Hellre en kopp kaffe än ett kapat konto

För några veckor sedan vaknade jag upp och insåg att någon hade kapat mitt mejlkonto och genom det även mitt Instagram. Mina bilder fanns kvar fast användaren var en annan. Sedan försvann även bilderna och mitt flöde var som bortblåst. Första reaktionen var förtvivlan, men min sambo lugnade ner mig och vi hjälptes åt att kolla upp hur man kunde anmäla händelsen. Jag skrev ett inlägg på Facebook och fick oväntat mycket medlidsamhet; alla kan förstå sorgen i att förlora ett rikt bildbibliotek, som en dagbok. En del bilder har jag kvar i telefonen, men inte med de kommentarer jag så omsorgsfullt formulerat för varje tillfälle, inte heller mina vänners hjärtan (som är symbolen för att gilla på Instagram). Enda sättet att komma i kontakt med Instagram är att fylla i en blankett. Jag har fortfarande inte fått något svar. Fick tips om att göra en polisanmälan, men den blev avslagen. Vad kan polisen göra för ett stulet Instagramkonto? Finns inte direkt några fingeravtryck att spåra. Och nu finns inte ens den användare som tog över mitt konto kvar.

SVT lanserade strax därefter sidan ”Dold”, där man kan söka efter sin mejladress och se om den blivit hackad och var det i så fall skett. Man är inte säker på nätet och det krävs att man byter lösenord med jämna mellanrum. Men när man har x antal konton blir det många lösenord att minnas och de ska vara olika. Det som ska vara lättsamt och roligt med sociala medier blir plötsligt betungande. Jag hoppas och antar att vi har sunt förnuft och förstår vad som skett när vi får ett spam-meddelande från en vän, men gränsen är nådd när någon tar över ens konto helt och hållet, stänger ute och raderar. Varför?

Jag har övervägt att skapa ett nytt Instagramkonto, men känner samtidigt en lättnad över att ha ett konto mindre att sköta. Jag kommer fortsätta att fota, men för att framkalla och sätta in i fysiska album. Alla vänner är välkomna hem till mig för att titta i det och inget lösenord behövs. Ps. Jag lovar att bjuda på kaffe.

Vad ska människan göra när maskinen tar över?

Att kunna betala sina räkningar via internet är bekvämt och bra. Liksom det är kul att kunna hålla kontakten med sina vänner i sociala medier. Det finns många fördelar med tekniken och den digitala utvecklingen.

Men när tekniken blir för komplicerad och konkurrerar ut mänsklig arbetskraft tycker jag det gått för långt. Att allt och alla ska anpassa sig efter den här utvecklingen kan inte vara ett krav. Det finns fortfarande människor som uppskattar mänskligt bemötande och personlig service.

Några exempel där man valt bort den personliga kontakten är biografer, matbutiker och resecentrum. Men vem ska man fråga om man funderar över något särskilt? Om en maskin inte fungerar? Och för många kan det faktiskt vara ett sådant personligt möte som är det enda personliga mötet på en hel dag – med andra ord väldigt viktigt.

När jag går och handlar i matbutiken blir jag hänvisad till den obemannade snabbkassan för att det är så lång kö till den bemannade kassan. Det säger en hel del. Jag ställer mig själv oftast i den långa kön för att jag tycker det är trevligt att få säga hej till kassapersonalen.

Det är inte bara i serviceyrken som maskiner tar över. I mediebranschen skärs det ner varje dag och det ryktas att robotar kan ta över journalisternas roll? Dessa robotar kanske kan skriva notiser och omskriva vissa artiklar, vilket de gärna kan få göra, för det är väl ingen journalists favorituppgift. Men att skriva uttrycksfullt och påverka läsarna känslomässigt tror jag inte en robot kan göra bättre än en människa.

Och vill vi verkligen ha fler arbetslösa i vårt samhälle? Med tanke på den diskussion som förs om att få fler människor i sysselsättning så borde väl utvecklingen se helt annorlunda ut? Istället för att plocka bort människorna borde de plockas in. Alla behöver ett jobb, en uppgift att utföra, känna sig behövda och värdefulla.

Det är människan som skapat maskinen, och det är människan som än så länge påverkar den tekniska och digitala utvecklingen. Men det är inte alla som vill jobba med det och det kommer inte finnas tillräckligt med jobb inom den branschen i framtiden. Speciellt inte om robotarna tar över.

 

Länge leve handskriften

Det här inlägget skrev jag först för hand.

I dag är det inte så många som använder pennan, utan kommunicerar genom att trycka ner bokstäverna på ett tangentbord eller skickar glada gubbar i sms.

I många skolor har man prioriterat bort skrivstil som en del i undervisningen. Istället har man infört användandet av datorer och läsplattor, vilket gör det möjligt för alla att skriva en förståelig text. Men vad händer med den personliga handstilen? Alla texter ser likadana ut.

Förutom att teknikens utveckling och möjligheter suddar ut våra personliga avtryck så är inte skärmens ljus bra för ögonen att stirra in i för länge. Spänd nacke och axlar är något som drabbar allt fler, samt den så kallade sms-tummen.

Att skriva för hand stimulerar hjärnan. Enligt handskriftsforskaren Rosemary Sassoon kan barn få både psykiska och neurologiska problem om deras handstil inte får utvecklas. Efter lågstadiet måste de kunna skriva säger hon.

Själv anser jag att man blir mer kreativ när man skriver för hand. Fantasin får mer utrymme  och man slipper störas av ljud och blinkade ljus som kan dyka upp på dataskärmen. Som journalist använder jag alltid pennan när jag gör intervjuer. Det för att kunna anteckna just de orden jag vill och slippa onödig information som sägs mellan raderna och som kan störa i bakgrunden. Vissa journalister föredrar ju att använda diktafon till exempel.

Likt som intervjuer skriver jag gärna andra texter för hand först och överför det sedan till datorn. Men visst är det bekvämt att kunna sudda utan att det blir suddskräp och att använda synonymordboken när man kör fast ibland.

Ingenting går dock upp emot en solig dag när man kan sätta sig ute med pennan och skrivboken istället för att behöva släpa med en dator som inte får bli överhettad. Och att få ett handskrivet brev känns mer personligt än någonting annat i det här samhället.

Min favoritpenna att skriva med är svart bläck.

Jag vill även hänvisa till förra veckans program av Kobra, som handlade om just det här: Handskriften under attack