Att skriva ligger helt rätt i tiden

Håller på att förbereda en sommarkurs i kreativt skrivande. Sista ansökningsdagen var den 15 mars och totalt 3 174 individer har sökt, varav 1 604 i första hand. Fantastiskt kul att så många vill utveckla sitt skrivande. En del kanske har sökt för att få fler högskolepoäng eller CSN. Men majoriteten har förhoppningsvis gjort det för att de verkligen vill och ser de första vekorna på sommaren som en fantastisk möjlighet. Dessutom ges kursen på distans så man väljer ju själv om man vill genomföra den liggandes i hängmattan eller sittandes vid skrivbordet. (Tilläggas ska att alla som sökt tyvärr inte kommer in på kursen.) Samtidigt som söktrycket på den här kursen var så högt är intresset för vårt projekt Värmland skriver stort. Många vill vara med och skriva på olika sätt och vi har redan fått in bidrag till novelltävlingen.

Att sänka kraven och pressen tror jag är ett sätt att få fler att skriva. Men utan försämrad kvalitet. Eftersom jag även jobbar med skrivhandledning på Karlstads universitet ser jag hur många som har problem och kämpar med sitt skrivande. En del har inte fått med sig grundreglerna i svenska språket från grund- och gymnasieskolan, en del har svårt att hitta motivationen. På olika sätt får man jobba med skrivutvecklingen – och alltid möta studenterna på deras nivå. För de som har svårigheter som dyslexi, finns speciellt stöd att få.

Jag tror att alla behöver skriva. Vi har alla ord inom oss som behöver komma ut, gärna på papper så att man kan läsa dem själv och betrakta sina egna tankar. Jag kallar det självterapi. Vi behöver även kunna skriva för att delta i samhället. Skrivhandledning kan vara ett sätt att utveckla sitt skrivande. Kurser i kreativt skrivande ett annat. Jag inleder nästan alltid mina föreläsningar med flödesskrivning, ett sätt för att släppa krav och press och för att komma i gång…

Oavsett vilka ambitioner man har så är det viktigt att kunna skriva och behöver man en utmaning så kan man vara med i vår novelltävling i Värmland skriver och ha chansen att få sitt verk publicerat i en bok tillsammans med andra värmlänningar som skriver.

Förresten så ligger det väl alltid rätt i tiden att skriva!

Värmland skriver

Alla ska ha rätt att lära sig läsa och skriva. När man har lärt sig det borde man inse vilken fantastisk gåva det är. Genom litteraturen kan man resa långt och drömma sig bort. I november 2015 genomfördes kampanjen Värmland läser, på uppdrag av Region Värmland, för att uppmärksamma läsfrämjande initiativ i länet. Under 2016 kommer vi från Karlstads universitets sida att fokusera på skrivandet, med projektet Värmland skriver. Det är ISLI (Institutionen för språk, litteratur och interkultur) som är initiativtagare. Jag är projektledare och ser verkligen fram emot alla skrivande aktiviteter som vi kommer att genomföra. Bland annat ska vi starta upp en kurs i kreativt skrivande, i början av sommaren – så för alla som är sugna på att utveckla sitt skrivande kan det vara en bra start! På vår institution (ISLI) bedrivs forskning och utbildning inom svenska språket, litteraturvetenskap och närliggande ämnen. På uppdrag bedriver vi även skrivhandledning, där studenter kan få hjälp med att utveckla sitt akademiska skrivande.

Det handlar även om att utveckla den redan starka berättartradition som finns i Värmland och det finns garanterat många där ute som gillar att skriva och berätta. Det kan vara allt från några rader poesi till en omfattande roman. Det kan handla om hur man skriver i arbetet eller skönlitterärt. Alla skriver vi i något sammanhang. Själv skriver jag allt möjligt, från dagboksanteckningar till akademiska texter. Och så gillar jag att ha tankar och åsikter om vad som sker i samhället, det är det jag skriver om på den här sidan. Har du tankar och idéer om skrivande får du gärna kontakta mig! Vill du på något sätt vara med i Värmland skriver?

I projektet kommer vi ge ut en bok med noveller av värmländska profiler och vi kommer utlysa en novelltävling där tre vinnande bidrag kommer att bli publicerade. Boken ska lanseras på bokmässan i Göteborg och utgivningen sker i samarbete med Votum förlag. Vi ser fram emot att läsa många härliga noveller med tema: någon koppling till Värmland.

Vässa din penna så hörs vi!

Våga höja rösten om högre utbildning

Den högre utbildningen i Sverige har havererat skrev Dick Harrisson i Svenska Dagbladet tidigare i veckan. Och att ingen törs höja rösten om det. Jag har själv inte jobbat särskilt länge på universitetet, men känner ändå igen vissa resonemang. Att ekonomin är viktigare än kvaliteten på utbildningen är oroväckande. Att godkänna så många studenter som möjligt för god genomströmningen likaså. Många studenter är pålästa och har stenkoll på sina rättigheter, då gäller det att även som lärare ha koll på det. Men studenterna ska aldrig ha rätt att hota en lärare. Det är viktigt med en bra relation lärare och studenter emellan och det kan jag själv intyga från de åren jag var student.

En del lärare tror jag kan tappa lusten av den anledningen att kvaliteten sjunker i högre utbildning. De vill lära ut om sina specialområden till motiverade studenter, inte behöva förklara hur man skriver en akademiskt text och tjata om närvaro. När studenter kommer till högre utbildning förväntar man sig att de kan läsa och skriva och att de förhoppningsvis valt att gå en viss utbildning för att de är intresserade. Men visst möter man studenter som undrar vad de gör där. Är det verkligen meningen att alla ska gå på universitet eller högskola då?

Självklart är tanken god från regeringens håll att alla ska ha möjlighet. Men det måste finnas valmöjlighet också. Högre utbildning kanske inte är den rätta vägen för alla. När jag själv var student minns jag att min ambition sänktes av att jag hade personer runt omkring mig som bagatelliserade utbildningen. Så även för de mest studiemotiverade studenterna kan betygen sänkas på grund av omgivningen. Som lärare tycker jag nu att det är viktigt att se de studenter som verkligen vill läsa och lära, men även hjälpa och stötta de som har det svårt. Så länge viljan finns. De som undrar vad de gör där försöker jag inte bli påverkad av. Det är inte min sak att övertyga dem.

För att återgå till Dick Harrissons punkter så håller jag med om det grundläggande, men inte att man bör lägga skulden på studentkåren. Det finns lärare och professorer som har brister också. Men vi måste våga höja rösten om bättre villkor för bättre utbildning. Det är inte bra om man känner sig tvungen att godkänna en student efter tredje omtentan för att man inte får betalt för mer tid och för att genomströmningen ska bli så hög som möjligt. Inte heller för att man känner sig hotat.

Mer pengar till kvalitativ utbildning och en bättre relation och kommunikation mellan lärare och studenter, det tror jag på!

För övrigt så trivs jag jättebra på min arbetsplats, Karlstads universitet, där jag är adjunkt i svenska språket. Och denna text handlar inte om ett specifikt lärosäte, utan om den generella uppfattningen av högre utbildning i Sverige.

Kläder och mode – mer än yta

Det var länge sedan jag skrev om kläder, men jag har faktiskt läst modevetenskap en gång i tiden. Från början var jag mest intresserad av kläder konkret, vad jag hade på mig och hur det såg ut. Typ. Men insåg ganska snart vad mycket mer mode är, något abstrakt som inte går att ta på. Vi kan prata historia och idéhistoria, politik och sociologi. Det handlar så mycket mer om identitet, stil och attityd. Vem vill jag vara? Själv och ihop med andra.

Men kläder och mode kopplas också till miljö- och hållbarhetsfrågor. Etik och moral. Var tillverkas våra kläder och vad är det för material? Jag läste bland annat en bok som heter Bomull av Gunilla Ander, om hur en tröja kan kosta 69 kronor och om hennes resa till Uzbekistan och andra länder som är involverade i produktionen. Det gav mig en tankeställare och sedan dess har jag varit kanske lite för medveten om vad jag köper. Ibland har jag hindrats av mina tankar i vardagen så har fått släppa efter. Men varför ska vi behöva köpa en tröja för 69 kronor bara för att den är billig? Jag vet att det även finns dyrare kläder som inte tillverkas på sjystare villkor, men jag är ändå kritisk till varför vi ska ha garderoberna fulla av kläder vi knappt använder.

Har rensat mina garderober i omgångar. Fördelen med att flytta ofta. Problemet är bara det att jag ofta inte gjort mig av med så mycket, utan sparat ifall att. Ifall det blir sämre tider sa min mormor, säger min mamma, tänker jag? Sämre tider är det verkligen för de flyktingar som kommit till Sverige den senaste tiden. De behöver dessa kläder mycket mer än vad jag någonsin kommer att behöva. Och skulle vi få sämre tider i Sverige så har jag kläder så jag klarar mig ganska länge ändå. För att inte utesluta någon grupp så finns det så klart fler än flyktingarna som är i behov av nya kläder.

Har den senaste veckan läst reportage om arbetsförhållandena på textilfabriker i Indien bland annat (Svenska Dagbladet) och blir frustrerad över att det fortfarande kan vara så illa. Att en del människor knappt får lön till mat och hyra för att andra människor ska kunna shoppa loss. Ännu värre tycker jag då att det är att köpa många billiga plagg framför enstaka lite dyrare. Man skulle ju kunna hoppas att de dyrare plaggen ger de arbetande bättre lön, vilket säkert inte sker i alla fall. Men ett sätt att förbättra arbetsförhållandena är ju att höja priserna.

Jag håller mig ganska troget till ett visst klädmärke som även bedriver second hand, det tycker jag är en fantastisk idé. Med lite bättre samvete kan jag då köpa dessa kläder. Tröttnar jag på dem kan jag lämna in dem i second hand-butiken där jag även kan hitta nya favoriter. På så vis lagrar jag inte i min egen garderob längre. Jag håller mig till min stil och tänker noga igenom mina köp. Kanske för medveten. Jag vet inte? Men jag tycker att det funkar bra i alla fall.

Mode är så mycket mer än bara yta.

Gott nytt år med hopp om framtiden!

Det har varit ett händelserikt år, både på det personliga planet och globalt. Det har hänt mycket fruktansvärda saker i världen, terrorattentat och oväder har tvingat människor på flykt. Detta har även påverkat Sverige och våra politiker har haft fullt upp med att tänka om och anpassa sina argument utifrån rådande läge. Oavsett vilken regering som styr är det viktigaste demokrati och allas lika värde. För att alla nyanlända lätt ska kunna smälta in i samhället är det nödvändigt att de lär sig svenska språket.

Att kunna läsa och förstå vad man läser är viktigt för alla medborgare, något som Kulturrådet satsat extra på. Värmland läser var ett av projekten som fick stöd för att jobba med läsfrämjande insatser och en kampanj genomfördes i november 2015. Jag hade äran att få vara projektledare (Region Värmland var projektägare) och hoppas verkligen att det blir en fortsättning 2016.

Parallellt med Värmland läser har jag jobbat på Karlstads universitet, med svenska språket, som jag under nästa år kommer utveckla och jobba mer med. Jag hoppas även få mer tid till att läsa och skriva. Olika sorters texter. Facklitteratur. Skönlitteratur. Poesi.

Den journalistiska texten kommer alltid att betyda något speciellt för mig. Att skriva reportage och möta människor är fantastiskt kul, men att under stress och press slänga ihop notiser saknar jag inte. Där får robotarna gärna ta över. Även om jag inte är aktiv journalist själv längre, så konsumerar jag andra journalisters verk. Helst i pappersform. Men jag blir orolig när mediehusen inte kan prioritera kvalitativ journalistik och betala ut värdig lön.

Under 2015 har journalisterna haft en viktig roll att vara på plats och förmedla vad som händer runt om i världen. Att vara medveten om vad man läser och att kritiskt kunna granska det har också blivit allt viktigare då bilder och filmklipp delas och sprids i olika sorters nätverk, en del mer trovärdiga än andra. Oavsett var man väljer att läser sina nyheter, på papper eller webb, är huvudsaken att man inte är en nyhetsundvikare, ett av de nya orden utsedda av Språkrådet. Klickokrati är ett annat av nyorden.

Efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo för snart ett år sedan höjde vi alla våra pennor för yttrandefriheten. Efter ytterligare ett attentat i Paris spreds bilder på Eiffeltornet ihop med en fredssymbol. Det spelar ingen roll var i världen olyckor sker, men ju närmare oss de kommer ju mer påtagligt blir det. Klimatet är också något som påverkat och engagerat oss och sammanträffande nog hölls det stora klimatmötet i händelsernas centrum Paris. Jag önskade mig förra året en resa till Paris, som ännu inte blivit av. Förhoppningsvis blir det 2016.

Och som tur var blev det fint vinterväder till slut, minusgrader och snöfall. Så kanske kan vi ha hopp om framtiden trots allt?

Gott nytt år och en extra skål för tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen som fyller 250 år 2016!

Viktigt att fortsätta läsa

Nu är november över och kampanjen Värmland läser likaså. Men bara för det ska man så klart inte sluta att läsa. Förhoppningsvis har det istället gett inspiration till att fortsätta jobba med läsfrämjande insatser på olika sätt.

Som projektledare är jag jättenöjd och tycker det har varit väldigt kul att möta alla engagerade aktörer. Vi har även haft fem läsambassadörer som hjälpt till att sprida budskapet och som som final bjöd vi in till Värmlands största bokcirkelträff i anslutning till Värmländsk bokmässa förra helgen, ett riktigt lyckat arrangemang!

Att öka läsförståelsen har varit ett syfte med kampanjen, men även att uppmärksamma litteraturens värld och utveckla den redan starka berättartradition som finns i Värmland. Alla dessa mål har uppfyllts på olika sätt. Till exempel genom en konferens som vi anordnade på Karlstads universitet, där olika föreläsare bidrog med sina kunskaper i ämnet. Vi har även anordnat dialogmöten för att få ta del av vad olika intresserade aktörer har tyckt och tänkt.

Region Värmland är projektägare och kommer nästa år att jobba vidare med frågan, hur vet vi inte exakt än. Men de kommer även ta över bokmässan och utveckla den så på något vis blir det en fortsättning.

Jag kommer oavsett min roll att jobba vidare med läsfrämjande – för att det är viktigt ur flera aspekter – för att alla har rätt att kunna läsa och skriva, för delaktighet, men även för att bara kunna njuta av en god bok.

I december ska jag summera och avsluta 2015 års Värmland läser-kampanj, sedan ser jag fram emot en julledighet full av läsning!

Mer om Värmland läser: www.varmlandlaser.se

Om att vara en medieborgare

Här om dagen presenterades ett delbetänkande till den medieutredning som Anette Novak genomför på uppdrag av kulturministern. Ett nytt ord uppenbarade sig: Medieborgare. Tidigare har det varit medieföretagen som producerat och levererat nyheter, idag kan vem som helst göra det. Medborgarna får allt mer inflytande. Men vad händer när gränsen mellan medierna och medborgarna suddas ut? Visst är det bra för demokratin att alla kan yttra sig, men när det blir allt enklare för vem som helst att sprida information som kan vara felaktig blir det ett problem. Alla medborgare har inte den kunskap de borde ha om källkritik.

Samtidigt sjunker frilansarvodena och journalisttjänsterna skärs ner. När ska vi stanna upp och inse allvaret i den här utvecklingen? Medierna (den tredje statsmakten) är oerhört viktiga för att granska och leverera trovärdiga nyheter. Att journalister, som har ett så viktigt uppdrag, tjänar så lite så att det motsvarar ett socialbidrag känns verkligen inte okej. Men vem ska betala för kvalitativ journalistik? Medborgarna som kan producera sina egna nyheter?

Presstödet tas också upp i medieutredningen, om att utdelningen kanske bör se annorlunda ut? Till exempel genom att mäta vad som är kvalitativ journalistik. Men hur mäter man det? Och vem avgör det? Tänker på att vi i Värmland fortfarande har två regionala dagstidningar, vilket är ganska unikt i dagens medielandskap. Men ack så viktigt. Vad händer om den ena tidningen blir av med sitt presstöd? Vad händer med nyhetsbevakningen då? Vi har ju redan sett hur den lokala journalistiken har utarmats.

Jag har en utbildning i journalistik och tycker mig därför kunna betraktas som en god medieborgare, men alla bör ta sitt ansvar och inte lägga ut och sprida vad som helst. Att införa källkritik som obligatoriskt ämne i skolan kan vara ett steg. Men det journalistiska yrket innebär mer än så och kan inte ersättas av medborgare, även om deras åsikter är viktiga för demokratin. Så vi kanske ska låta journalisterna få ha sin profession och respektera den?

Jag prenumererar dessutom på tre dagstidningar, varav två är regionala, allt för att stödja journalistikens överlevnad. Det anser jag också tillhöra en god medieborgare. Så gör det du också – och dela gärna nyheter som kan härledas till trovärdiga källor.

Vikten av det fria ordet

Jag har ännu inte läst något av Svetlana Aleksijevitj, men är också otroligt glad över att hon blev tilldelad årets Nobelpris i litteratur. För det fria ordet, för att hennes böcker bygger på sanna berättelser. Samtidigt som journalisttjänsterna skärs ner på många redaktioner blir de allt viktigare, vilket märks tydligt, till exempel genom att ge Nobelpriset till en författare med journalistbakgrund.

Allt fler journalister får se sig om efter alternativa arbetsuppgifter, som kommunikatörer, projektledare, lärare eller varför inte författare? Man har många goda egenskaper som journalist, kan skriva, är van att jobba hårt och framför allt tycker man om att berätta andra människors historier och att gestalta den inte alltid så smickrande verkligheten.

Det är en fenomenal genre som Svetlana Aleksijevitj skriver, där historia, utifrån levande människors berättelser, dokumenteras i romanform. En bok slänger man inte lika enkelt som en dagstidning. Och historien behöver bevaras. I tungt format.

Jag ser mig nog själv som en journalist fast jag inte jobbar som det just nu, men det är ju det jag är utbildad till. Om en utbildning nu spelar någon roll? Vad nu ett jobb betyder? Jag använder mig ju av de journalistiska verktygen hela tiden, i olika roller. Lyssnar på människor, återberättar gärna historier, skriver helst, fotar gärna, undervisar i källkritik och är ambassadör för det fria ordet.

Har även block fulltecknade med idéer.
Kanske blir det en bok någon gång?

En mässa med något för alla

Bokmässan i Göteborg 2015

Efter att ha varit på bokmässan några år i rad känner man sig ganska nöjd efter ett varv på mässgolvet första dagen. Mycket är bekant och man vet vad man vill ha. Med vissa undantag förstås. Det finns alltid något nytt att upptäcka, nya förlag, nya, författare och nya böcker.

Jag tillbringade en del tid i Värmlandsmontern, där jag på torsdagen presenterade Värmland läser, den läsfrämjande kampanjen som jag är projektledare för. Passande nog var ett genomgående tema på mässan just läsfrämjande och jag var på ett flertal av de seminarier som behandlade detta – hur man på olika sätt kan jobba för att få fler att upptäcka litteraturen och öka läsförståelsen i samhället. Bland annat med Daniel Goldin, chef för det moderna Vasconcelos-biblioteket i Mexico City.

Ett annat intressant seminarium var med författarna Lena Andersson, Karolina Ramqvist och Gunilla Boëthius om oförnuft och känsla. De alla skriver om kvinnor som har problematiska relationer till sina män. En bra titel. Och frågan är hur förnuftig – eller oförnuftig – man egentligen är?

För att där övergå till hemmafrun Maj och mötet med Kristina Sandberg, vars trilogi redan benämns som klassiker. Jag sträckläste dem alla i somras och kunde, trots generationsskiften, känna igen mig i Maj och hennes lätt hysteriska jakt på ordning och reda. Det är klart att man vill ha det städat och rent i hemmet. Bakar dock inte lika mycket småkakor som Maj gjorde, men föredrar att laga all mat från grunden.

Om man gillar mat så finns det en speciell sektion för just det på mässan, där alla kändiskockarna uppträder med olika recept. Och trots mängden av kokböcker blev det ingen ny sådan i år, man ska ju hinna laga ur dem man redan har också. Däremot godsaker i form av noveller från Novelix, en prenumeration på Språktidningen och två böcker från ett av mina nya favoritförlag Weyler: Lila och Rosa Candida.

Att konstatera är att bokmässan utgår från böcker, men handlar om mycket runt omkring, vilket är just det som är intressant med litteratur – att man kan ta del av den på olika sätt. Läsa, lyssna, samtala, debattera, högt och lågt, ensam eller ihop. Så för den som ännu inte gett litteraturen en ärlig chans, som läst ett halvt kapitel och sen gett upp hoppet, det finns något för alla!

Alla kan göra något

Mina sociala medier översvämmas av godartade tankar och initiativ kring flyktingkatastrofen och dagens tidning har specialtema. Det är en självklarhet att alla människor är lika mycket värda och att visa medmänsklighet i sådana här situationer, men det tåls att bli påmind om. Jag vill också bidra och skriver därför denna text. Men hur många människor räddas av en text? Förhoppningsvis många. En text kan läsas, delas och sprida engagemang. Det var i alla fall den känslan jag fick när jag läste tidningen i morse.

Det finns så många olika sätt att bidra och vi kan alla göra något. Man kan swisha hundra kronor istället för att äta lunch ute en gång den här veckan, packa ihop en kasse med kläder som man ändå inte använder, eller bli kontaktperson. Jag skulle gladeligen ta mig an någon som behöver hjälp. Att få se en individ växa, utvecklas och glädjen i det. Många kanske tycker att de har fullt upp i sina liv, det tycker jag också. Men så kan man behöva stanna upp ibland och tänka efter. Det gör jag nu, genom att skriva.

För de, både barn och vuxna, som kommer hit är det enormt viktigt att lära sig språket, att läsa och skriva. Det underlättar för alla, för hela samhället. Att själv kunna gå till en myndighet, läsa, förstå och fylla i en blankett, för föräldrar att kunna tyda den information som barnen får med hem från skolan, för barnen att kunna läsa samma läxor som sina klasskamrater. Att kunna se på teve, läsa tidningar och hänga med i samhällsdebatten, känna sig delaktig.

Oavsett vilken ekonomi man har, var man än befinner sig i livet, så kan vi alla på något sätt bidra, dela med oss och visa medmänsklighet.

1 2 3 4 5 6