Gott nytt år med hopp om framtiden!

Det har varit ett händelserikt år, både på det personliga planet och globalt. Det har hänt mycket fruktansvärda saker i världen, terrorattentat och oväder har tvingat människor på flykt. Detta har även påverkat Sverige och våra politiker har haft fullt upp med att tänka om och anpassa sina argument utifrån rådande läge. Oavsett vilken regering som styr är det viktigaste demokrati och allas lika värde. För att alla nyanlända lätt ska kunna smälta in i samhället är det nödvändigt att de lär sig svenska språket.

Att kunna läsa och förstå vad man läser är viktigt för alla medborgare, något som Kulturrådet satsat extra på. Värmland läser var ett av projekten som fick stöd för att jobba med läsfrämjande insatser och en kampanj genomfördes i november 2015. Jag hade äran att få vara projektledare (Region Värmland var projektägare) och hoppas verkligen att det blir en fortsättning 2016.

Parallellt med Värmland läser har jag jobbat på Karlstads universitet, med svenska språket, som jag under nästa år kommer utveckla och jobba mer med. Jag hoppas även få mer tid till att läsa och skriva. Olika sorters texter. Facklitteratur. Skönlitteratur. Poesi.

Den journalistiska texten kommer alltid att betyda något speciellt för mig. Att skriva reportage och möta människor är fantastiskt kul, men att under stress och press slänga ihop notiser saknar jag inte. Där får robotarna gärna ta över. Även om jag inte är aktiv journalist själv längre, så konsumerar jag andra journalisters verk. Helst i pappersform. Men jag blir orolig när mediehusen inte kan prioritera kvalitativ journalistik och betala ut värdig lön.

Under 2015 har journalisterna haft en viktig roll att vara på plats och förmedla vad som händer runt om i världen. Att vara medveten om vad man läser och att kritiskt kunna granska det har också blivit allt viktigare då bilder och filmklipp delas och sprids i olika sorters nätverk, en del mer trovärdiga än andra. Oavsett var man väljer att läser sina nyheter, på papper eller webb, är huvudsaken att man inte är en nyhetsundvikare, ett av de nya orden utsedda av Språkrådet. Klickokrati är ett annat av nyorden.

Efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo för snart ett år sedan höjde vi alla våra pennor för yttrandefriheten. Efter ytterligare ett attentat i Paris spreds bilder på Eiffeltornet ihop med en fredssymbol. Det spelar ingen roll var i världen olyckor sker, men ju närmare oss de kommer ju mer påtagligt blir det. Klimatet är också något som påverkat och engagerat oss och sammanträffande nog hölls det stora klimatmötet i händelsernas centrum Paris. Jag önskade mig förra året en resa till Paris, som ännu inte blivit av. Förhoppningsvis blir det 2016.

Och som tur var blev det fint vinterväder till slut, minusgrader och snöfall. Så kanske kan vi ha hopp om framtiden trots allt?

Gott nytt år och en extra skål för tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen som fyller 250 år 2016!

Om att vara en medieborgare

Här om dagen presenterades ett delbetänkande till den medieutredning som Anette Novak genomför på uppdrag av kulturministern. Ett nytt ord uppenbarade sig: Medieborgare. Tidigare har det varit medieföretagen som producerat och levererat nyheter, idag kan vem som helst göra det. Medborgarna får allt mer inflytande. Men vad händer när gränsen mellan medierna och medborgarna suddas ut? Visst är det bra för demokratin att alla kan yttra sig, men när det blir allt enklare för vem som helst att sprida information som kan vara felaktig blir det ett problem. Alla medborgare har inte den kunskap de borde ha om källkritik.

Samtidigt sjunker frilansarvodena och journalisttjänsterna skärs ner. När ska vi stanna upp och inse allvaret i den här utvecklingen? Medierna (den tredje statsmakten) är oerhört viktiga för att granska och leverera trovärdiga nyheter. Att journalister, som har ett så viktigt uppdrag, tjänar så lite så att det motsvarar ett socialbidrag känns verkligen inte okej. Men vem ska betala för kvalitativ journalistik? Medborgarna som kan producera sina egna nyheter?

Presstödet tas också upp i medieutredningen, om att utdelningen kanske bör se annorlunda ut? Till exempel genom att mäta vad som är kvalitativ journalistik. Men hur mäter man det? Och vem avgör det? Tänker på att vi i Värmland fortfarande har två regionala dagstidningar, vilket är ganska unikt i dagens medielandskap. Men ack så viktigt. Vad händer om den ena tidningen blir av med sitt presstöd? Vad händer med nyhetsbevakningen då? Vi har ju redan sett hur den lokala journalistiken har utarmats.

Jag har en utbildning i journalistik och tycker mig därför kunna betraktas som en god medieborgare, men alla bör ta sitt ansvar och inte lägga ut och sprida vad som helst. Att införa källkritik som obligatoriskt ämne i skolan kan vara ett steg. Men det journalistiska yrket innebär mer än så och kan inte ersättas av medborgare, även om deras åsikter är viktiga för demokratin. Så vi kanske ska låta journalisterna få ha sin profession och respektera den?

Jag prenumererar dessutom på tre dagstidningar, varav två är regionala, allt för att stödja journalistikens överlevnad. Det anser jag också tillhöra en god medieborgare. Så gör det du också – och dela gärna nyheter som kan härledas till trovärdiga källor.

En mässa med något för alla

Bokmässan i Göteborg 2015

Efter att ha varit på bokmässan några år i rad känner man sig ganska nöjd efter ett varv på mässgolvet första dagen. Mycket är bekant och man vet vad man vill ha. Med vissa undantag förstås. Det finns alltid något nytt att upptäcka, nya förlag, nya, författare och nya böcker.

Jag tillbringade en del tid i Värmlandsmontern, där jag på torsdagen presenterade Värmland läser, den läsfrämjande kampanjen som jag är projektledare för. Passande nog var ett genomgående tema på mässan just läsfrämjande och jag var på ett flertal av de seminarier som behandlade detta – hur man på olika sätt kan jobba för att få fler att upptäcka litteraturen och öka läsförståelsen i samhället. Bland annat med Daniel Goldin, chef för det moderna Vasconcelos-biblioteket i Mexico City.

Ett annat intressant seminarium var med författarna Lena Andersson, Karolina Ramqvist och Gunilla Boëthius om oförnuft och känsla. De alla skriver om kvinnor som har problematiska relationer till sina män. En bra titel. Och frågan är hur förnuftig – eller oförnuftig – man egentligen är?

För att där övergå till hemmafrun Maj och mötet med Kristina Sandberg, vars trilogi redan benämns som klassiker. Jag sträckläste dem alla i somras och kunde, trots generationsskiften, känna igen mig i Maj och hennes lätt hysteriska jakt på ordning och reda. Det är klart att man vill ha det städat och rent i hemmet. Bakar dock inte lika mycket småkakor som Maj gjorde, men föredrar att laga all mat från grunden.

Om man gillar mat så finns det en speciell sektion för just det på mässan, där alla kändiskockarna uppträder med olika recept. Och trots mängden av kokböcker blev det ingen ny sådan i år, man ska ju hinna laga ur dem man redan har också. Däremot godsaker i form av noveller från Novelix, en prenumeration på Språktidningen och två böcker från ett av mina nya favoritförlag Weyler: Lila och Rosa Candida.

Att konstatera är att bokmässan utgår från böcker, men handlar om mycket runt omkring, vilket är just det som är intressant med litteratur – att man kan ta del av den på olika sätt. Läsa, lyssna, samtala, debattera, högt och lågt, ensam eller ihop. Så för den som ännu inte gett litteraturen en ärlig chans, som läst ett halvt kapitel och sen gett upp hoppet, det finns något för alla!

Alla kan göra något

Mina sociala medier översvämmas av godartade tankar och initiativ kring flyktingkatastrofen och dagens tidning har specialtema. Det är en självklarhet att alla människor är lika mycket värda och att visa medmänsklighet i sådana här situationer, men det tåls att bli påmind om. Jag vill också bidra och skriver därför denna text. Men hur många människor räddas av en text? Förhoppningsvis många. En text kan läsas, delas och sprida engagemang. Det var i alla fall den känslan jag fick när jag läste tidningen i morse.

Det finns så många olika sätt att bidra och vi kan alla göra något. Man kan swisha hundra kronor istället för att äta lunch ute en gång den här veckan, packa ihop en kasse med kläder som man ändå inte använder, eller bli kontaktperson. Jag skulle gladeligen ta mig an någon som behöver hjälp. Att få se en individ växa, utvecklas och glädjen i det. Många kanske tycker att de har fullt upp i sina liv, det tycker jag också. Men så kan man behöva stanna upp ibland och tänka efter. Det gör jag nu, genom att skriva.

För de, både barn och vuxna, som kommer hit är det enormt viktigt att lära sig språket, att läsa och skriva. Det underlättar för alla, för hela samhället. Att själv kunna gå till en myndighet, läsa, förstå och fylla i en blankett, för föräldrar att kunna tyda den information som barnen får med hem från skolan, för barnen att kunna läsa samma läxor som sina klasskamrater. Att kunna se på teve, läsa tidningar och hänga med i samhällsdebatten, känna sig delaktig.

Oavsett vilken ekonomi man har, var man än befinner sig i livet, så kan vi alla på något sätt bidra, dela med oss och visa medmänsklighet.

Att kunna läsa är en förutsättning

Vi har återigen blivit påminda om att de svenska skolresultaten inte ligger i topp. OECD:s Andreas Schleicher lämnade förra veckan en lista med åtgärder som bör göras för att återerövra en topplacering. Diskussioner har förts fram och tillbaka hur mycket man ska förlita sig på Pisa-resultaten. Men hur som helst så ligger det ju någon sanning i det hela och den svenska skolan måste ändra riktning. Eller stanna upp! För har det gått för fort?

Det är ju i Sverige en självklarhet att lära sig läsa och skriva, men det har det inte alltid varit. Och är heller inte i andra delar av världen. En del skulle göra vad som helst för att få gå i skolan, för att få lära sig. Där kunskapen är vägen till ett bättre liv. Här gäspar elever över att bli tvungna att öppna ytterligare en bok. Att läsförståelsen har sjunkit är ett tecken på det. Men vad kan vi då göra för att få fler att vilja läsa och uppskatta det man lär sig? Inte genom att tvinga. Det handlar om att inspirera, stimulera och motivera. På rätt sätt. Alla är olika och behöver på så vis lära olika.

Mycket ansvar hamnar på skolan och på lärarna. Men det är även viktigt att hemmen och föräldrarna tar sitt. Att vara en läsande förebild. Att kunna läsa är grunden för all inlärning. För barn som inte har fullt stöd hemifrån spelar skolan självklart en viktig roll, även biblioteken, föreningslivet och andra aktörer. Det gäller att vi delar på ansvaret och uppmuntrar till läsning. Hittar olika vägar för att nå fram, för att mötas.

I dag är det många, både i skolan och i hemmet, som har tillgång till dator eller läsplatta och som läser på skärm. Men man kanske inte ska ta för givet att alla föredrar detta? Att det trots teknikens utveckling finns de som lär bäst av att bläddra i en klassisk bok. Forskare är oense i den här frågan, det finns både för- och nackdelar med den digitala skärmen. Det beror på hur och till vad man använder den. Men att koncentrationsförmågan försämras när man har flera sidor igång samtidigt och det plingar till i bakgrunden känns uppenbart.

Det finns exempel på skolor som har infört dagar fria från mobiler, datorer och plattor, för att eleverna ska lära sig att slå upp ord i en vanlig ordbok till exempel. Kanske det är nästa trend?

Eller att knyta an läsning och litteratur till ämnen som musik, dans och teater? För ett bredare perspektiv. Dessutom stimulerar fysisk aktivitet och kreativitet hjärnan och ökar kunskapsinlärningen.

Värmland läser

Värmland har en stark berättartradition som vi ska värna om – och vårda
författarnamn som Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och Nils Ferlin. Samtidigt som nya berättare ska välkomnas och vi vågar blicka över länsgränserna.

På torsdag (den 23/4) är det världsbokdagen och på vissa håll ger man böckerna en hel vecka. I Värmland satsar vi på en hel månad – i november – då kampanjen Värmland läser kommer att äga rum. Det handlar inte bara om att uppmärksamma böckerna då, utan även berättandet i stort och framför allt läsfrämjande insatser.

Att kunna läsa och förstå en text är en förutsättning för delaktighet i samhället. Det har jag skrivit om förut, men det tål att upprepas. För att få fler att läsa krävs förebilder, inspiratörer och goda val av litteratur. Det finns många viktiga aktörer som kan bidra på olika sätt. Jag tänker på bibliotek, jag tänker på skolor, jag tänker på idrottsföreningar, jag tänker på näringslivet, jag tänker på hela samhället. Alla kan bidra!

Kampanjen avslutas med den värmländska bokmässan på Karlstad CCC helgen den 27-28 november. Då kommer bland annat Värmlands största bokcirkel att anordnas. Boka in det! Vilken bok det blir håller vi dock hemligt ett tag till.

Jag kommer att vara projektledare för Värmland läser och ser verkligen fram emot att få jobba med detta viktiga uppdrag – att få hela Värmland att läsa!

Tips och idéer som kan knytas an till Värmland läser får man gärna skicka till mig:
louise.alvarsson@regionvarmland.se

Projektägare är Region Värmland.

Mer information kommer inom kort på kampanjsidan: varmlandlaser.se

Språket för oss samman

Vad vore ett samhälle utan ett språk? Vad vore människan? Vi föds in i en värld och lär oss först tala. Är det en slump vilket land vi föds i? Vilket språk vi lär oss tyda först? Sedan lär vi oss skriftens regler. Ett påhittat sätt för att kunna bevara det talade.

Människor har genom tiderna kommunicerat på olika sätt. Från röksignaler och runskrifter till sms och snabba bildflöden. All kommunikation är viktig och beroende på situation och målgrupp får man anpassa sina sätt. I dag, när det finns så många olika kanaler att välja mellan, är det ännu viktigare att tänka på vem man vill nå och hur?

Personligen har jag alltid haft en förkärlek till det skrivna, tycker det är fascinerande hur man med hjälp av bokstäver kan skapa ord och formulera meningar. Att man med hjälp av punkt och kommatecken kan bestämma textens takt. Att man genom olika ordval kan bestämma hur man vill bemöta mottagaren.

Skriften kan planeras medan talet är mer spontant. Ett tal kan lättare falla i glömska medan skriften kan bevaras. I talet kan vi höra nyanser och se ett kroppsspråk, vilket inte alltid framkommer i skrift. Därför bör man i skrift vara mer noggrann med ordval. I snabb kommunikation så som chatt eller sociala medier sker inte alltid detta, man stöter ofta på ej så genomtänkta formuleringar. Inte konstigt att misstolkningar kan ske.

En bild säger mer än tusen ord. Det har vi hört förut. Men vad vore bilden utan texten? I många fall handlar det om ett samspel. Oavsett vilket kommunikationssätt vi föredrar så är det viktigt att nå den avsedda målgruppen. Ibland är det genom tal, ibland genom skrift och ibland genom bild.

En förutsättning är förstås att mottagaren kan läsa, tyda, tolka det vi vill förmedla. Det är det som för oss samman och som skapar det bästa samhället.

Språken är många, jag är född i Sverige och behärskar det svenska språket bäst. Under våren, till att börja med, kommer jag att undervisa i just det på Karlstads universitet. Med fokus på tal och skrift och kommunikation. Det ser jag fram emot!

Jämn fördelning

För någon vecka sedan presenterade DN sin granskning om att det är få kvinnor jämfört med män i historieböckerna. Många medier hakade på och lyfte upp detta problem. Det är ett problem att inte fler kvinnor uppmärksammas i historieböckerna, det handlar om urval. Man kan även undra hur många av historiens framgångsrika män som haft en kvinna bakom sig?

I dagens Sverige skulle vi inte behöva stöta på ett sådant här problem eftersom vi är ett av de mest jämställda länderna i världen. Det är en självklarhet för oss att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar och rättigheter. Men som kvinna och företagare kan jag ibland känna mig särbehandlad på så vis att jag har kunnat söka stöd som inte mina manliga kollegor har kunnat. Misstänker även att jag har blivit utvald att delta i vissa projekt av samma anledning. Jag önskar att jag blev vald för att jag är den personen jag är och för de idéer jag har – inte för att jag är kvinna och för att något projekt ska tjäna pengar på det.

Att kvotera in män eller kvinnor, beroende på vart de ska kvoteras in, kan vara en god tanke om syftet är att skapa en mer dynamisk grupp. Det bästa laget består av en mix av båda könen, helst i olika åldrar, med olika erfarenheter och intressen. Det ger olika perspektiv och infallsvinklar som skapar bra diskussioner kring hur man kan lösa problem och skapa nya innovationer. Men att kvotera för kvoteringens skull kanske inte är nödvändigt.

Historien är svår att skriva om, men visst har det funnits kvinnor som borde ha fått mer uppmärksamhet! Både kvinnor som stod bakom sina män och som stod på egna ben.

Driva Eget publicerade en artikel om 31 kvinnliga entreprenörer som borde vara med i historieböckerna. Många kände jag till, men inte alla. Värt att läsa och kanske något för kommande historieförfattare!

Jag höjer min penna!

Det är en vecka sedan attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo inträffade, men ännu ekar skotten och det är många som höjt sina pennor för yttrandefriheten. Det är även många tårar som fallit och många ljus som tänts. En massa olika texter och uttalanden har gjorts för att hedra dem som omkom och för att uppmärksamma det fria ordets betydelse. Men det kommer bli vardag snart och liksom andra händelser kommer även den här att blekna och falla in i arkivet. Det är fortfarande viktigt att diskussionen fortgår om yttrande- och pressfriheten. Ingen journalist ska behöva känna sig hotad för att hon eller han undersöker något som kan vara av nyhetsvärde. För att informera och berätta om vad som händer i världen.

Finns det någon gräns för vad man får yttra kan man då undra? Speciellt när man tittar runt på nätet där det är mycket enklare att uttrycka sig. Vem som helst kan starta en blogg eller en sida och sprida information som kan vara felaktig, utan källkritik. Budskap sprids via sociala medier på gott och ont. För att vara trovärdig media tänker jag att man har utgivningsbevis eller sändningstillstånd samt en ansvarig utgivare. Det finns då alltid någon som är ytterst ansvarig, som väljer att publicera eller inte publicera. Dessa medier skulle inte välja att visa något som inte är genomtänkt och övervägt. Det är viktigt att acceptera.

All heder åt alla journalister och redaktioner runt om i världen som stått upp och gjort sitt jobb under den gångna veckan och som förhoppningsvis kommer fortsätta att skriva så att pennorna glöder!

Öka lusten för att läsa och skriva

När jag var liten läste mamma högt för mig. När jag lärde mig läsa själv fortsatte hon ändå att läsa högt för mig. Delvis för att det var en mysig mor- och dotterstund, men även för att en diskussion skulle kunna uppstå kring obekanta ord och formuleringar. På så vis fick jag ett rikt ordförråd i tidig ålder samt att jag lärde mig förstå kontexten.

Flera undersökningar, bland annat PISA, har den senaste tiden visat på försämrade resultat när det gäller läsförståelse bland svenska ungdomar. Det är oroväckande. Om man inte kan förstå vad en text betyder kan det bli jobbigt i vuxenlivet. Det är inte så bra att skriva på ett avtal om man inte riktigt har förstått vad det innebär, inte heller att misstolka infoblad som dimper ner i brevinkastet. Att kunna skriva och uttrycka sig är också viktigt. Vi lever i ett land med demokrati och yttrandefrihet, det ska vi värna om.

Min lust för att både läsa och skriva är nog medfödd, men hade den inte blivit stimulerad hade den kanske inte varit så stark. Alla har inte förutsättningarna och intresset för att läsa och skriva, men grundkunskaperna är nödvändiga för att kunna medverka i ett samhälle. För att fler ska lära sig dessa grundkunskaper krävs anpassning och stimulans. Alla barn och ungdomar är olika och behöver undervisas utifrån det. Jag tror att melodin är att sammanföra lust och kunskap, att sänka krav och istället skapa nyfikenhet kring ord och text. Färre röda felmarkeringar och mer utrymme för fantasi och kreativitet. När lusten finns ökar även intaget av kunskap, som grammatik och stavning. Viktigt är även vuxna förebilder som läser för och introducerar barn och unga till litteraturens värld.

Jag har inga egna barn, men skulle jag ha det skulle jag läsa mycket för dem. Som tur är får jag träffa andra barn och unga när jag till exempel håller i skapar- och berättarverkstäder. Det är fantastiskt kul och inspirerande att se dem använda sin fantasi och utveckla sin kreativa förmåga.

Här näst håller jag i skapar- och berättarverkstad på Rackstadmuseet i Arvika, 8-17 december, för grundskoleelever. Jag ser även fram emot nya projekt!