Kläder och mode – mer än yta

Det var länge sedan jag skrev om kläder, men jag har faktiskt läst modevetenskap en gång i tiden. Från början var jag mest intresserad av kläder konkret, vad jag hade på mig och hur det såg ut. Typ. Men insåg ganska snart vad mycket mer mode är, något abstrakt som inte går att ta på. Vi kan prata historia och idéhistoria, politik och sociologi. Det handlar så mycket mer om identitet, stil och attityd. Vem vill jag vara? Själv och ihop med andra.

Men kläder och mode kopplas också till miljö- och hållbarhetsfrågor. Etik och moral. Var tillverkas våra kläder och vad är det för material? Jag läste bland annat en bok som heter Bomull av Gunilla Ander, om hur en tröja kan kosta 69 kronor och om hennes resa till Uzbekistan och andra länder som är involverade i produktionen. Det gav mig en tankeställare och sedan dess har jag varit kanske lite för medveten om vad jag köper. Ibland har jag hindrats av mina tankar i vardagen så har fått släppa efter. Men varför ska vi behöva köpa en tröja för 69 kronor bara för att den är billig? Jag vet att det även finns dyrare kläder som inte tillverkas på sjystare villkor, men jag är ändå kritisk till varför vi ska ha garderoberna fulla av kläder vi knappt använder.

Har rensat mina garderober i omgångar. Fördelen med att flytta ofta. Problemet är bara det att jag ofta inte gjort mig av med så mycket, utan sparat ifall att. Ifall det blir sämre tider sa min mormor, säger min mamma, tänker jag? Sämre tider är det verkligen för de flyktingar som kommit till Sverige den senaste tiden. De behöver dessa kläder mycket mer än vad jag någonsin kommer att behöva. Och skulle vi få sämre tider i Sverige så har jag kläder så jag klarar mig ganska länge ändå. För att inte utesluta någon grupp så finns det så klart fler än flyktingarna som är i behov av nya kläder.

Har den senaste veckan läst reportage om arbetsförhållandena på textilfabriker i Indien bland annat (Svenska Dagbladet) och blir frustrerad över att det fortfarande kan vara så illa. Att en del människor knappt får lön till mat och hyra för att andra människor ska kunna shoppa loss. Ännu värre tycker jag då att det är att köpa många billiga plagg framför enstaka lite dyrare. Man skulle ju kunna hoppas att de dyrare plaggen ger de arbetande bättre lön, vilket säkert inte sker i alla fall. Men ett sätt att förbättra arbetsförhållandena är ju att höja priserna.

Jag håller mig ganska troget till ett visst klädmärke som även bedriver second hand, det tycker jag är en fantastisk idé. Med lite bättre samvete kan jag då köpa dessa kläder. Tröttnar jag på dem kan jag lämna in dem i second hand-butiken där jag även kan hitta nya favoriter. På så vis lagrar jag inte i min egen garderob längre. Jag håller mig till min stil och tänker noga igenom mina köp. Kanske för medveten. Jag vet inte? Men jag tycker att det funkar bra i alla fall.

Mode är så mycket mer än bara yta.

Gott nytt år med hopp om framtiden!

Det har varit ett händelserikt år, både på det personliga planet och globalt. Det har hänt mycket fruktansvärda saker i världen, terrorattentat och oväder har tvingat människor på flykt. Detta har även påverkat Sverige och våra politiker har haft fullt upp med att tänka om och anpassa sina argument utifrån rådande läge. Oavsett vilken regering som styr är det viktigaste demokrati och allas lika värde. För att alla nyanlända lätt ska kunna smälta in i samhället är det nödvändigt att de lär sig svenska språket.

Att kunna läsa och förstå vad man läser är viktigt för alla medborgare, något som Kulturrådet satsat extra på. Värmland läser var ett av projekten som fick stöd för att jobba med läsfrämjande insatser och en kampanj genomfördes i november 2015. Jag hade äran att få vara projektledare (Region Värmland var projektägare) och hoppas verkligen att det blir en fortsättning 2016.

Parallellt med Värmland läser har jag jobbat på Karlstads universitet, med svenska språket, som jag under nästa år kommer utveckla och jobba mer med. Jag hoppas även få mer tid till att läsa och skriva. Olika sorters texter. Facklitteratur. Skönlitteratur. Poesi.

Den journalistiska texten kommer alltid att betyda något speciellt för mig. Att skriva reportage och möta människor är fantastiskt kul, men att under stress och press slänga ihop notiser saknar jag inte. Där får robotarna gärna ta över. Även om jag inte är aktiv journalist själv längre, så konsumerar jag andra journalisters verk. Helst i pappersform. Men jag blir orolig när mediehusen inte kan prioritera kvalitativ journalistik och betala ut värdig lön.

Under 2015 har journalisterna haft en viktig roll att vara på plats och förmedla vad som händer runt om i världen. Att vara medveten om vad man läser och att kritiskt kunna granska det har också blivit allt viktigare då bilder och filmklipp delas och sprids i olika sorters nätverk, en del mer trovärdiga än andra. Oavsett var man väljer att läser sina nyheter, på papper eller webb, är huvudsaken att man inte är en nyhetsundvikare, ett av de nya orden utsedda av Språkrådet. Klickokrati är ett annat av nyorden.

Efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo för snart ett år sedan höjde vi alla våra pennor för yttrandefriheten. Efter ytterligare ett attentat i Paris spreds bilder på Eiffeltornet ihop med en fredssymbol. Det spelar ingen roll var i världen olyckor sker, men ju närmare oss de kommer ju mer påtagligt blir det. Klimatet är också något som påverkat och engagerat oss och sammanträffande nog hölls det stora klimatmötet i händelsernas centrum Paris. Jag önskade mig förra året en resa till Paris, som ännu inte blivit av. Förhoppningsvis blir det 2016.

Och som tur var blev det fint vinterväder till slut, minusgrader och snöfall. Så kanske kan vi ha hopp om framtiden trots allt?

Gott nytt år och en extra skål för tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen som fyller 250 år 2016!

Viktigt att fortsätta läsa

Nu är november över och kampanjen Värmland läser likaså. Men bara för det ska man så klart inte sluta att läsa. Förhoppningsvis har det istället gett inspiration till att fortsätta jobba med läsfrämjande insatser på olika sätt.

Som projektledare är jag jättenöjd och tycker det har varit väldigt kul att möta alla engagerade aktörer. Vi har även haft fem läsambassadörer som hjälpt till att sprida budskapet och som som final bjöd vi in till Värmlands största bokcirkelträff i anslutning till Värmländsk bokmässa förra helgen, ett riktigt lyckat arrangemang!

Att öka läsförståelsen har varit ett syfte med kampanjen, men även att uppmärksamma litteraturens värld och utveckla den redan starka berättartradition som finns i Värmland. Alla dessa mål har uppfyllts på olika sätt. Till exempel genom en konferens som vi anordnade på Karlstads universitet, där olika föreläsare bidrog med sina kunskaper i ämnet. Vi har även anordnat dialogmöten för att få ta del av vad olika intresserade aktörer har tyckt och tänkt.

Region Värmland är projektägare och kommer nästa år att jobba vidare med frågan, hur vet vi inte exakt än. Men de kommer även ta över bokmässan och utveckla den så på något vis blir det en fortsättning.

Jag kommer oavsett min roll att jobba vidare med läsfrämjande – för att det är viktigt ur flera aspekter – för att alla har rätt att kunna läsa och skriva, för delaktighet, men även för att bara kunna njuta av en god bok.

I december ska jag summera och avsluta 2015 års Värmland läser-kampanj, sedan ser jag fram emot en julledighet full av läsning!

Mer om Värmland läser: www.varmlandlaser.se

Om att vara en medieborgare

Här om dagen presenterades ett delbetänkande till den medieutredning som Anette Novak genomför på uppdrag av kulturministern. Ett nytt ord uppenbarade sig: Medieborgare. Tidigare har det varit medieföretagen som producerat och levererat nyheter, idag kan vem som helst göra det. Medborgarna får allt mer inflytande. Men vad händer när gränsen mellan medierna och medborgarna suddas ut? Visst är det bra för demokratin att alla kan yttra sig, men när det blir allt enklare för vem som helst att sprida information som kan vara felaktig blir det ett problem. Alla medborgare har inte den kunskap de borde ha om källkritik.

Samtidigt sjunker frilansarvodena och journalisttjänsterna skärs ner. När ska vi stanna upp och inse allvaret i den här utvecklingen? Medierna (den tredje statsmakten) är oerhört viktiga för att granska och leverera trovärdiga nyheter. Att journalister, som har ett så viktigt uppdrag, tjänar så lite så att det motsvarar ett socialbidrag känns verkligen inte okej. Men vem ska betala för kvalitativ journalistik? Medborgarna som kan producera sina egna nyheter?

Presstödet tas också upp i medieutredningen, om att utdelningen kanske bör se annorlunda ut? Till exempel genom att mäta vad som är kvalitativ journalistik. Men hur mäter man det? Och vem avgör det? Tänker på att vi i Värmland fortfarande har två regionala dagstidningar, vilket är ganska unikt i dagens medielandskap. Men ack så viktigt. Vad händer om den ena tidningen blir av med sitt presstöd? Vad händer med nyhetsbevakningen då? Vi har ju redan sett hur den lokala journalistiken har utarmats.

Jag har en utbildning i journalistik och tycker mig därför kunna betraktas som en god medieborgare, men alla bör ta sitt ansvar och inte lägga ut och sprida vad som helst. Att införa källkritik som obligatoriskt ämne i skolan kan vara ett steg. Men det journalistiska yrket innebär mer än så och kan inte ersättas av medborgare, även om deras åsikter är viktiga för demokratin. Så vi kanske ska låta journalisterna få ha sin profession och respektera den?

Jag prenumererar dessutom på tre dagstidningar, varav två är regionala, allt för att stödja journalistikens överlevnad. Det anser jag också tillhöra en god medieborgare. Så gör det du också – och dela gärna nyheter som kan härledas till trovärdiga källor.

Vikten av det fria ordet

Jag har ännu inte läst något av Svetlana Aleksijevitj, men är också otroligt glad över att hon blev tilldelad årets Nobelpris i litteratur. För det fria ordet, för att hennes böcker bygger på sanna berättelser. Samtidigt som journalisttjänsterna skärs ner på många redaktioner blir de allt viktigare, vilket märks tydligt, till exempel genom att ge Nobelpriset till en författare med journalistbakgrund.

Allt fler journalister får se sig om efter alternativa arbetsuppgifter, som kommunikatörer, projektledare, lärare eller varför inte författare? Man har många goda egenskaper som journalist, kan skriva, är van att jobba hårt och framför allt tycker man om att berätta andra människors historier och att gestalta den inte alltid så smickrande verkligheten.

Det är en fenomenal genre som Svetlana Aleksijevitj skriver, där historia, utifrån levande människors berättelser, dokumenteras i romanform. En bok slänger man inte lika enkelt som en dagstidning. Och historien behöver bevaras. I tungt format.

Jag ser mig nog själv som en journalist fast jag inte jobbar som det just nu, men det är ju det jag är utbildad till. Om en utbildning nu spelar någon roll? Vad nu ett jobb betyder? Jag använder mig ju av de journalistiska verktygen hela tiden, i olika roller. Lyssnar på människor, återberättar gärna historier, skriver helst, fotar gärna, undervisar i källkritik och är ambassadör för det fria ordet.

Har även block fulltecknade med idéer.
Kanske blir det en bok någon gång?

En mässa med något för alla

Bokmässan i Göteborg 2015

Efter att ha varit på bokmässan några år i rad känner man sig ganska nöjd efter ett varv på mässgolvet första dagen. Mycket är bekant och man vet vad man vill ha. Med vissa undantag förstås. Det finns alltid något nytt att upptäcka, nya förlag, nya, författare och nya böcker.

Jag tillbringade en del tid i Värmlandsmontern, där jag på torsdagen presenterade Värmland läser, den läsfrämjande kampanjen som jag är projektledare för. Passande nog var ett genomgående tema på mässan just läsfrämjande och jag var på ett flertal av de seminarier som behandlade detta – hur man på olika sätt kan jobba för att få fler att upptäcka litteraturen och öka läsförståelsen i samhället. Bland annat med Daniel Goldin, chef för det moderna Vasconcelos-biblioteket i Mexico City.

Ett annat intressant seminarium var med författarna Lena Andersson, Karolina Ramqvist och Gunilla Boëthius om oförnuft och känsla. De alla skriver om kvinnor som har problematiska relationer till sina män. En bra titel. Och frågan är hur förnuftig – eller oförnuftig – man egentligen är?

För att där övergå till hemmafrun Maj och mötet med Kristina Sandberg, vars trilogi redan benämns som klassiker. Jag sträckläste dem alla i somras och kunde, trots generationsskiften, känna igen mig i Maj och hennes lätt hysteriska jakt på ordning och reda. Det är klart att man vill ha det städat och rent i hemmet. Bakar dock inte lika mycket småkakor som Maj gjorde, men föredrar att laga all mat från grunden.

Om man gillar mat så finns det en speciell sektion för just det på mässan, där alla kändiskockarna uppträder med olika recept. Och trots mängden av kokböcker blev det ingen ny sådan i år, man ska ju hinna laga ur dem man redan har också. Däremot godsaker i form av noveller från Novelix, en prenumeration på Språktidningen och två böcker från ett av mina nya favoritförlag Weyler: Lila och Rosa Candida.

Att konstatera är att bokmässan utgår från böcker, men handlar om mycket runt omkring, vilket är just det som är intressant med litteratur – att man kan ta del av den på olika sätt. Läsa, lyssna, samtala, debattera, högt och lågt, ensam eller ihop. Så för den som ännu inte gett litteraturen en ärlig chans, som läst ett halvt kapitel och sen gett upp hoppet, det finns något för alla!

Alla kan göra något

Mina sociala medier översvämmas av godartade tankar och initiativ kring flyktingkatastrofen och dagens tidning har specialtema. Det är en självklarhet att alla människor är lika mycket värda och att visa medmänsklighet i sådana här situationer, men det tåls att bli påmind om. Jag vill också bidra och skriver därför denna text. Men hur många människor räddas av en text? Förhoppningsvis många. En text kan läsas, delas och sprida engagemang. Det var i alla fall den känslan jag fick när jag läste tidningen i morse.

Det finns så många olika sätt att bidra och vi kan alla göra något. Man kan swisha hundra kronor istället för att äta lunch ute en gång den här veckan, packa ihop en kasse med kläder som man ändå inte använder, eller bli kontaktperson. Jag skulle gladeligen ta mig an någon som behöver hjälp. Att få se en individ växa, utvecklas och glädjen i det. Många kanske tycker att de har fullt upp i sina liv, det tycker jag också. Men så kan man behöva stanna upp ibland och tänka efter. Det gör jag nu, genom att skriva.

För de, både barn och vuxna, som kommer hit är det enormt viktigt att lära sig språket, att läsa och skriva. Det underlättar för alla, för hela samhället. Att själv kunna gå till en myndighet, läsa, förstå och fylla i en blankett, för föräldrar att kunna tyda den information som barnen får med hem från skolan, för barnen att kunna läsa samma läxor som sina klasskamrater. Att kunna se på teve, läsa tidningar och hänga med i samhällsdebatten, känna sig delaktig.

Oavsett vilken ekonomi man har, var man än befinner sig i livet, så kan vi alla på något sätt bidra, dela med oss och visa medmänsklighet.

Författaren eller verket?

Vem kommer först, författaren eller verket?

Är det innehållet som är det viktiga eller vem som skrivit det? Och vem denne i så fall är?

Dessa frågor känns ganska aktuella just nu i och med lanseringen av den fjärde Millennium-boken. Det är inte längre en trilogi!

En del är förfärade över att David Lagercrantz har kunnat genomföra detta, andra tycker att det är helt okej. För en annars sargad bokbransch är det förstås succé, även för andra iblandade som tjänar på uppmärksamheten. För uppmärksamhet har det blivit, både nationellt och internationellt. Vad annat hade man förväntat?

Men han måste ha haft press på sig Lagercrantz, att våga anta en sådan utmaning!

Det har blivit väldigt populärt med fanfiction, att skriva alternativa fortsättningar utifrån befintliga berättelser. Till det har jag en kluven inställning. Föredrar öppna slut som lämnar resten åt fantasin, men som nödvändigtvis inte behöver skrivas ner. Nu har vi i alla fall fått en uppföljare till Stieg Larssons trilogi. Jag har inte läst den än.

Åsikterna går isär vad man anser om detta. Och en annan intressant aspekt är att det inte bara är verket som fått mycket publicering utan även författaren.

Kan man säga att Lagercrantz rider på en död mans succévåg? Är det okej?

Spelar det någon roll vem som suttit med pennan i handen eller är det innehållet vi ska bry oss om?

Tankarna leds osökt till Karl Ove Knausgård och den diskussion som varit om hans författarskap, om det är okej att skriva om vad som helst eller om det finns etiska och moraliska gränser? Är en författare fri att skriva om vad som helst?

Är det Hjalmar Söderbergs förhållande till sin hustru vi ska diskutera eller vad hans böcker handlar om? Jag är överförtjust i hans språk och vackra miljöskildringar, men jag tolererar självklart inte det sätt han ska ha behandlat sin fru på.

Det har blivit allt mer fokus kring författaren, hen ska vara med överallt, i medier, på mässor, för att marknadsföra sitt nya verk. Det behövs kanske i dag för att sticka ut i allt överflöd av information, men hur mycket vill vi veta om personen bakom? Och hur mycket påverkar det vårt förhållande till det verk vi sedan ska läsa? Om man jämför med konst i övrigt; ju mer utförlig en beskrivning är ju mindre tolkning lämnas åt betraktaren.

Bevara den anrika bokhandeln

Gick in i en bokhandel för att fråga efter en inbunden bok, del två i ordningen, eftersom jag läst den första av samma författare. Tyvärr hade de inte den kvar i sortimentet, men den fanns i pocket. Butiksägaren beklagade sig och sa att det tyvärr inte är många som köper inbundna böcker längre. De vill bara ha pocket. Och förresten så beställer de flesta på nätet.

Visst är det enkelt och bekvämt att beställa över nätet, men det är nyttigt att komma ut och röra lite på sig också. Och framför allt trevligt att få komma in en butik med stämningsfull atmosfär och personal som kan ge goda tips och råd, man får känna och bläddra. Det är på så vis man kan upptäcka en bok man aldrig annars skulle få upp ögonen för.

Bokhandeln Hedengrens i Stockholm meddelade för ett tag sedan att de kanske skulle bli tvungna att stänga igen på grund av försämrad försäljning. Det fick rejäl uppmärksamhet i media och nu verkar det som att butiken får leva vidare.

En av de äldsta bokhandlarna i Sverige ligger faktiskt här i Karlstad, Lars Hjalmars, grundad 1878. Förhoppningsvis får även den överleva och förhoppningsvis kommer man kunna fortsätta köpa inbundna böcker. Personligen så tycker jag att det är mycket trevligare med ”riktiga” bokryggar i bokhyllan.

Finns inte den boken man önskar så kan man fråga om den går att beställa. Det gjorde jag och två dagar senare fanns den att hämta i butiken. Det gick lika fort som om jag hade beställt själv på nätet och så bidrar jag till att bevara en anrik bokhandel.

Tack för orden!

Det är o:na i orden som gör det! Om bokstävernas betydelse lärde de oss och att fem myror är fler än fyra elefanter.

Vi är flera generationer som har växt upp med dem och det har varit en lärorik och lustfylld skola. Kanske att våra politiker skulle återse några avsnitt, producerade på 70-talet, och inspireras. Varför en massa reformer när det kan vara så enkelt? Och roligt!

Jag lärde mig att läsa, skriva och räkna innan jag började första klass, vilket till stor del var tack vare Magnus, Eva och Brasse.

Tack för allt! Jag ska minnas er och föra era lektioner vidare in i framtiden, vilket jag även tror och hoppas att fler kommer att göra!

1 2 3 4 5 6 7