Kritik, ja tack!

När jag läser en artikel kan jag inte låta bli att vända och vrida på meningarna. Vad händer om man skriver si, vad händer om man skriver så? Ändras innehållet, ändras budskapet? Ett litet syftningsfel kan vara ödesdigert. Vi läser och tolkar texter på olika sätt och många gillar att ge sig in i debatter, ibland dock utan särskilt grundläggande anledningar. Möjligheten att ge svar på tal är en rättighet i vårt demokratiska samhälle, men var gränsen går för att yttra sig om vissa saker kan diskuteras vidare. Debatter är viktiga för att lyfta olika perspektiv och för att låta olika röster komma till tals.

Ju mer internet och sociala medier har utvecklats ju mer alternativa plattformar för debatt och kritik har skapats. Det är enklare att slänga i väg en kommentar på nätet än att få den publicerad i en tidning. Det medför både positiva och negativa effekter. En negativ effekt är om redaktionerna slappnar av och överlåter allt ansvar till folket. Det är på redaktionerna som professionen finns, eller i alla fall borde finnas, där personer med kunskap inom olika områden kan uttala sig och ge kritik. Att kasta sig in i en debatt utan befogenheter kan ställa till det.

Det är skillnad på kritik och kritik. Att kritisera som att trakassera är en ond sak, men att ge konstruktiv kritik är en god sak. Det är den sistnämnda varianten vi ska fokusera på och som behövs för att vi ska utvecklas. Vårt svenska samhälle är starkt präglat av jante, att inte sticka ut för mycket. Det gäller dock inte i varje fall, som till exempel på nätet där folk tar för sig allt mer. Men över lag har vi svårt för att vara helt ärliga och säga vad vi tycker. Återigen så handlar inte kritik om att häva ur sig ondska och hat, utan att på ett ärligt och konstruktivt sätt framföra sina åsikter. Vända och vrida på innehållet, eventuellt ge förslag på förbättringar. Goda argument.

Det gäller även att man är öppen för att ta emot kritik. Ofta får man ingen respons alls på saker man gjort, ibland bara bra. Men jag vågar inte tro att det jag gör är bara bra, jag tror att mycket kan göras ännu bättre.

Låt orden flöda fritt

Tala är silver, tiga är guld.
Ska det så vara?
Nej, men ibland är flödet för snabbt.

Vem har rätt att yttra sig?
Alla i Sverige. Vi lever i en demokrati och har yttrandefrihet.
Men efter alla turer som varit den senaste tiden med bokmässans bokningar och avbokningar och andra liknande händelser börjar man fundera. Den ena sidan säger si, den andra sidan säger så. Det finns alltid olika åsikter. Men vem avgör vad som är rätt? Vad som är fel?

Att medier plötsligt får en massa tid och plats över till spekulationer förvånar mig. Ibland utan att höra med båda parter. Grundreglerna i journalistik är i alla fall vad jag har lärt mig att lyssna till båda.

Att flödet på nätet, i sociala medier, går så snabbt, förvärrar skeendet. Fantasier skapas och lögner sprids. Sanningen hinner inte i kapp.

I år fyller tryckfrihetsförordningen 250 år och det fria ordet hyllas. Men till vilket pris? När personer med sunda värderingar får ta emot hot är gränsen passerad tycker jag. Att tala borde vara guld, att tänka efter innan, silver. Och att kunna stå för det man sagt, inte låta sig dras med i flödet av hat och onda kommentarer.

Det är så mycket enklare att kasta sig ut i nätets strider. Men tänk efter om du uppriktigt skulle kunna säga samma sak öga mot öga.

Låt orden flöda fritt.

Gott nytt år med hopp om framtiden!

Det har varit ett händelserikt år, både på det personliga planet och globalt. Det har hänt mycket fruktansvärda saker i världen, terrorattentat och oväder har tvingat människor på flykt. Detta har även påverkat Sverige och våra politiker har haft fullt upp med att tänka om och anpassa sina argument utifrån rådande läge. Oavsett vilken regering som styr är det viktigaste demokrati och allas lika värde. För att alla nyanlända lätt ska kunna smälta in i samhället är det nödvändigt att de lär sig svenska språket.

Att kunna läsa och förstå vad man läser är viktigt för alla medborgare, något som Kulturrådet satsat extra på. Värmland läser var ett av projekten som fick stöd för att jobba med läsfrämjande insatser och en kampanj genomfördes i november 2015. Jag hade äran att få vara projektledare (Region Värmland var projektägare) och hoppas verkligen att det blir en fortsättning 2016.

Parallellt med Värmland läser har jag jobbat på Karlstads universitet, med svenska språket, som jag under nästa år kommer utveckla och jobba mer med. Jag hoppas även få mer tid till att läsa och skriva. Olika sorters texter. Facklitteratur. Skönlitteratur. Poesi.

Den journalistiska texten kommer alltid att betyda något speciellt för mig. Att skriva reportage och möta människor är fantastiskt kul, men att under stress och press slänga ihop notiser saknar jag inte. Där får robotarna gärna ta över. Även om jag inte är aktiv journalist själv längre, så konsumerar jag andra journalisters verk. Helst i pappersform. Men jag blir orolig när mediehusen inte kan prioritera kvalitativ journalistik och betala ut värdig lön.

Under 2015 har journalisterna haft en viktig roll att vara på plats och förmedla vad som händer runt om i världen. Att vara medveten om vad man läser och att kritiskt kunna granska det har också blivit allt viktigare då bilder och filmklipp delas och sprids i olika sorters nätverk, en del mer trovärdiga än andra. Oavsett var man väljer att läser sina nyheter, på papper eller webb, är huvudsaken att man inte är en nyhetsundvikare, ett av de nya orden utsedda av Språkrådet. Klickokrati är ett annat av nyorden.

Efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo för snart ett år sedan höjde vi alla våra pennor för yttrandefriheten. Efter ytterligare ett attentat i Paris spreds bilder på Eiffeltornet ihop med en fredssymbol. Det spelar ingen roll var i världen olyckor sker, men ju närmare oss de kommer ju mer påtagligt blir det. Klimatet är också något som påverkat och engagerat oss och sammanträffande nog hölls det stora klimatmötet i händelsernas centrum Paris. Jag önskade mig förra året en resa till Paris, som ännu inte blivit av. Förhoppningsvis blir det 2016.

Och som tur var blev det fint vinterväder till slut, minusgrader och snöfall. Så kanske kan vi ha hopp om framtiden trots allt?

Gott nytt år och en extra skål för tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen som fyller 250 år 2016!

Om att vara en medieborgare

Här om dagen presenterades ett delbetänkande till den medieutredning som Anette Novak genomför på uppdrag av kulturministern. Ett nytt ord uppenbarade sig: Medieborgare. Tidigare har det varit medieföretagen som producerat och levererat nyheter, idag kan vem som helst göra det. Medborgarna får allt mer inflytande. Men vad händer när gränsen mellan medierna och medborgarna suddas ut? Visst är det bra för demokratin att alla kan yttra sig, men när det blir allt enklare för vem som helst att sprida information som kan vara felaktig blir det ett problem. Alla medborgare har inte den kunskap de borde ha om källkritik.

Samtidigt sjunker frilansarvodena och journalisttjänsterna skärs ner. När ska vi stanna upp och inse allvaret i den här utvecklingen? Medierna (den tredje statsmakten) är oerhört viktiga för att granska och leverera trovärdiga nyheter. Att journalister, som har ett så viktigt uppdrag, tjänar så lite så att det motsvarar ett socialbidrag känns verkligen inte okej. Men vem ska betala för kvalitativ journalistik? Medborgarna som kan producera sina egna nyheter?

Presstödet tas också upp i medieutredningen, om att utdelningen kanske bör se annorlunda ut? Till exempel genom att mäta vad som är kvalitativ journalistik. Men hur mäter man det? Och vem avgör det? Tänker på att vi i Värmland fortfarande har två regionala dagstidningar, vilket är ganska unikt i dagens medielandskap. Men ack så viktigt. Vad händer om den ena tidningen blir av med sitt presstöd? Vad händer med nyhetsbevakningen då? Vi har ju redan sett hur den lokala journalistiken har utarmats.

Jag har en utbildning i journalistik och tycker mig därför kunna betraktas som en god medieborgare, men alla bör ta sitt ansvar och inte lägga ut och sprida vad som helst. Att införa källkritik som obligatoriskt ämne i skolan kan vara ett steg. Men det journalistiska yrket innebär mer än så och kan inte ersättas av medborgare, även om deras åsikter är viktiga för demokratin. Så vi kanske ska låta journalisterna få ha sin profession och respektera den?

Jag prenumererar dessutom på tre dagstidningar, varav två är regionala, allt för att stödja journalistikens överlevnad. Det anser jag också tillhöra en god medieborgare. Så gör det du också – och dela gärna nyheter som kan härledas till trovärdiga källor.

Vikten av det fria ordet

Jag har ännu inte läst något av Svetlana Aleksijevitj, men är också otroligt glad över att hon blev tilldelad årets Nobelpris i litteratur. För det fria ordet, för att hennes böcker bygger på sanna berättelser. Samtidigt som journalisttjänsterna skärs ner på många redaktioner blir de allt viktigare, vilket märks tydligt, till exempel genom att ge Nobelpriset till en författare med journalistbakgrund.

Allt fler journalister får se sig om efter alternativa arbetsuppgifter, som kommunikatörer, projektledare, lärare eller varför inte författare? Man har många goda egenskaper som journalist, kan skriva, är van att jobba hårt och framför allt tycker man om att berätta andra människors historier och att gestalta den inte alltid så smickrande verkligheten.

Det är en fenomenal genre som Svetlana Aleksijevitj skriver, där historia, utifrån levande människors berättelser, dokumenteras i romanform. En bok slänger man inte lika enkelt som en dagstidning. Och historien behöver bevaras. I tungt format.

Jag ser mig nog själv som en journalist fast jag inte jobbar som det just nu, men det är ju det jag är utbildad till. Om en utbildning nu spelar någon roll? Vad nu ett jobb betyder? Jag använder mig ju av de journalistiska verktygen hela tiden, i olika roller. Lyssnar på människor, återberättar gärna historier, skriver helst, fotar gärna, undervisar i källkritik och är ambassadör för det fria ordet.

Har även block fulltecknade med idéer.
Kanske blir det en bok någon gång?

Jag höjer min penna!

Det är en vecka sedan attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo inträffade, men ännu ekar skotten och det är många som höjt sina pennor för yttrandefriheten. Det är även många tårar som fallit och många ljus som tänts. En massa olika texter och uttalanden har gjorts för att hedra dem som omkom och för att uppmärksamma det fria ordets betydelse. Men det kommer bli vardag snart och liksom andra händelser kommer även den här att blekna och falla in i arkivet. Det är fortfarande viktigt att diskussionen fortgår om yttrande- och pressfriheten. Ingen journalist ska behöva känna sig hotad för att hon eller han undersöker något som kan vara av nyhetsvärde. För att informera och berätta om vad som händer i världen.

Finns det någon gräns för vad man får yttra kan man då undra? Speciellt när man tittar runt på nätet där det är mycket enklare att uttrycka sig. Vem som helst kan starta en blogg eller en sida och sprida information som kan vara felaktig, utan källkritik. Budskap sprids via sociala medier på gott och ont. För att vara trovärdig media tänker jag att man har utgivningsbevis eller sändningstillstånd samt en ansvarig utgivare. Det finns då alltid någon som är ytterst ansvarig, som väljer att publicera eller inte publicera. Dessa medier skulle inte välja att visa något som inte är genomtänkt och övervägt. Det är viktigt att acceptera.

All heder åt alla journalister och redaktioner runt om i världen som stått upp och gjort sitt jobb under den gångna veckan och som förhoppningsvis kommer fortsätta att skriva så att pennorna glöder!

Diskutera mera, gärna med flera

Att sitta för sig själv i sina egna tankar kan vara rogivande ett tag. Men efter att ha bollat sina idéer med sig själv några omgångar fram och tillbaka vill man gärna få respons från omvärlden. Ibland kan det räcka med en person, men för att komma fram till något riktigt bra krävs det fler hjärnor med olika åsikter.

Att diskutera med någon som tycker likadant är inte lika givande som att utbyta tankar med någon eller några som tycker olika. Att öppna sig själv och tillåta andra syna ens idéer är en förutsättning för att utvecklas.

Som privatperson eller företag, det spelar ingen roll. Människan behöver bli lyssnad på. Hon, han, hen behöver få yttra sig, vilket är en fantastisk rättighet vi har i vårt land. Men det krävs att vi lyssnar på varandra och försöker förstå. En del vill inte förstå. Men de vet inte vad de går miste om.

Som egen företagare kan det vara extra viktigt att ha ett nätverk med fler företagare där man kan diskutera och få nya infallsvinklar. Som privatperson är det också viktigt att ha det nätverket. Jag tror dessutom att man lär känna sig själv bättre genom att umgås med andra. Och så är det ju allmänt trevligt!