Fler i sysselsättning för ett bättre samhälle

Efter att regeringen hade presenterat sin budget förra veckan tog diskussionerna fart. Vissa tyckte si och vissa tyckte så. Det spelar ingen roll vem som regerar, det finns alltid olika åsikter och det viktigaste är att vi har ett väl fungerande samhälle. Men något av det viktigaste för att få ett samhälle att må bra måste vara att få fler människor i sysselsättning.

När man hör ungdomar som nyligen tagit studenten (och vuxna som varit yrkesverksamma i många år också för den delen) söka jobb efter jobb utan att få ett positivt svar blir man ledsen och fundersam. Borde det inte vara lättare att få ett jobb?

Arbetssökande uppmanas att sitta på en stol framför en dator och söka allt de ser, även om de inte har rätt kompetenser. De kan också få en coach. Min erfarenhet av det är inte så bra. Jag var på arbetsförmedlingen en gång och vände. Jag startade eget företag istället. Men alla kanske inte är lämpade för att starta eget och många vill inte studera vidare. De vill bara få ett jobb.

Jag tror i alla fall att alla vill och mår bra av att komma i sysselsättning. Det finns kanske några få som trivs med att gå hemma och inte göra någonting alls, men det borde bli väldigt tråkigt i längden. Och som Pippi Långstrump säger, hon vill gå i skolan för att få lov. Har man inget arbete får man ingen semester. Man måste jobba för att försörja sig och det handlar även om att känna sig behövd och värdefull. Det får inte vara för enkelt att inte jobba. Det kan leda till mer depression i samhället och det märks redan att många unga (även vuxna) mår psykiskt dåligt, vilket delvis beror på detta.

Att uppmuntra till sysselsättning innebär inte att man ska jobba sig in i väggen. Alldeles för många blir sjukskrivna på grund av det. Det finns även de som blir sjukskrivna på grund av andra sjukdomar och de ska självklart få den tid de behöver för återhämtning. Men det kanske är viktigare än någonsin att man efter en sjukskrivning kommer ut i sysselsättning för att återfå det sociala och känna tillhörighet.

Vad ska människan göra när maskinen tar över?

Att kunna betala sina räkningar via internet är bekvämt och bra. Liksom det är kul att kunna hålla kontakten med sina vänner i sociala medier. Det finns många fördelar med tekniken och den digitala utvecklingen.

Men när tekniken blir för komplicerad och konkurrerar ut mänsklig arbetskraft tycker jag det gått för långt. Att allt och alla ska anpassa sig efter den här utvecklingen kan inte vara ett krav. Det finns fortfarande människor som uppskattar mänskligt bemötande och personlig service.

Några exempel där man valt bort den personliga kontakten är biografer, matbutiker och resecentrum. Men vem ska man fråga om man funderar över något särskilt? Om en maskin inte fungerar? Och för många kan det faktiskt vara ett sådant personligt möte som är det enda personliga mötet på en hel dag – med andra ord väldigt viktigt.

När jag går och handlar i matbutiken blir jag hänvisad till den obemannade snabbkassan för att det är så lång kö till den bemannade kassan. Det säger en hel del. Jag ställer mig själv oftast i den långa kön för att jag tycker det är trevligt att få säga hej till kassapersonalen.

Det är inte bara i serviceyrken som maskiner tar över. I mediebranschen skärs det ner varje dag och det ryktas att robotar kan ta över journalisternas roll? Dessa robotar kanske kan skriva notiser och omskriva vissa artiklar, vilket de gärna kan få göra, för det är väl ingen journalists favorituppgift. Men att skriva uttrycksfullt och påverka läsarna känslomässigt tror jag inte en robot kan göra bättre än en människa.

Och vill vi verkligen ha fler arbetslösa i vårt samhälle? Med tanke på den diskussion som förs om att få fler människor i sysselsättning så borde väl utvecklingen se helt annorlunda ut? Istället för att plocka bort människorna borde de plockas in. Alla behöver ett jobb, en uppgift att utföra, känna sig behövda och värdefulla.

Det är människan som skapat maskinen, och det är människan som än så länge påverkar den tekniska och digitala utvecklingen. Men det är inte alla som vill jobba med det och det kommer inte finnas tillräckligt med jobb inom den branschen i framtiden. Speciellt inte om robotarna tar över.

 

Mer kultur och journalistik åt folket!

Att bo en på en mindre ort och vara intresserad av kultur bådar inte gott. Lokalredaktionerna läggs ner en efter en och nu skärs det även ner på kulturredaktionerna. Märkliga prioriteringar, men det tycker tydligen inte de större mediehusen. Vad de vill prioritera är snarare att tjäna pengar. Men vad är viktigt för ett demokratiskt samhälle? Kanske kvalitativ och trovärdig journalistik? Vilka borde stå längst fram i det ledet? De stora mediehusen förstås! Det finns alldeles för många duktiga, utbildade journalister i landet, som inte har en värdig anställning.

Själv brinner jag lite extra för kulturen och tycker det är tragiskt att kulturredaktionerna krymper. Det händer mycket elände ute i världen, som är viktigt att rapportera om, men det är även viktigt att uppmärksamma kulturen. Vad vore samhället utan kulturella upplevelser? Och vilka sprider kulturen bättre än medierna?

Tillsammans med min partner Magnus Lersten har jag under det senaste året gett ut magasinet Tryck, med utgångspunkt Värmland, där vi uppmärksammat den värmländska kulturen. Ett mycket givande arbete som vi gjort helt och hållet på eget initiativ, med egna ekonomiska insatser samt annonsintäkter. Nu kommer vi dock att satsa mer på frilansuppdrag och Tryck tar en paus, men vi vill slå ett slag för både lokal- och kutlurjournalistiken och hoppas att fler gör det!

Vill även önska Alice Bah Kuhnke lycka till med sitt jobb som kulturminister och hoppas att politikerna inte glömmer mediepolitiken!

Poesi, matlagning och mycket mer

Årets bokmässa är över och det är en upplevelse i sig att vara på plats. Men man får även med sig en del av upplevelsen hem, i form av böcker, tidningar, anteckningar och tankar.

Det finns väldigt mycket intressant att se och höra men man hinner tyvärr inte med allt, speciellt inte om man inte är där från öppning till stängning från torsdag till söndag. Det är trevligt att gå runt på golvet bland de olika montrarna och utställarna, man möter allt från nystartade förlag till etablerade sådana, även företag och organisationer som inte har direkt koppling till böcker och litteratur. Man bjuds på kaffe och finfina erbjudanden. Både i montrarna och i de större salarna hålls kontinuerligt olika föredrag och seminarier. Huvudteman på årets mässa var Brasilien, röster från Katalonien samt skolfrågor och läsning, men det fanns så klart mycket mer intressant.

Ett seminarium som jag var på och vill uppmärksamma var med Josefine Klougart och Negar Naseh, två unga kvinnor som skrivit varsin bok med ej traditionellt innehåll. Inget förbestämt början, mitten, slut, heller inga klassiska rollfigurer. Deras berättelser bygger på poesi och tankar om livet och om deras relation till sina mödrar. Alltid lika intressant och inspirerande att höra andra skribenters tankar om varför de skriver om det de skriver. Josefine Klougarts hittills enda översatta bok på svenska ”En av oss sover” läste jag i somras och kan varmt rekommenderas. Negar Nasehs bok ”Under all denna vinter” köpte jag direkt efter seminariet och håller på att läsa nu.

Det andra seminariet som jag vill ge en extra stjärna handlade om barns självkänsla och vuxnas ledarskap med Petra Krantz Lindgren. En bra och inspirerande talare med fokus på rätt saker, om vad som får barnen att känna sig värdefulla. Hon inledde med att citera sin dotter: ”När du skäller på mig mamma, är det svårt för mig att älska mig själv.” Behöver man säga något mer egentligen?

Som tidnings- och magasinfrälst gick jag så klart runt lite extra bland montrarna som erbjöd det utbudet. Tecknade bland annat en prenumeration på det relativt nya magasinet ”Hunger” och fick då en matlagningsbok på köpet, ville dock ha två böcker, kunde inte välja. Så näst på tur att läsa är ”Saltad nota” av Mats-Eric Nilsson, som även är chefredaktör för Hunger. Den jättefina matlagningsboken ”Det goda enkla” av Anna och Fanny Bergenström kommer att få en given förstaplats i köket.

På bokmässan kan man med andra ord få mycket mer än bara böcker – men grunden för allt är böcker och litteratur. Och att intresset för detta skulle minska har jag svårt att tänka mig med tanke på folkmängden på mässan. Trots trängseln så är det härligt att se så många bokentusiaster!

Böcker är en rikedom

Inför höstnumret av magasinet Tryck skrev jag en text med inledningen: ”Att kunna läsa och skriva borde vara alla förunnat. Även att ha tillgång till böcker och litteratur. Tyvärr är det inte så rättvist i världen ännu. Men vi som har växt upp i västvärlden, i norden, i Sverige har fått lära oss att läsa och skriva från första skoldagen om inte tidigare. Äger man inga egna böcker finns det tillgång till offentliga bibliotek.”

Skolan och skolresultaten har varit väl omdiskuterade den senaste tiden. Enligt senaste Pisa-undersökningen är det kraftiga försämringar inom både matematik, naturvetenskap och läsförståelse. 23 procent av de elever som lämnar nian har svårt att förstå en text. Det är oroväckande.

Vi lever i ett land med snabb utveckling, frågan är om det har gått för fort? Vi är ett av de länder som använder sig mest av teknik. Till ondo eller godo? Det är tydligt att dataspel och sociala medier har konkurrerat ut den traditionella boken och tidningen. Stor del av befolkningen ägnar mer tid åt att formulera statusuppdateringar än att läsa en bok.

Fokus måste läggas på att uppmuntra till mer läsande och skrivande. Om man då föredrar att läsa en digital berättelse på ipaden eller sjunka in i en klassisk inbunden bok spelar mindre roll. Huvudsaken är att man hittar sin lust till att lära och förstå. Dock föredrar jag personligen alltid att läsa på papper. Det skapar en helt annan känsla än vad det gör att stirra in i en skärm.

Just nu pågår bokmässan i Göteborg. Jag ser fram emot att få åka dit i morgon och ta del av det breda utbud som finns. Där står berättelserna i centrum. Där möts folk inom branschen, men även allmänheten. Intresset är stort, böcker och litteratur engagerar många, men kan engagera ännu fler!

Se och läs gärna mer om litteraturtemat i magasinet Tryck: magasinettryck.se

Det goda samhället

Det har minst sagt varit en händelserik efter valet-vecka, en del intresserar det mer, en del mindre. Men det var en stor del av befolkningen som gick och röstade i söndags. Och rösterna var spridda. Det är efter ett sådant här val som man får sig en tankeställare. Vad är det för samhälle jag vill leva i? Hur vill jag att Sverige ska utvecklas som land? Hur kan jag själv vara med och påverka?

Vart fjärde år får vi möjligheten att lägga en röst, men varför inte nyttja våra demokratiska rättigheter alla dagar varje år? Många väntar in i det sista, ser på några av slutdebatterna och drar sedan en slutsats. Men hur rättvist är det? Fler borde kanske läsa på mer, skaffa sig mer kunskap och en egen uppfattning. Vilken ideologi tror jag på? Vilka idéer har jag om samhället?

I Sverige har de olika partierna närmat sig varandra och det kan vara svårt att särskilja dem om man bara ser till sakfrågor. En del frågor tycker man kanske att högern har rätt i och en del vänstern. Därför tror jag att ideologin är viktig. Att man inte glömmer vilka värderingar ett parti har i grunden. Personerna som företräder de olika partierna är självklart viktiga också och därför ska man även sätta ett kryss för den person man anser är mest lämplig för detta.

Om man inte är med och påverkar själv kan man heller inte skylla på någon annan eller på samhället i stort. I Sverige har vi det väldigt bra, även om vi alltid kan bli bättre. Men samtidigt som man blickar framåt får man aldrig glömma historien.

Varför gå i skolan?

Valtider och skoltider.

Vem minns inte första dagen i skolan, ny ryggsäck, nya pennor, nya block. Jag brukade även få nya kläder, det hörde liksom till. Men det spelade väl egentligen ingen roll vad man hade för kläder eller vad man hade för ryggsäck. Eller så gjorde det det. Men det absolut mest spännande var ju att få träffa alla nya klasskompisar. Vilka skulle man tillbringa de kommande x antal åren med? Vilka skulle bli de bästa kompisarna? De första dagarna i skolan är väldigt viktiga för framtiden. Att man bemöts på rätt sätt och får den bästa upplevelsen av vad skola innebär.

Alla barn kanske inte ser fram emot att börja skolan för att få lära sig räkna och läsa, men de flesta gör nog det till en början. Därför är det extremt viktigt att underhålla och stimulera de barn som vill lära sig samtidigt som det gäller att få de ej lika intresserade barnen att förstå värdet i det skolan erbjuder. Men alla är vi olika, vi tycker och tänker på olika sätt och behöver även olika inlärningsätt.

Varför ska vi gå i skolan? är en öppen fråga som kräver ett öppet svar. De vanligaste svaren innehåller förmodligen ord som: ”kunskap”, ”betyg”, ”utveckling”, ”samhörighet”, ”vidareutbildning” och ”jobb”. Men när ett barn börjar första klass kanske hon eller han inte tänker så många år framåt, kanske inte vill tänka alls. Vill bara ha kul där och då, må bra och känna glädje. Och det är glädjen i att börja skolan som måste bevaras, inte tyngas ner av krav och måsten.

Själv minns jag första året som en lek, vi lärde oss förmodligen mycket i leken, omedvetet. Skola handlar om att lära sig och så ska det så klart vara, men man får inte skrämma iväg barnen, utan ta emot dem och hälsa dem välkomna, låta dem känna sig trygga och sedan steg för steg, år efter år (för det är ganska många år man ska gå till skolan) utveckla, föra in mer allvar, krav och betyg.

Personligen tror jag dock att ordning och reda är viktigt från första stund. Man ska lära sig att skolan inte är ett fritidshem. Men man ska tycka att det är kul att lära sig och det är viktigt att barnen får känna sig uppmärksammade, att de får komma till tals och säga vad de tycker. Att lyssna på barnens tankar och idéer kan även ge en vuxen, fullärd (fast ingen blir väl någonsin fullärd) nya perspektiv.

Jag började förra veckan en ny kurs i specialpedagogik på Karlstads universitet. Jättespännande tyckte jag att det var, både att träffa nya studiekamrater, men även vad jag skulle få lära mig. Efter två heldagar, en snabb genomgång av litteraturen och diskussioner med studiekamraterna så känns det riktigt bra. Ser fram emot att få lära mig mer och sedan kunna använda mig av den nya kunskapen i det jag gör i dag.

Slå ett slag för tryckta medier!

Många tryckta medier jobbar redan i motvind. Dagstidningarnas pappersupplagor minskar då allt fler läsare väljer att uppdatera sig med snabba nyheter på webben. Intressebloggare utmanar den traditionella journalistiken och folk verkar inte uppskatta papperskvalité.

Det kostar att berätta en historia, det kostar att trycka den och dessutom har många förlag/företag åkt på momsåterbetalning. Detta efter en lagändring i EU, där momsen ändrades från 25 procent till 6 procent för vissa trycksaker.

Att producera en tidning eller ett magasin kräver planering. Innehållet ska ritas in, medarbetare ska underrättas, texter ska skrivas, fotan ska tas, formgivning ska göras och eventuella annonser ska säljas. Tryckeriet kräver i sin tur planering.

Ska man hädanefter även behöva planera in en eventuell momsändring och spara pengar på ett utifall att-konto? Räcker det inte med de kostnader det redan innebär att producera en tidning/magasin? Som du sedan får tryckt i din hand och kan spara för framtiden, fyllt med olika berättelser som bidrar till demokrati.

Dessutom om alla förlag/företag som drabbats av återbetalningskrav tvingas gå i konkurs för att de inte har haft några pengar sparade på ett utifall att-konto, vad händer då? Jobb försvinner, tidningar/magasin försvinner, berättelser försvinner. Det kommer bli tomt och tråkigt och fler arbetslösa.

 

Lyssna och njut av sommaren

I dag presenterades årets sommarvärdar i P1, en lista med skådespelare, journalister, artister, kungligheter och icke kungligheter. Sammanlagt är de 58 personer som ska prata om sommaren, om minnen, om livet och karriären. Vi får lära känna de vi redan kände till ännu bättre och vi får upptäcka helt nya personer. Det är svårt att säga innan sommaren är över vem som är ens favorit, det kan bli den man minst anar.

Det är inte helt enkelt att prata i radion och nå ut till hela svenska folket. Att bara med sin röst förmedla känslor och hålla en berättelse vid liv i 90 minuter. Men som lyssnare tar man kanske till sig berättelsen ännu mer när man måste koncentrera sig på radiovågorna och inte störs av bilder som rör sig. Helst vill jag själv ligga på bryggan, i solen, vid sommarstugan eller på soffan i glasverandan och höra regnsmatter på taket samtidigt som jag lyssnar på sommarpratarna.

De avslutade dagens presentation med att sjunga signaturmelodin sommar, sommar, sommar… Och ute hängde regnet i luften. Välkommen du härliga svenska sommar!

Sommar i P1 börjar med Jason Diakité som sommarvärd den 21 juni och avslutas med Mustafa Can den 17 augusti.

Se hela listan här:

sommar i p1

Länge leve handskriften

Det här inlägget skrev jag först för hand.

I dag är det inte så många som använder pennan, utan kommunicerar genom att trycka ner bokstäverna på ett tangentbord eller skickar glada gubbar i sms.

I många skolor har man prioriterat bort skrivstil som en del i undervisningen. Istället har man infört användandet av datorer och läsplattor, vilket gör det möjligt för alla att skriva en förståelig text. Men vad händer med den personliga handstilen? Alla texter ser likadana ut.

Förutom att teknikens utveckling och möjligheter suddar ut våra personliga avtryck så är inte skärmens ljus bra för ögonen att stirra in i för länge. Spänd nacke och axlar är något som drabbar allt fler, samt den så kallade sms-tummen.

Att skriva för hand stimulerar hjärnan. Enligt handskriftsforskaren Rosemary Sassoon kan barn få både psykiska och neurologiska problem om deras handstil inte får utvecklas. Efter lågstadiet måste de kunna skriva säger hon.

Själv anser jag att man blir mer kreativ när man skriver för hand. Fantasin får mer utrymme  och man slipper störas av ljud och blinkade ljus som kan dyka upp på dataskärmen. Som journalist använder jag alltid pennan när jag gör intervjuer. Det för att kunna anteckna just de orden jag vill och slippa onödig information som sägs mellan raderna och som kan störa i bakgrunden. Vissa journalister föredrar ju att använda diktafon till exempel.

Likt som intervjuer skriver jag gärna andra texter för hand först och överför det sedan till datorn. Men visst är det bekvämt att kunna sudda utan att det blir suddskräp och att använda synonymordboken när man kör fast ibland.

Ingenting går dock upp emot en solig dag när man kan sätta sig ute med pennan och skrivboken istället för att behöva släpa med en dator som inte får bli överhettad. Och att få ett handskrivet brev känns mer personligt än någonting annat i det här samhället.

Min favoritpenna att skriva med är svart bläck.

Jag vill även hänvisa till förra veckans program av Kobra, som handlade om just det här: Handskriften under attack

 

1 4 5 6 7