Länge leve lokaljournalistiken

För en vecka sedan avslutade jag min text med att det är unikt att vi fortfarande har två dagstidningar i Värmland. Två dagar senare meddelades det att Nya Wermlands-Tidningen köper Värmlands Folkblad. Åsikterna staplades på varandra och oron spred sig. Vad händer nu? Medlidsamhet till de anställda som riskerar att förlora sina jobb. Som journalist vet man hur svårt det är att få jobb i dag. NWT har sagt att VF-redaktionen ska få vara kvar i det nya huset, men hur länge återstår att se.

Det är självklart bättre att NWT köper VF än att de går i graven, men VF har gått bättre än på länge och man undrar hur utvecklingen skulle ha fortsatt. Det är i många fall bättre att samarbeta och vara en stark aktör än två konkurrenter som ska slåss om samma stoff och publik. I det här fallet är det ju dock tvärtom. Inom journalistiken är det viktigt med konkurrens och olika perspektiv. Jag har själv jobbat på båda tidningarna och varvar prenumerationen mellan dem. Jag ställer mig varken till höger eller vänster i åsiktskorridoren utan uppfylls mest av att stå mittemellan. För mig är det redaktionella innehållet och kvalitén på texterna det viktigaste.

När nu det som hänt har hänt får vi verkligen hoppas att Ander-koncernen (NWT) tar väl hand om sin nya tidning och sin förre konkurrent, VF. Att de låter journalisterna få vara kvar och att värmlänningarna fortsättningsvis kan få olika perspektiv på vad som sker i länet. Helst av allt önskar man såklart att de istället för att skära ner, som de flesta mediehus gjort det senaste åren, nyanställer och satsar ännu mer på bra innehåll. Jag vill inte läsa samma TT-nyheter i båda tidningarna, vad är det då för vits med att prenumerera? Använd istället den lokala kompetens som finns och skapa jobb!

Och för att åter knyta an till slutet av min text förra veckan så är det en enorm glädje att en rikstidning som DN väljer att satsa på lokal journalistik. Det är faktiskt viktigare än någonsin, vilket man även märker hos politikerna som nu åker runt i Sverige för att vinna röster på landsbygden.

Mer skräp i staden är på landsbygden

Ingen lär ha missat storstadsekonomen Kjell A Nordströms uttalande om att landsbygden är skräpyta. När jag var i tonåren var jag nog beredd att hålla med, då jag bodde på vischan utanför Arvika och som så många andra längtade därifrån och ville till storstaden. Flyttade först till Arvika, sedan till Stockholm. Men efter några år i vår huvudstad, där jag bytte boende minst fem gånger på fem år, gjorde slut på det mesta av mina sparpengar och stressade ikapp med alla andra, flyttade jag hem igen. Hem till Värmland, hem till landet utanför Arvika.

Om jag inte hade haft möjligheten att flytta hem vet jag inte vad som hade hänt, men det var aningen enklare att få boende och jag fick till och med lån för att själv köpa en lägenhet. Lite extrajobb här och lite extrajobb där byggde upp en buffert igen och jag kunde fortsätta att leva. Det var även tack vare många långa promenader längs grusvägar, lugna stunder i solen på gården och naturens tystnad.

Nu bor jag i Karlstad, det är en bättre utgångspunkt för mig, men jag är noga med att få lediga helger hemma på landet. Och det är så långt ifrån skräpyta man kan komma. Det är mycket mer skräp i en storstad. Skräp som fåglarna har rivit ur skräpkorgar, skräp i form av oljud och stress. På landsbygden samlas man och hjälps åt, där plockar man bort skräpet efter sig och kämpar för sin överlevnad. En eloge till dem som håller igång bygden så att vi andra kan komma dit och andas ut emellanåt.

Samtidigt som allt mer centraliseras och flyttas till städerna blir landsbygden och dess lugn viktigare. Vi måste flytta dit jobben finns, men med dagens teknik och utbyggnad av fiber borde det inte vara några problem att bo och jobba på landsbygden.

Och vad glad jag blev jag när jag läste att DN ska göra en satsning på lokaljournalistik i landet. Så mycket som jag har tänkt på det sedan jag flyttade från Stockholm, där de flesta medieföretagens huvudkontor ligger. De senaste åren har lokalredaktionerna krympt och försvunnit, det är ett under att vi fortfarande har två länstidningar kvar i Värmland. Men kanske håller det på att vända? Samtidigt som det är viktigt att bevaka vad som händer i USA är det viktigt att bevaka vad som sker runt om i vårt land, för om inte de lokala rösterna får komma till tals kan det bli en skev bild av Sverige.

Lov att läsa

Den här veckan har förhoppningsvis de flesta barn och ungdomar fått möjlighet att läsa, antingen på fritids eller hemma. Regeringen har döpt om höstlovet till läslov och det är väl helt okej med tanke på att vi på vårens lov ska sporta. Tror i och för sig att det bästa är en kombination av att läsa och sporta. När jag var yngre höll jag på med många idrotter, kanske lite väl många, och hade inte så mycket tid över för att läsa. Men jag läste. Och under många år var det mest kurslitteratur, då orkade inte hjärnan med så mycket annat. Tidningen har alltid varit viktig för mig, som ger allt från kortare nyheter till längre reportage. Oavsett vad så är det viktigaste att man läser. Att man läser. Läser någonting. Varför regeringen valt att kalla vecka 44 för läslov är för att vi behöver höja läsförståelsen i vårt land. Alltför många barn och unga (även vuxna) förstår inte vad de läser, vad orden betyder.

Att sporta och röra på sig är nödvändigt för att hålla sig i form, för att rensa hjärnan och kunna ta in ny information. Man kan inte sitta och läsa åtta timmar i sträck sju dagar i rad. Men visst är det härligt när man efter en lång promenad får komma in i värmen och sjunka ner i en skön fåtölj och öppna en bok med en massa bokstäver och ord. Jag har som vana att alltid ha Svenska Akademiens ordlista intill mig när jag läser, för att kunna slå upp ord som jag inte förstår. Jag lär mig något nytt nästan varje dag.

Jag försöker att hinna med att läsa så mycket som möjligt, allt från poesi till biografier. Men den här hösten har det varit stora skördar med bra böcker och jag känner mig nästan stressad över att inte hinna läsa dem alla. Ser högen som ligger där borta på soffans divan, där jag knappt får plats att sitta längre. Jag önskar att jag hade mer tid och kunde få lov att läsa mer. Varför inte läslov även för vuxna? För läsförståelsen, men även för bildning. Som fortbildning. Det ska jag skriva en motion om. Och sedan ska jag ge mig ut och motionera.

Låt orden flöda fritt

Tala är silver, tiga är guld.
Ska det så vara?
Nej, men ibland är flödet för snabbt.

Vem har rätt att yttra sig?
Alla i Sverige. Vi lever i en demokrati och har yttrandefrihet.
Men efter alla turer som varit den senaste tiden med bokmässans bokningar och avbokningar och andra liknande händelser börjar man fundera. Den ena sidan säger si, den andra sidan säger så. Det finns alltid olika åsikter. Men vem avgör vad som är rätt? Vad som är fel?

Att medier plötsligt får en massa tid och plats över till spekulationer förvånar mig. Ibland utan att höra med båda parter. Grundreglerna i journalistik är i alla fall vad jag har lärt mig att lyssna till båda.

Att flödet på nätet, i sociala medier, går så snabbt, förvärrar skeendet. Fantasier skapas och lögner sprids. Sanningen hinner inte i kapp.

I år fyller tryckfrihetsförordningen 250 år och det fria ordet hyllas. Men till vilket pris? När personer med sunda värderingar får ta emot hot är gränsen passerad tycker jag. Att tala borde vara guld, att tänka efter innan, silver. Och att kunna stå för det man sagt, inte låta sig dras med i flödet av hat och onda kommentarer.

Det är så mycket enklare att kasta sig ut i nätets strider. Men tänk efter om du uppriktigt skulle kunna säga samma sak öga mot öga.

Låt orden flöda fritt.

Första maj och andra papperslösa dagar

I dag är det första maj, röd dag, helgdag, vilket innebär att man inte får tidningen hem på morgonen. Den går visserligen att läsa i digital form, men det är inte samma sak.

Jag accepterar självklart att tryckarna och tidningsbuden behöver få vara lediga, men vill samtidigt uppmärksamma vilka betydelsefulla jobb de har, jobb som behövs. För några veckor sedan läste jag om ett stort medieföretag som hade sagt upp sina tidningsprenumerationer. Inga tidningar för medarbetarna att läsa vid lunchbordet, hur tänker man då? Har även hört om distributionen på landsbygden, som blir allt sämre. Är själv uppväxt på landet och minns att man ofta hann äta frukost innan tidningen kom. Men nu händer det att man även hinner äta lunch. I värsta fall får man åka och hämta den själv.

Nu finns väl internet på de flesta ställen, men där det ännu inte är så bra täckning är på landsbygden, dit man heller inte får tidningen levererad i tid. Hur ska man då hålla sig uppdaterad? Radio och tv, ja visst, men läsförståelsen då?

Jag kan drömma mig tillbaka till en tid då tekniken inte var så dominerande, då man först via tidningsbudet fick reda på vad som hade hänt i världen. I dag kan en nyhet i en tidning vara gammal när man läser den – och därför är det en utmaning för tidningarna att ha bra redaktionellt innehåll som lockar till läsning. Artiklar behöver vara mer fördjupande, analyserande, fler krönikor och intressanta personporträtt.

Allt det korta, snabba får vi via webben. Även om jag personligen föredrar att inte kolla mobilen det första jag gör när jag vaknar. Jag vill läsa tidningen. I pappersformat. Och en röd dag som i dag inser man verkligen hur mycket man saknar den. Extra värdefull är den vanligtvis tjocka söndagstidningen en ledig dag när man har tid att läsa och äta frukost i lugn och ro.

Gott nytt år med hopp om framtiden!

Det har varit ett händelserikt år, både på det personliga planet och globalt. Det har hänt mycket fruktansvärda saker i världen, terrorattentat och oväder har tvingat människor på flykt. Detta har även påverkat Sverige och våra politiker har haft fullt upp med att tänka om och anpassa sina argument utifrån rådande läge. Oavsett vilken regering som styr är det viktigaste demokrati och allas lika värde. För att alla nyanlända lätt ska kunna smälta in i samhället är det nödvändigt att de lär sig svenska språket.

Att kunna läsa och förstå vad man läser är viktigt för alla medborgare, något som Kulturrådet satsat extra på. Värmland läser var ett av projekten som fick stöd för att jobba med läsfrämjande insatser och en kampanj genomfördes i november 2015. Jag hade äran att få vara projektledare (Region Värmland var projektägare) och hoppas verkligen att det blir en fortsättning 2016.

Parallellt med Värmland läser har jag jobbat på Karlstads universitet, med svenska språket, som jag under nästa år kommer utveckla och jobba mer med. Jag hoppas även få mer tid till att läsa och skriva. Olika sorters texter. Facklitteratur. Skönlitteratur. Poesi.

Den journalistiska texten kommer alltid att betyda något speciellt för mig. Att skriva reportage och möta människor är fantastiskt kul, men att under stress och press slänga ihop notiser saknar jag inte. Där får robotarna gärna ta över. Även om jag inte är aktiv journalist själv längre, så konsumerar jag andra journalisters verk. Helst i pappersform. Men jag blir orolig när mediehusen inte kan prioritera kvalitativ journalistik och betala ut värdig lön.

Under 2015 har journalisterna haft en viktig roll att vara på plats och förmedla vad som händer runt om i världen. Att vara medveten om vad man läser och att kritiskt kunna granska det har också blivit allt viktigare då bilder och filmklipp delas och sprids i olika sorters nätverk, en del mer trovärdiga än andra. Oavsett var man väljer att läser sina nyheter, på papper eller webb, är huvudsaken att man inte är en nyhetsundvikare, ett av de nya orden utsedda av Språkrådet. Klickokrati är ett annat av nyorden.

Efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo för snart ett år sedan höjde vi alla våra pennor för yttrandefriheten. Efter ytterligare ett attentat i Paris spreds bilder på Eiffeltornet ihop med en fredssymbol. Det spelar ingen roll var i världen olyckor sker, men ju närmare oss de kommer ju mer påtagligt blir det. Klimatet är också något som påverkat och engagerat oss och sammanträffande nog hölls det stora klimatmötet i händelsernas centrum Paris. Jag önskade mig förra året en resa till Paris, som ännu inte blivit av. Förhoppningsvis blir det 2016.

Och som tur var blev det fint vinterväder till slut, minusgrader och snöfall. Så kanske kan vi ha hopp om framtiden trots allt?

Gott nytt år och en extra skål för tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen som fyller 250 år 2016!

Om att vara en medieborgare

Här om dagen presenterades ett delbetänkande till den medieutredning som Anette Novak genomför på uppdrag av kulturministern. Ett nytt ord uppenbarade sig: Medieborgare. Tidigare har det varit medieföretagen som producerat och levererat nyheter, idag kan vem som helst göra det. Medborgarna får allt mer inflytande. Men vad händer när gränsen mellan medierna och medborgarna suddas ut? Visst är det bra för demokratin att alla kan yttra sig, men när det blir allt enklare för vem som helst att sprida information som kan vara felaktig blir det ett problem. Alla medborgare har inte den kunskap de borde ha om källkritik.

Samtidigt sjunker frilansarvodena och journalisttjänsterna skärs ner. När ska vi stanna upp och inse allvaret i den här utvecklingen? Medierna (den tredje statsmakten) är oerhört viktiga för att granska och leverera trovärdiga nyheter. Att journalister, som har ett så viktigt uppdrag, tjänar så lite så att det motsvarar ett socialbidrag känns verkligen inte okej. Men vem ska betala för kvalitativ journalistik? Medborgarna som kan producera sina egna nyheter?

Presstödet tas också upp i medieutredningen, om att utdelningen kanske bör se annorlunda ut? Till exempel genom att mäta vad som är kvalitativ journalistik. Men hur mäter man det? Och vem avgör det? Tänker på att vi i Värmland fortfarande har två regionala dagstidningar, vilket är ganska unikt i dagens medielandskap. Men ack så viktigt. Vad händer om den ena tidningen blir av med sitt presstöd? Vad händer med nyhetsbevakningen då? Vi har ju redan sett hur den lokala journalistiken har utarmats.

Jag har en utbildning i journalistik och tycker mig därför kunna betraktas som en god medieborgare, men alla bör ta sitt ansvar och inte lägga ut och sprida vad som helst. Att införa källkritik som obligatoriskt ämne i skolan kan vara ett steg. Men det journalistiska yrket innebär mer än så och kan inte ersättas av medborgare, även om deras åsikter är viktiga för demokratin. Så vi kanske ska låta journalisterna få ha sin profession och respektera den?

Jag prenumererar dessutom på tre dagstidningar, varav två är regionala, allt för att stödja journalistikens överlevnad. Det anser jag också tillhöra en god medieborgare. Så gör det du också – och dela gärna nyheter som kan härledas till trovärdiga källor.

Alla kan göra något

Mina sociala medier översvämmas av godartade tankar och initiativ kring flyktingkatastrofen och dagens tidning har specialtema. Det är en självklarhet att alla människor är lika mycket värda och att visa medmänsklighet i sådana här situationer, men det tåls att bli påmind om. Jag vill också bidra och skriver därför denna text. Men hur många människor räddas av en text? Förhoppningsvis många. En text kan läsas, delas och sprida engagemang. Det var i alla fall den känslan jag fick när jag läste tidningen i morse.

Det finns så många olika sätt att bidra och vi kan alla göra något. Man kan swisha hundra kronor istället för att äta lunch ute en gång den här veckan, packa ihop en kasse med kläder som man ändå inte använder, eller bli kontaktperson. Jag skulle gladeligen ta mig an någon som behöver hjälp. Att få se en individ växa, utvecklas och glädjen i det. Många kanske tycker att de har fullt upp i sina liv, det tycker jag också. Men så kan man behöva stanna upp ibland och tänka efter. Det gör jag nu, genom att skriva.

För de, både barn och vuxna, som kommer hit är det enormt viktigt att lära sig språket, att läsa och skriva. Det underlättar för alla, för hela samhället. Att själv kunna gå till en myndighet, läsa, förstå och fylla i en blankett, för föräldrar att kunna tyda den information som barnen får med hem från skolan, för barnen att kunna läsa samma läxor som sina klasskamrater. Att kunna se på teve, läsa tidningar och hänga med i samhällsdebatten, känna sig delaktig.

Oavsett vilken ekonomi man har, var man än befinner sig i livet, så kan vi alla på något sätt bidra, dela med oss och visa medmänsklighet.

Tack för orden!

Det är o:na i orden som gör det! Om bokstävernas betydelse lärde de oss och att fem myror är fler än fyra elefanter.

Vi är flera generationer som har växt upp med dem och det har varit en lärorik och lustfylld skola. Kanske att våra politiker skulle återse några avsnitt, producerade på 70-talet, och inspireras. Varför en massa reformer när det kan vara så enkelt? Och roligt!

Jag lärde mig att läsa, skriva och räkna innan jag började första klass, vilket till stor del var tack vare Magnus, Eva och Brasse.

Tack för allt! Jag ska minnas er och föra era lektioner vidare in i framtiden, vilket jag även tror och hoppas att fler kommer att göra!

Jag höjer min penna!

Det är en vecka sedan attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo inträffade, men ännu ekar skotten och det är många som höjt sina pennor för yttrandefriheten. Det är även många tårar som fallit och många ljus som tänts. En massa olika texter och uttalanden har gjorts för att hedra dem som omkom och för att uppmärksamma det fria ordets betydelse. Men det kommer bli vardag snart och liksom andra händelser kommer även den här att blekna och falla in i arkivet. Det är fortfarande viktigt att diskussionen fortgår om yttrande- och pressfriheten. Ingen journalist ska behöva känna sig hotad för att hon eller han undersöker något som kan vara av nyhetsvärde. För att informera och berätta om vad som händer i världen.

Finns det någon gräns för vad man får yttra kan man då undra? Speciellt när man tittar runt på nätet där det är mycket enklare att uttrycka sig. Vem som helst kan starta en blogg eller en sida och sprida information som kan vara felaktig, utan källkritik. Budskap sprids via sociala medier på gott och ont. För att vara trovärdig media tänker jag att man har utgivningsbevis eller sändningstillstånd samt en ansvarig utgivare. Det finns då alltid någon som är ytterst ansvarig, som väljer att publicera eller inte publicera. Dessa medier skulle inte välja att visa något som inte är genomtänkt och övervägt. Det är viktigt att acceptera.

All heder åt alla journalister och redaktioner runt om i världen som stått upp och gjort sitt jobb under den gångna veckan och som förhoppningsvis kommer fortsätta att skriva så att pennorna glöder!