När festen är över

Månader av förberedelser, planering och strukturering. Inläsning och påläsning. Sju intervjuer/samtal blev det på årets värmländska bokfestival. Första med bloggaren och skribenten Flora Wiström. Fredag vid lunchtid. Flera unga beundrare satt i publiken, sådana som följer hennes blogg och som läst hennes debutroman Stanna. Två blogginlägg per dag, berättade hon, det är hennes jobb, som hon försörjer sig på. Imponerande tycker jag, som inte lyckats hålla liv i en blogg mer än några dagar. Håller mig till den här formen istället, att skriva och dela med mig när jag känner för det, när jag verkligen har något att berätta. Det som sker var dag behåller jag för mig själv, på randigt papper, med penna, vid sängen.

Från den ena scenen till den andra. Där mötte jag konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström i ett samtal om hans bok Konst i Värmland. Från Fjaestad till Lerin. Om vad som är konst och vem som kan kalla sig konstnär. Jag frågade vem som är hans favoritkonstnär och fick till slut ett svar: För dagen Michelangelo. En annan dag kan det vara en annan, klargjorde han.

Övergången till nästa punkt var inte så svår, fick vara kvar på samma scen och det handlade om ett närliggande ämne: Fotografi. Om boken Temple of Dreams, bilder från Berlin 1985, av Staffan Jofjell. Följt av ett samtal med Elsa Hallbäck, som sammanställt och färdigställt en bok med texter som hennes avlidne man Dan-Axel Hallbäck skrivit. Om vitt skilda ämnen. 3 fjärilar runt Vänern och 33 andra berättelser lyder titeln.

 

På lördagen var det tillsammans med konsthantverkaren Helena Bengtsson jag äntrade scenen. Den stora scenen, som för övrigt direktsändes och som man kan se i efterhand om man vill. Helena har gjort en bok om väskor, vackra som smycken, för olika tillfällen, med fina beskrivningar och bilder/mallar så att man kan sy själv. Hennes väskor kom väl till pass redan på scenen, som hållare för batteriet till micken.

Från att sy till att skriva. Nästa punkt var min egen, som projektledare för Värmland skriver, tillsammans med två av vinnarna i den novelltävling vi anordnat i anslutning till den bok som getts ut. Låt oss Berätta : Noveller från Värmland. För andra året i rad, med andra ord den andra boken. Som pris fick vinnarna sina noveller publicerade i boken och årets pristagare heter Oskar Kardemark, Joakim Magnusson och Tina Wejrum. Vi pratade om skrivande, tips på hur man kommer igång och hur man kan inleda en novell. För dem som är sugna på att skriva en novell och ha chans att bli publicerad anordnas en ny tävling inför 2018 då vi kommer ge ut en tredje bok. Det är kul att få inspirera andra att skriva och det märks att projektet Värmland skriver har fått igång skrivarlustan i länet. Min egen skrivarlusta finns också där, varför jag skriver det här just nu och varför jag skriver andra texter. Men när man jobbar så mycket som jag har gjort det senaste, och dessutom studerar (om än om skrivande) så hinner man inte med att skriva så mycket som man egentligen önskar. Det där egna projektet ligger lite vid sidan av just nu, men jag hoppas kunna ta upp det snart, när bokfestivalen är över och det lugnar sig på andra fronter.

Min sista punkt, som även rundade av hela festivalen, var med Anna Blomquist. Vi inledde med att vara tysta.

Tystnad.

Men det är svårt, det blir inte helt tyst på en festival. Det pågår parallella aktiviteter och är mycket ljud och folk i rörelse. Anna har skrivit en bok som heter Att leva nära hjärtat. Om ansträngningslöshet, om att ifrågasätta sina mål, stanna upp och tänka efter. Vad är min längtan, vet jag vad jag vill? Inte helt nya frågor, men sådana som vi behöver bli påminda om. Intressant i hennes bok är upplägget, del för del, steg för steg. Man får tips och råd och det finns plats för reflektion. Även fakta i form av visste du att-rutor. Till exempel om andetag: Vi tar cirka 20 000-25 000 andetag per dygn, vilket är i genomsnitt fjorton andetag per minut. Det motsvarar mellan tio och tjugo kilo luft. Andningsfrekvensen har nästan dubblerats på hundra år. Det beror troligtvis på att vi lever i ett mycket högre tempo i dag. Sex till tolv andetag per minut i vila är en tillräcklig frekvens.

Det är alltid kul med fest, men det är lätt att man jobbar på för hårt och glömmer bort att njuta när det pågår. Vi är många i vårt samhället som jobbar för mycket, förmodligen för att vi tycker om det vi gör. En person som fick ställa in sin medverkan på bokfestivalen var författaren Fredrik Backman, på grund av stressrelaterad sjukdom. Han gick ut med det offentligt och fick även ställa in andra åtaganden han hade planerat.

Jag ber dig, och mig själv, att stanna upp en stund, innan det gått för långt, låt tankarna komma och gå. Känn efter, tänkt efter. Ett tips kan vara att skriva. Det gör jag. När jag skriver det här är det söndag, en ledig dag. Den första snön har fallit och det är tyst och lugnt. Festen är över och jag tar ett djupt andetag.

Mer om Värmlands bokfestival: http://varmlandsbokfestival.se

Hoppas vi ses nästa år igen!

I samtal med konstprofessorn
Här i samtal med konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström.

Länge leve lokaljournalistiken

För en vecka sedan avslutade jag min text med att det är unikt att vi fortfarande har två dagstidningar i Värmland. Två dagar senare meddelades det att Nya Wermlands-Tidningen köper Värmlands Folkblad. Åsikterna staplades på varandra och oron spred sig. Vad händer nu? Medlidsamhet till de anställda som riskerar att förlora sina jobb. Som journalist vet man hur svårt det är att få jobb i dag. NWT har sagt att VF-redaktionen ska få vara kvar i det nya huset, men hur länge återstår att se.

Det är självklart bättre att NWT köper VF än att de går i graven, men VF har gått bättre än på länge och man undrar hur utvecklingen skulle ha fortsatt. Det är i många fall bättre att samarbeta och vara en stark aktör än två konkurrenter som ska slåss om samma stoff och publik. I det här fallet är det ju dock tvärtom. Inom journalistiken är det viktigt med konkurrens och olika perspektiv. Jag har själv jobbat på båda tidningarna och varvar prenumerationen mellan dem. Jag ställer mig varken till höger eller vänster i åsiktskorridoren utan uppfylls mest av att stå mittemellan. För mig är det redaktionella innehållet och kvalitén på texterna det viktigaste.

När nu det som hänt har hänt får vi verkligen hoppas att Ander-koncernen (NWT) tar väl hand om sin nya tidning och sin förre konkurrent, VF. Att de låter journalisterna få vara kvar och att värmlänningarna fortsättningsvis kan få olika perspektiv på vad som sker i länet. Helst av allt önskar man såklart att de istället för att skära ner, som de flesta mediehus gjort det senaste åren, nyanställer och satsar ännu mer på bra innehåll. Jag vill inte läsa samma TT-nyheter i båda tidningarna, vad är det då för vits med att prenumerera? Använd istället den lokala kompetens som finns och skapa jobb!

Och för att åter knyta an till slutet av min text förra veckan så är det en enorm glädje att en rikstidning som DN väljer att satsa på lokal journalistik. Det är faktiskt viktigare än någonsin, vilket man även märker hos politikerna som nu åker runt i Sverige för att vinna röster på landsbygden.

Mer skräp i staden är på landsbygden

Ingen lär ha missat storstadsekonomen Kjell A Nordströms uttalande om att landsbygden är skräpyta. När jag var i tonåren var jag nog beredd att hålla med, då jag bodde på vischan utanför Arvika och som så många andra längtade därifrån och ville till storstaden. Flyttade först till Arvika, sedan till Stockholm. Men efter några år i vår huvudstad, där jag bytte boende minst fem gånger på fem år, gjorde slut på det mesta av mina sparpengar och stressade ikapp med alla andra, flyttade jag hem igen. Hem till Värmland, hem till landet utanför Arvika.

Om jag inte hade haft möjligheten att flytta hem vet jag inte vad som hade hänt, men det var aningen enklare att få boende och jag fick till och med lån för att själv köpa en lägenhet. Lite extrajobb här och lite extrajobb där byggde upp en buffert igen och jag kunde fortsätta att leva. Det var även tack vare många långa promenader längs grusvägar, lugna stunder i solen på gården och naturens tystnad.

Nu bor jag i Karlstad, det är en bättre utgångspunkt för mig, men jag är noga med att få lediga helger hemma på landet. Och det är så långt ifrån skräpyta man kan komma. Det är mycket mer skräp i en storstad. Skräp som fåglarna har rivit ur skräpkorgar, skräp i form av oljud och stress. På landsbygden samlas man och hjälps åt, där plockar man bort skräpet efter sig och kämpar för sin överlevnad. En eloge till dem som håller igång bygden så att vi andra kan komma dit och andas ut emellanåt.

Samtidigt som allt mer centraliseras och flyttas till städerna blir landsbygden och dess lugn viktigare. Vi måste flytta dit jobben finns, men med dagens teknik och utbyggnad av fiber borde det inte vara några problem att bo och jobba på landsbygden.

Och vad glad jag blev jag när jag läste att DN ska göra en satsning på lokaljournalistik i landet. Så mycket som jag har tänkt på det sedan jag flyttade från Stockholm, där de flesta medieföretagens huvudkontor ligger. De senaste åren har lokalredaktionerna krympt och försvunnit, det är ett under att vi fortfarande har två länstidningar kvar i Värmland. Men kanske håller det på att vända? Samtidigt som det är viktigt att bevaka vad som händer i USA är det viktigt att bevaka vad som sker runt om i vårt land, för om inte de lokala rösterna får komma till tals kan det bli en skev bild av Sverige.

Lov att läsa

Den här veckan har förhoppningsvis de flesta barn och ungdomar fått möjlighet att läsa, antingen på fritids eller hemma. Regeringen har döpt om höstlovet till läslov och det är väl helt okej med tanke på att vi på vårens lov ska sporta. Tror i och för sig att det bästa är en kombination av att läsa och sporta. När jag var yngre höll jag på med många idrotter, kanske lite väl många, och hade inte så mycket tid över för att läsa. Men jag läste. Och under många år var det mest kurslitteratur, då orkade inte hjärnan med så mycket annat. Tidningen har alltid varit viktig för mig, som ger allt från kortare nyheter till längre reportage. Oavsett vad så är det viktigaste att man läser. Att man läser. Läser någonting. Varför regeringen valt att kalla vecka 44 för läslov är för att vi behöver höja läsförståelsen i vårt land. Alltför många barn och unga (även vuxna) förstår inte vad de läser, vad orden betyder.

Att sporta och röra på sig är nödvändigt för att hålla sig i form, för att rensa hjärnan och kunna ta in ny information. Man kan inte sitta och läsa åtta timmar i sträck sju dagar i rad. Men visst är det härligt när man efter en lång promenad får komma in i värmen och sjunka ner i en skön fåtölj och öppna en bok med en massa bokstäver och ord. Jag har som vana att alltid ha Svenska Akademiens ordlista intill mig när jag läser, för att kunna slå upp ord som jag inte förstår. Jag lär mig något nytt nästan varje dag.

Jag försöker att hinna med att läsa så mycket som möjligt, allt från poesi till biografier. Men den här hösten har det varit stora skördar med bra böcker och jag känner mig nästan stressad över att inte hinna läsa dem alla. Ser högen som ligger där borta på soffans divan, där jag knappt får plats att sitta längre. Jag önskar att jag hade mer tid och kunde få lov att läsa mer. Varför inte läslov även för vuxna? För läsförståelsen, men även för bildning. Som fortbildning. Det ska jag skriva en motion om. Och sedan ska jag ge mig ut och motionera.

Kritik, ja tack!

När jag läser en artikel kan jag inte låta bli att vända och vrida på meningarna. Vad händer om man skriver si, vad händer om man skriver så? Ändras innehållet, ändras budskapet? Ett litet syftningsfel kan vara ödesdigert. Vi läser och tolkar texter på olika sätt och många gillar att ge sig in i debatter, ibland dock utan särskilt grundläggande anledningar. Möjligheten att ge svar på tal är en rättighet i vårt demokratiska samhälle, men var gränsen går för att yttra sig om vissa saker kan diskuteras vidare. Debatter är viktiga för att lyfta olika perspektiv och för att låta olika röster komma till tals.

Ju mer internet och sociala medier har utvecklats ju mer alternativa plattformar för debatt och kritik har skapats. Det är enklare att slänga i väg en kommentar på nätet än att få den publicerad i en tidning. Det medför både positiva och negativa effekter. En negativ effekt är om redaktionerna slappnar av och överlåter allt ansvar till folket. Det är på redaktionerna som professionen finns, eller i alla fall borde finnas, där personer med kunskap inom olika områden kan uttala sig och ge kritik. Att kasta sig in i en debatt utan befogenheter kan ställa till det.

Det är skillnad på kritik och kritik. Att kritisera som att trakassera är en ond sak, men att ge konstruktiv kritik är en god sak. Det är den sistnämnda varianten vi ska fokusera på och som behövs för att vi ska utvecklas. Vårt svenska samhälle är starkt präglat av jante, att inte sticka ut för mycket. Det gäller dock inte i varje fall, som till exempel på nätet där folk tar för sig allt mer. Men över lag har vi svårt för att vara helt ärliga och säga vad vi tycker. Återigen så handlar inte kritik om att häva ur sig ondska och hat, utan att på ett ärligt och konstruktivt sätt framföra sina åsikter. Vända och vrida på innehållet, eventuellt ge förslag på förbättringar. Goda argument.

Det gäller även att man är öppen för att ta emot kritik. Ofta får man ingen respons alls på saker man gjort, ibland bara bra. Men jag vågar inte tro att det jag gör är bara bra, jag tror att mycket kan göras ännu bättre.

Låt orden flöda fritt

Tala är silver, tiga är guld.
Ska det så vara?
Nej, men ibland är flödet för snabbt.

Vem har rätt att yttra sig?
Alla i Sverige. Vi lever i en demokrati och har yttrandefrihet.
Men efter alla turer som varit den senaste tiden med bokmässans bokningar och avbokningar och andra liknande händelser börjar man fundera. Den ena sidan säger si, den andra sidan säger så. Det finns alltid olika åsikter. Men vem avgör vad som är rätt? Vad som är fel?

Att medier plötsligt får en massa tid och plats över till spekulationer förvånar mig. Ibland utan att höra med båda parter. Grundreglerna i journalistik är i alla fall vad jag har lärt mig att lyssna till båda.

Att flödet på nätet, i sociala medier, går så snabbt, förvärrar skeendet. Fantasier skapas och lögner sprids. Sanningen hinner inte i kapp.

I år fyller tryckfrihetsförordningen 250 år och det fria ordet hyllas. Men till vilket pris? När personer med sunda värderingar får ta emot hot är gränsen passerad tycker jag. Att tala borde vara guld, att tänka efter innan, silver. Och att kunna stå för det man sagt, inte låta sig dras med i flödet av hat och onda kommentarer.

Det är så mycket enklare att kasta sig ut i nätets strider. Men tänk efter om du uppriktigt skulle kunna säga samma sak öga mot öga.

Låt orden flöda fritt.

Första maj och andra papperslösa dagar

I dag är det första maj, röd dag, helgdag, vilket innebär att man inte får tidningen hem på morgonen. Den går visserligen att läsa i digital form, men det är inte samma sak.

Jag accepterar självklart att tryckarna och tidningsbuden behöver få vara lediga, men vill samtidigt uppmärksamma vilka betydelsefulla jobb de har, jobb som behövs. För några veckor sedan läste jag om ett stort medieföretag som hade sagt upp sina tidningsprenumerationer. Inga tidningar för medarbetarna att läsa vid lunchbordet, hur tänker man då? Har även hört om distributionen på landsbygden, som blir allt sämre. Är själv uppväxt på landet och minns att man ofta hann äta frukost innan tidningen kom. Men nu händer det att man även hinner äta lunch. I värsta fall får man åka och hämta den själv.

Nu finns väl internet på de flesta ställen, men där det ännu inte är så bra täckning är på landsbygden, dit man heller inte får tidningen levererad i tid. Hur ska man då hålla sig uppdaterad? Radio och tv, ja visst, men läsförståelsen då?

Jag kan drömma mig tillbaka till en tid då tekniken inte var så dominerande, då man först via tidningsbudet fick reda på vad som hade hänt i världen. I dag kan en nyhet i en tidning vara gammal när man läser den – och därför är det en utmaning för tidningarna att ha bra redaktionellt innehåll som lockar till läsning. Artiklar behöver vara mer fördjupande, analyserande, fler krönikor och intressanta personporträtt.

Allt det korta, snabba får vi via webben. Även om jag personligen föredrar att inte kolla mobilen det första jag gör när jag vaknar. Jag vill läsa tidningen. I pappersformat. Och en röd dag som i dag inser man verkligen hur mycket man saknar den. Extra värdefull är den vanligtvis tjocka söndagstidningen en ledig dag när man har tid att läsa och äta frukost i lugn och ro.

Att skriva ligger helt rätt i tiden

Håller på att förbereda en sommarkurs i kreativt skrivande. Sista ansökningsdagen var den 15 mars och totalt 3 174 individer har sökt, varav 1 604 i första hand. Fantastiskt kul att så många vill utveckla sitt skrivande. En del kanske har sökt för att få fler högskolepoäng eller CSN. Men majoriteten har förhoppningsvis gjort det för att de verkligen vill och ser de första vekorna på sommaren som en fantastisk möjlighet. Dessutom ges kursen på distans så man väljer ju själv om man vill genomföra den liggandes i hängmattan eller sittandes vid skrivbordet. (Tilläggas ska att alla som sökt tyvärr inte kommer in på kursen.) Samtidigt som söktrycket på den här kursen var så högt är intresset för vårt projekt Värmland skriver stort. Många vill vara med och skriva på olika sätt och vi har redan fått in bidrag till novelltävlingen.

Att sänka kraven och pressen tror jag är ett sätt att få fler att skriva. Men utan försämrad kvalitet. Eftersom jag även jobbar med skrivhandledning på Karlstads universitet ser jag hur många som har problem och kämpar med sitt skrivande. En del har inte fått med sig grundreglerna i svenska språket från grund- och gymnasieskolan, en del har svårt att hitta motivationen. På olika sätt får man jobba med skrivutvecklingen – och alltid möta studenterna på deras nivå. För de som har svårigheter som dyslexi, finns speciellt stöd att få.

Jag tror att alla behöver skriva. Vi har alla ord inom oss som behöver komma ut, gärna på papper så att man kan läsa dem själv och betrakta sina egna tankar. Jag kallar det självterapi. Vi behöver även kunna skriva för att delta i samhället. Skrivhandledning kan vara ett sätt att utveckla sitt skrivande. Kurser i kreativt skrivande ett annat. Jag inleder nästan alltid mina föreläsningar med flödesskrivning, ett sätt för att släppa krav och press och för att komma i gång…

Oavsett vilka ambitioner man har så är det viktigt att kunna skriva och behöver man en utmaning så kan man vara med i vår novelltävling i Värmland skriver och ha chansen att få sitt verk publicerat i en bok tillsammans med andra värmlänningar som skriver.

Förresten så ligger det väl alltid rätt i tiden att skriva!

Våga höja rösten om högre utbildning

Den högre utbildningen i Sverige har havererat skrev Dick Harrisson i Svenska Dagbladet tidigare i veckan. Och att ingen törs höja rösten om det. Jag har själv inte jobbat särskilt länge på universitetet, men känner ändå igen vissa resonemang. Att ekonomin är viktigare än kvaliteten på utbildningen är oroväckande. Att godkänna så många studenter som möjligt för god genomströmningen likaså. Många studenter är pålästa och har stenkoll på sina rättigheter, då gäller det att även som lärare ha koll på det. Men studenterna ska aldrig ha rätt att hota en lärare. Det är viktigt med en bra relation lärare och studenter emellan och det kan jag själv intyga från de åren jag var student.

En del lärare tror jag kan tappa lusten av den anledningen att kvaliteten sjunker i högre utbildning. De vill lära ut om sina specialområden till motiverade studenter, inte behöva förklara hur man skriver en akademiskt text och tjata om närvaro. När studenter kommer till högre utbildning förväntar man sig att de kan läsa och skriva och att de förhoppningsvis valt att gå en viss utbildning för att de är intresserade. Men visst möter man studenter som undrar vad de gör där. Är det verkligen meningen att alla ska gå på universitet eller högskola då?

Självklart är tanken god från regeringens håll att alla ska ha möjlighet. Men det måste finnas valmöjlighet också. Högre utbildning kanske inte är den rätta vägen för alla. När jag själv var student minns jag att min ambition sänktes av att jag hade personer runt omkring mig som bagatelliserade utbildningen. Så även för de mest studiemotiverade studenterna kan betygen sänkas på grund av omgivningen. Som lärare tycker jag nu att det är viktigt att se de studenter som verkligen vill läsa och lära, men även hjälpa och stötta de som har det svårt. Så länge viljan finns. De som undrar vad de gör där försöker jag inte bli påverkad av. Det är inte min sak att övertyga dem.

För att återgå till Dick Harrissons punkter så håller jag med om det grundläggande, men inte att man bör lägga skulden på studentkåren. Det finns lärare och professorer som har brister också. Men vi måste våga höja rösten om bättre villkor för bättre utbildning. Det är inte bra om man känner sig tvungen att godkänna en student efter tredje omtentan för att man inte får betalt för mer tid och för att genomströmningen ska bli så hög som möjligt. Inte heller för att man känner sig hotat.

Mer pengar till kvalitativ utbildning och en bättre relation och kommunikation mellan lärare och studenter, det tror jag på!

För övrigt så trivs jag jättebra på min arbetsplats, Karlstads universitet, där jag är adjunkt i svenska språket. Och denna text handlar inte om ett specifikt lärosäte, utan om den generella uppfattningen av högre utbildning i Sverige.

Kläder och mode – mer än yta

Det var länge sedan jag skrev om kläder, men jag har faktiskt läst modevetenskap en gång i tiden. Från början var jag mest intresserad av kläder konkret, vad jag hade på mig och hur det såg ut. Typ. Men insåg ganska snart vad mycket mer mode är, något abstrakt som inte går att ta på. Vi kan prata historia och idéhistoria, politik och sociologi. Det handlar så mycket mer om identitet, stil och attityd. Vem vill jag vara? Själv och ihop med andra.

Men kläder och mode kopplas också till miljö- och hållbarhetsfrågor. Etik och moral. Var tillverkas våra kläder och vad är det för material? Jag läste bland annat en bok som heter Bomull av Gunilla Ander, om hur en tröja kan kosta 69 kronor och om hennes resa till Uzbekistan och andra länder som är involverade i produktionen. Det gav mig en tankeställare och sedan dess har jag varit kanske lite för medveten om vad jag köper. Ibland har jag hindrats av mina tankar i vardagen så har fått släppa efter. Men varför ska vi behöva köpa en tröja för 69 kronor bara för att den är billig? Jag vet att det även finns dyrare kläder som inte tillverkas på sjystare villkor, men jag är ändå kritisk till varför vi ska ha garderoberna fulla av kläder vi knappt använder.

Har rensat mina garderober i omgångar. Fördelen med att flytta ofta. Problemet är bara det att jag ofta inte gjort mig av med så mycket, utan sparat ifall att. Ifall det blir sämre tider sa min mormor, säger min mamma, tänker jag? Sämre tider är det verkligen för de flyktingar som kommit till Sverige den senaste tiden. De behöver dessa kläder mycket mer än vad jag någonsin kommer att behöva. Och skulle vi få sämre tider i Sverige så har jag kläder så jag klarar mig ganska länge ändå. För att inte utesluta någon grupp så finns det så klart fler än flyktingarna som är i behov av nya kläder.

Har den senaste veckan läst reportage om arbetsförhållandena på textilfabriker i Indien bland annat (Svenska Dagbladet) och blir frustrerad över att det fortfarande kan vara så illa. Att en del människor knappt får lön till mat och hyra för att andra människor ska kunna shoppa loss. Ännu värre tycker jag då att det är att köpa många billiga plagg framför enstaka lite dyrare. Man skulle ju kunna hoppas att de dyrare plaggen ger de arbetande bättre lön, vilket säkert inte sker i alla fall. Men ett sätt att förbättra arbetsförhållandena är ju att höja priserna.

Jag håller mig ganska troget till ett visst klädmärke som även bedriver second hand, det tycker jag är en fantastisk idé. Med lite bättre samvete kan jag då köpa dessa kläder. Tröttnar jag på dem kan jag lämna in dem i second hand-butiken där jag även kan hitta nya favoriter. På så vis lagrar jag inte i min egen garderob längre. Jag håller mig till min stil och tänker noga igenom mina köp. Kanske för medveten. Jag vet inte? Men jag tycker att det funkar bra i alla fall.

Mode är så mycket mer än bara yta.