En höst full av skrivande

Luften har blivit svalare och det börjar bli mörkare på kvällarna. Jobbigt tycker några, en lättnad tycker andra. Att gå in och sätta sig utan att få dåligt samvete är en fördel med hösten tycker jag. Och så är det trivsamt att tända levande ljus. Just den här hösten ser jag extra mycket fram emot, av flera anledningar, men framför allt för att jag ska få ägna mig åt skrivande. Eget skrivande och andras skrivande.

Som projektledare för Värmland skriver kommer jag att vara med på bokmässan i Göteborg och på bokfestivalen i Värmland och är även redaktör för den andra novellsamlingen som ges ut i höst. Jag kommer att vara kvar i Skaparverkstan i bibliotekshuset i Karlstad, med fokus på berättande, för barn och unga. Jag kommer att hålla skrivarkurser på Folkuniversitetet och fortsätter att undervisa på Karlstads universitet. Jag kommer att vara med och starta upp en ny berättarverksamhet på Kronoparkens bibliotek och anordna skrivarworkshops med olika inriktningar. Parallellt med detta ska jag utbilda mig till skrivpedagog på distans från Skurup, där jag nyligen var på uppstartsträff och fick många goda intryck. Det känns kul och väldigt givande att få träffa andra med samma intressen och ambitioner. Förutom att lära oss mer, och utbyta erfarenheter, om skrivpedagogik, kommer vi att få jobba med egna skrivprojekt. Det blir en utmaning, men nödvändigt, att hitta och ge sig själv tid att skriva. Det är lätt att prioritera bort sin egen tid när man ska undervisa andra, men ack så viktigt att underhålla sitt eget också.

För att få extra motivation till att skriva, framför allt för att få lugn och ro, kommer vi (jag och min sambo) att flytta till landet. Ett beslut som känns helt rätt i en tid då allt mer fokus läggs på storstäderna, där det ständigt är liv och rörelse. Inspiration kan finnas i staden och jag vistas gärna där några dagar, men sedan behöver jag kontrasterna. Lugnet och tystnaden. Och att det blir mörkt på kvällarna gör mig som sagt ingenting.

Våga höja rösten om högre utbildning

Den högre utbildningen i Sverige har havererat skrev Dick Harrisson i Svenska Dagbladet tidigare i veckan. Och att ingen törs höja rösten om det. Jag har själv inte jobbat särskilt länge på universitetet, men känner ändå igen vissa resonemang. Att ekonomin är viktigare än kvaliteten på utbildningen är oroväckande. Att godkänna så många studenter som möjligt för god genomströmningen likaså. Många studenter är pålästa och har stenkoll på sina rättigheter, då gäller det att även som lärare ha koll på det. Men studenterna ska aldrig ha rätt att hota en lärare. Det är viktigt med en bra relation lärare och studenter emellan och det kan jag själv intyga från de åren jag var student.

En del lärare tror jag kan tappa lusten av den anledningen att kvaliteten sjunker i högre utbildning. De vill lära ut om sina specialområden till motiverade studenter, inte behöva förklara hur man skriver en akademiskt text och tjata om närvaro. När studenter kommer till högre utbildning förväntar man sig att de kan läsa och skriva och att de förhoppningsvis valt att gå en viss utbildning för att de är intresserade. Men visst möter man studenter som undrar vad de gör där. Är det verkligen meningen att alla ska gå på universitet eller högskola då?

Självklart är tanken god från regeringens håll att alla ska ha möjlighet. Men det måste finnas valmöjlighet också. Högre utbildning kanske inte är den rätta vägen för alla. När jag själv var student minns jag att min ambition sänktes av att jag hade personer runt omkring mig som bagatelliserade utbildningen. Så även för de mest studiemotiverade studenterna kan betygen sänkas på grund av omgivningen. Som lärare tycker jag nu att det är viktigt att se de studenter som verkligen vill läsa och lära, men även hjälpa och stötta de som har det svårt. Så länge viljan finns. De som undrar vad de gör där försöker jag inte bli påverkad av. Det är inte min sak att övertyga dem.

För att återgå till Dick Harrissons punkter så håller jag med om det grundläggande, men inte att man bör lägga skulden på studentkåren. Det finns lärare och professorer som har brister också. Men vi måste våga höja rösten om bättre villkor för bättre utbildning. Det är inte bra om man känner sig tvungen att godkänna en student efter tredje omtentan för att man inte får betalt för mer tid och för att genomströmningen ska bli så hög som möjligt. Inte heller för att man känner sig hotat.

Mer pengar till kvalitativ utbildning och en bättre relation och kommunikation mellan lärare och studenter, det tror jag på!

För övrigt så trivs jag jättebra på min arbetsplats, Karlstads universitet, där jag är adjunkt i svenska språket. Och denna text handlar inte om ett specifikt lärosäte, utan om den generella uppfattningen av högre utbildning i Sverige.

Att kunna läsa är en förutsättning

Vi har återigen blivit påminda om att de svenska skolresultaten inte ligger i topp. OECD:s Andreas Schleicher lämnade förra veckan en lista med åtgärder som bör göras för att återerövra en topplacering. Diskussioner har förts fram och tillbaka hur mycket man ska förlita sig på Pisa-resultaten. Men hur som helst så ligger det ju någon sanning i det hela och den svenska skolan måste ändra riktning. Eller stanna upp! För har det gått för fort?

Det är ju i Sverige en självklarhet att lära sig läsa och skriva, men det har det inte alltid varit. Och är heller inte i andra delar av världen. En del skulle göra vad som helst för att få gå i skolan, för att få lära sig. Där kunskapen är vägen till ett bättre liv. Här gäspar elever över att bli tvungna att öppna ytterligare en bok. Att läsförståelsen har sjunkit är ett tecken på det. Men vad kan vi då göra för att få fler att vilja läsa och uppskatta det man lär sig? Inte genom att tvinga. Det handlar om att inspirera, stimulera och motivera. På rätt sätt. Alla är olika och behöver på så vis lära olika.

Mycket ansvar hamnar på skolan och på lärarna. Men det är även viktigt att hemmen och föräldrarna tar sitt. Att vara en läsande förebild. Att kunna läsa är grunden för all inlärning. För barn som inte har fullt stöd hemifrån spelar skolan självklart en viktig roll, även biblioteken, föreningslivet och andra aktörer. Det gäller att vi delar på ansvaret och uppmuntrar till läsning. Hittar olika vägar för att nå fram, för att mötas.

I dag är det många, både i skolan och i hemmet, som har tillgång till dator eller läsplatta och som läser på skärm. Men man kanske inte ska ta för givet att alla föredrar detta? Att det trots teknikens utveckling finns de som lär bäst av att bläddra i en klassisk bok. Forskare är oense i den här frågan, det finns både för- och nackdelar med den digitala skärmen. Det beror på hur och till vad man använder den. Men att koncentrationsförmågan försämras när man har flera sidor igång samtidigt och det plingar till i bakgrunden känns uppenbart.

Det finns exempel på skolor som har infört dagar fria från mobiler, datorer och plattor, för att eleverna ska lära sig att slå upp ord i en vanlig ordbok till exempel. Kanske det är nästa trend?

Eller att knyta an läsning och litteratur till ämnen som musik, dans och teater? För ett bredare perspektiv. Dessutom stimulerar fysisk aktivitet och kreativitet hjärnan och ökar kunskapsinlärningen.

Öka lusten för att läsa och skriva

När jag var liten läste mamma högt för mig. När jag lärde mig läsa själv fortsatte hon ändå att läsa högt för mig. Delvis för att det var en mysig mor- och dotterstund, men även för att en diskussion skulle kunna uppstå kring obekanta ord och formuleringar. På så vis fick jag ett rikt ordförråd i tidig ålder samt att jag lärde mig förstå kontexten.

Flera undersökningar, bland annat PISA, har den senaste tiden visat på försämrade resultat när det gäller läsförståelse bland svenska ungdomar. Det är oroväckande. Om man inte kan förstå vad en text betyder kan det bli jobbigt i vuxenlivet. Det är inte så bra att skriva på ett avtal om man inte riktigt har förstått vad det innebär, inte heller att misstolka infoblad som dimper ner i brevinkastet. Att kunna skriva och uttrycka sig är också viktigt. Vi lever i ett land med demokrati och yttrandefrihet, det ska vi värna om.

Min lust för att både läsa och skriva är nog medfödd, men hade den inte blivit stimulerad hade den kanske inte varit så stark. Alla har inte förutsättningarna och intresset för att läsa och skriva, men grundkunskaperna är nödvändiga för att kunna medverka i ett samhälle. För att fler ska lära sig dessa grundkunskaper krävs anpassning och stimulans. Alla barn och ungdomar är olika och behöver undervisas utifrån det. Jag tror att melodin är att sammanföra lust och kunskap, att sänka krav och istället skapa nyfikenhet kring ord och text. Färre röda felmarkeringar och mer utrymme för fantasi och kreativitet. När lusten finns ökar även intaget av kunskap, som grammatik och stavning. Viktigt är även vuxna förebilder som läser för och introducerar barn och unga till litteraturens värld.

Jag har inga egna barn, men skulle jag ha det skulle jag läsa mycket för dem. Som tur är får jag träffa andra barn och unga när jag till exempel håller i skapar- och berättarverkstäder. Det är fantastiskt kul och inspirerande att se dem använda sin fantasi och utveckla sin kreativa förmåga.

Här näst håller jag i skapar- och berättarverkstad på Rackstadmuseet i Arvika, 8-17 december, för grundskoleelever. Jag ser även fram emot nya projekt!

Böcker är en rikedom

Inför höstnumret av magasinet Tryck skrev jag en text med inledningen: ”Att kunna läsa och skriva borde vara alla förunnat. Även att ha tillgång till böcker och litteratur. Tyvärr är det inte så rättvist i världen ännu. Men vi som har växt upp i västvärlden, i norden, i Sverige har fått lära oss att läsa och skriva från första skoldagen om inte tidigare. Äger man inga egna böcker finns det tillgång till offentliga bibliotek.”

Skolan och skolresultaten har varit väl omdiskuterade den senaste tiden. Enligt senaste Pisa-undersökningen är det kraftiga försämringar inom både matematik, naturvetenskap och läsförståelse. 23 procent av de elever som lämnar nian har svårt att förstå en text. Det är oroväckande.

Vi lever i ett land med snabb utveckling, frågan är om det har gått för fort? Vi är ett av de länder som använder sig mest av teknik. Till ondo eller godo? Det är tydligt att dataspel och sociala medier har konkurrerat ut den traditionella boken och tidningen. Stor del av befolkningen ägnar mer tid åt att formulera statusuppdateringar än att läsa en bok.

Fokus måste läggas på att uppmuntra till mer läsande och skrivande. Om man då föredrar att läsa en digital berättelse på ipaden eller sjunka in i en klassisk inbunden bok spelar mindre roll. Huvudsaken är att man hittar sin lust till att lära och förstå. Dock föredrar jag personligen alltid att läsa på papper. Det skapar en helt annan känsla än vad det gör att stirra in i en skärm.

Just nu pågår bokmässan i Göteborg. Jag ser fram emot att få åka dit i morgon och ta del av det breda utbud som finns. Där står berättelserna i centrum. Där möts folk inom branschen, men även allmänheten. Intresset är stort, böcker och litteratur engagerar många, men kan engagera ännu fler!

Se och läs gärna mer om litteraturtemat i magasinet Tryck: magasinettryck.se

Varför gå i skolan?

Valtider och skoltider.

Vem minns inte första dagen i skolan, ny ryggsäck, nya pennor, nya block. Jag brukade även få nya kläder, det hörde liksom till. Men det spelade väl egentligen ingen roll vad man hade för kläder eller vad man hade för ryggsäck. Eller så gjorde det det. Men det absolut mest spännande var ju att få träffa alla nya klasskompisar. Vilka skulle man tillbringa de kommande x antal åren med? Vilka skulle bli de bästa kompisarna? De första dagarna i skolan är väldigt viktiga för framtiden. Att man bemöts på rätt sätt och får den bästa upplevelsen av vad skola innebär.

Alla barn kanske inte ser fram emot att börja skolan för att få lära sig räkna och läsa, men de flesta gör nog det till en början. Därför är det extremt viktigt att underhålla och stimulera de barn som vill lära sig samtidigt som det gäller att få de ej lika intresserade barnen att förstå värdet i det skolan erbjuder. Men alla är vi olika, vi tycker och tänker på olika sätt och behöver även olika inlärningsätt.

Varför ska vi gå i skolan? är en öppen fråga som kräver ett öppet svar. De vanligaste svaren innehåller förmodligen ord som: ”kunskap”, ”betyg”, ”utveckling”, ”samhörighet”, ”vidareutbildning” och ”jobb”. Men när ett barn börjar första klass kanske hon eller han inte tänker så många år framåt, kanske inte vill tänka alls. Vill bara ha kul där och då, må bra och känna glädje. Och det är glädjen i att börja skolan som måste bevaras, inte tyngas ner av krav och måsten.

Själv minns jag första året som en lek, vi lärde oss förmodligen mycket i leken, omedvetet. Skola handlar om att lära sig och så ska det så klart vara, men man får inte skrämma iväg barnen, utan ta emot dem och hälsa dem välkomna, låta dem känna sig trygga och sedan steg för steg, år efter år (för det är ganska många år man ska gå till skolan) utveckla, föra in mer allvar, krav och betyg.

Personligen tror jag dock att ordning och reda är viktigt från första stund. Man ska lära sig att skolan inte är ett fritidshem. Men man ska tycka att det är kul att lära sig och det är viktigt att barnen får känna sig uppmärksammade, att de får komma till tals och säga vad de tycker. Att lyssna på barnens tankar och idéer kan även ge en vuxen, fullärd (fast ingen blir väl någonsin fullärd) nya perspektiv.

Jag började förra veckan en ny kurs i specialpedagogik på Karlstads universitet. Jättespännande tyckte jag att det var, både att träffa nya studiekamrater, men även vad jag skulle få lära mig. Efter två heldagar, en snabb genomgång av litteraturen och diskussioner med studiekamraterna så känns det riktigt bra. Ser fram emot att få lära mig mer och sedan kunna använda mig av den nya kunskapen i det jag gör i dag.