Höstlov blev skrivlov

Höstlovet har fått många olika namn, till exempel Läslov för att inspirera fler att läsa. I Karlstad har man valt att kalla det för Kulturlov, för att täcka in mer än läsning. För mig blev det inget lov, jag jobbade för fullt och hade skrivarworkshops. Tisdagen och onsdagen tillbringade jag på Våxnäs bibliotek och torsdagen och fredagen i Skaparverkstan i bibliotekshuset i stan. Det har kommit barn och ungdomar som har velat skriva och vi har fördjupat oss i konsten att berätta. Många har haft egna idéer men de har även kunnat få inspiration av lappar med ord, tankekartor och böcker. Jag har funnits med som stöd och väglett dem i skrivandet. En del gjorde små böcker där de både ritade och skrev och en del skrev flödade text på randigt papper. Det blev många skräckhistorier, med tanke på Halloween, men även andra historier. På Våxnäs hade vi tema död och kärlek för att även uppmärksamma Alla Helgons dag.

Man kan även skriva om sitt eget liv, som fotbollsspelaren Crespo (Alhassan Kamara) har gjort, tillsammans med Rickard Pauly. De besökte berättarafton på Kronoparkens bibliotek i onsdags. Crespo växte upp i Sierra Leone, där krig var ständigt närvarande. Hans högsta dröm var att få spela fotboll och komma till ”The Promised Land”, till Sverige, som har nu har gjort. Jag var redaktör för boken och lärde på så vis känna Crespo och hans resa väldigt väl. Den handlar förstås mycket om fotboll, men även mycket om kärlek, och om kulturkrockar.

Alla har en berättelse att berätta och har man inte lust eller möjlighet att skriva själv så kan man få hjälp med det. Det viktigaste är att berättelserna kommer fram. Man kan även skapa på andra sätt, det gäller att hitta sitt uttryckssätt. Personligen föredrar jag att skriva och tycker om att få inspirera andra till det. Tyvärr fick jag inte så mycket tid över för mitt eget skrivande under förra veckan, men hoppas kunna ge mig det (lov att skriva) från och med nu. Platsen är även viktig för att få ro till sitt skrivande och i dag är första dagen som jag sitter i vårt nya hus på landet.

Hellre en kopp kaffe än ett kapat konto

För några veckor sedan vaknade jag upp och insåg att någon hade kapat mitt mejlkonto och genom det även mitt Instagram. Mina bilder fanns kvar fast användaren var en annan. Sedan försvann även bilderna och mitt flöde var som bortblåst. Första reaktionen var förtvivlan, men min sambo lugnade ner mig och vi hjälptes åt att kolla upp hur man kunde anmäla händelsen. Jag skrev ett inlägg på Facebook och fick oväntat mycket medlidsamhet; alla kan förstå sorgen i att förlora ett rikt bildbibliotek, som en dagbok. En del bilder har jag kvar i telefonen, men inte med de kommentarer jag så omsorgsfullt formulerat för varje tillfälle, inte heller mina vänners hjärtan (som är symbolen för att gilla på Instagram). Enda sättet att komma i kontakt med Instagram är att fylla i en blankett. Jag har fortfarande inte fått något svar. Fick tips om att göra en polisanmälan, men den blev avslagen. Vad kan polisen göra för ett stulet Instagramkonto? Finns inte direkt några fingeravtryck att spåra. Och nu finns inte ens den användare som tog över mitt konto kvar.

SVT lanserade strax därefter sidan ”Dold”, där man kan söka efter sin mejladress och se om den blivit hackad och var det i så fall skett. Man är inte säker på nätet och det krävs att man byter lösenord med jämna mellanrum. Men när man har x antal konton blir det många lösenord att minnas och de ska vara olika. Det som ska vara lättsamt och roligt med sociala medier blir plötsligt betungande. Jag hoppas och antar att vi har sunt förnuft och förstår vad som skett när vi får ett spam-meddelande från en vän, men gränsen är nådd när någon tar över ens konto helt och hållet, stänger ute och raderar. Varför?

Jag har övervägt att skapa ett nytt Instagramkonto, men känner samtidigt en lättnad över att ha ett konto mindre att sköta. Jag kommer fortsätta att fota, men för att framkalla och sätta in i fysiska album. Alla vänner är välkomna hem till mig för att titta i det och inget lösenord behövs. Ps. Jag lovar att bjuda på kaffe.

Lov att läsa

Den här veckan har förhoppningsvis de flesta barn och ungdomar fått möjlighet att läsa, antingen på fritids eller hemma. Regeringen har döpt om höstlovet till läslov och det är väl helt okej med tanke på att vi på vårens lov ska sporta. Tror i och för sig att det bästa är en kombination av att läsa och sporta. När jag var yngre höll jag på med många idrotter, kanske lite väl många, och hade inte så mycket tid över för att läsa. Men jag läste. Och under många år var det mest kurslitteratur, då orkade inte hjärnan med så mycket annat. Tidningen har alltid varit viktig för mig, som ger allt från kortare nyheter till längre reportage. Oavsett vad så är det viktigaste att man läser. Att man läser. Läser någonting. Varför regeringen valt att kalla vecka 44 för läslov är för att vi behöver höja läsförståelsen i vårt land. Alltför många barn och unga (även vuxna) förstår inte vad de läser, vad orden betyder.

Att sporta och röra på sig är nödvändigt för att hålla sig i form, för att rensa hjärnan och kunna ta in ny information. Man kan inte sitta och läsa åtta timmar i sträck sju dagar i rad. Men visst är det härligt när man efter en lång promenad får komma in i värmen och sjunka ner i en skön fåtölj och öppna en bok med en massa bokstäver och ord. Jag har som vana att alltid ha Svenska Akademiens ordlista intill mig när jag läser, för att kunna slå upp ord som jag inte förstår. Jag lär mig något nytt nästan varje dag.

Jag försöker att hinna med att läsa så mycket som möjligt, allt från poesi till biografier. Men den här hösten har det varit stora skördar med bra böcker och jag känner mig nästan stressad över att inte hinna läsa dem alla. Ser högen som ligger där borta på soffans divan, där jag knappt får plats att sitta längre. Jag önskar att jag hade mer tid och kunde få lov att läsa mer. Varför inte läslov även för vuxna? För läsförståelsen, men även för bildning. Som fortbildning. Det ska jag skriva en motion om. Och sedan ska jag ge mig ut och motionera.

Låt orden flöda fritt

Tala är silver, tiga är guld.
Ska det så vara?
Nej, men ibland är flödet för snabbt.

Vem har rätt att yttra sig?
Alla i Sverige. Vi lever i en demokrati och har yttrandefrihet.
Men efter alla turer som varit den senaste tiden med bokmässans bokningar och avbokningar och andra liknande händelser börjar man fundera. Den ena sidan säger si, den andra sidan säger så. Det finns alltid olika åsikter. Men vem avgör vad som är rätt? Vad som är fel?

Att medier plötsligt får en massa tid och plats över till spekulationer förvånar mig. Ibland utan att höra med båda parter. Grundreglerna i journalistik är i alla fall vad jag har lärt mig att lyssna till båda.

Att flödet på nätet, i sociala medier, går så snabbt, förvärrar skeendet. Fantasier skapas och lögner sprids. Sanningen hinner inte i kapp.

I år fyller tryckfrihetsförordningen 250 år och det fria ordet hyllas. Men till vilket pris? När personer med sunda värderingar får ta emot hot är gränsen passerad tycker jag. Att tala borde vara guld, att tänka efter innan, silver. Och att kunna stå för det man sagt, inte låta sig dras med i flödet av hat och onda kommentarer.

Det är så mycket enklare att kasta sig ut i nätets strider. Men tänk efter om du uppriktigt skulle kunna säga samma sak öga mot öga.

Låt orden flöda fritt.

Att skriva ligger helt rätt i tiden

Håller på att förbereda en sommarkurs i kreativt skrivande. Sista ansökningsdagen var den 15 mars och totalt 3 174 individer har sökt, varav 1 604 i första hand. Fantastiskt kul att så många vill utveckla sitt skrivande. En del kanske har sökt för att få fler högskolepoäng eller CSN. Men majoriteten har förhoppningsvis gjort det för att de verkligen vill och ser de första vekorna på sommaren som en fantastisk möjlighet. Dessutom ges kursen på distans så man väljer ju själv om man vill genomföra den liggandes i hängmattan eller sittandes vid skrivbordet. (Tilläggas ska att alla som sökt tyvärr inte kommer in på kursen.) Samtidigt som söktrycket på den här kursen var så högt är intresset för vårt projekt Värmland skriver stort. Många vill vara med och skriva på olika sätt och vi har redan fått in bidrag till novelltävlingen.

Att sänka kraven och pressen tror jag är ett sätt att få fler att skriva. Men utan försämrad kvalitet. Eftersom jag även jobbar med skrivhandledning på Karlstads universitet ser jag hur många som har problem och kämpar med sitt skrivande. En del har inte fått med sig grundreglerna i svenska språket från grund- och gymnasieskolan, en del har svårt att hitta motivationen. På olika sätt får man jobba med skrivutvecklingen – och alltid möta studenterna på deras nivå. För de som har svårigheter som dyslexi, finns speciellt stöd att få.

Jag tror att alla behöver skriva. Vi har alla ord inom oss som behöver komma ut, gärna på papper så att man kan läsa dem själv och betrakta sina egna tankar. Jag kallar det självterapi. Vi behöver även kunna skriva för att delta i samhället. Skrivhandledning kan vara ett sätt att utveckla sitt skrivande. Kurser i kreativt skrivande ett annat. Jag inleder nästan alltid mina föreläsningar med flödesskrivning, ett sätt för att släppa krav och press och för att komma i gång…

Oavsett vilka ambitioner man har så är det viktigt att kunna skriva och behöver man en utmaning så kan man vara med i vår novelltävling i Värmland skriver och ha chansen att få sitt verk publicerat i en bok tillsammans med andra värmlänningar som skriver.

Förresten så ligger det väl alltid rätt i tiden att skriva!

Värmland skriver

Alla ska ha rätt att lära sig läsa och skriva. När man har lärt sig det borde man inse vilken fantastisk gåva det är. Genom litteraturen kan man resa långt och drömma sig bort. I november 2015 genomfördes kampanjen Värmland läser, på uppdrag av Region Värmland, för att uppmärksamma läsfrämjande initiativ i länet. Under 2016 kommer vi från Karlstads universitets sida att fokusera på skrivandet, med projektet Värmland skriver. Det är ISLI (Institutionen för språk, litteratur och interkultur) som är initiativtagare. Jag är projektledare och ser verkligen fram emot alla skrivande aktiviteter som vi kommer att genomföra. Bland annat ska vi starta upp en kurs i kreativt skrivande, i början av sommaren – så för alla som är sugna på att utveckla sitt skrivande kan det vara en bra start! På vår institution (ISLI) bedrivs forskning och utbildning inom svenska språket, litteraturvetenskap och närliggande ämnen. På uppdrag bedriver vi även skrivhandledning, där studenter kan få hjälp med att utveckla sitt akademiska skrivande.

Det handlar även om att utveckla den redan starka berättartradition som finns i Värmland och det finns garanterat många där ute som gillar att skriva och berätta. Det kan vara allt från några rader poesi till en omfattande roman. Det kan handla om hur man skriver i arbetet eller skönlitterärt. Alla skriver vi i något sammanhang. Själv skriver jag allt möjligt, från dagboksanteckningar till akademiska texter. Och så gillar jag att ha tankar och åsikter om vad som sker i samhället, det är det jag skriver om på den här sidan. Har du tankar och idéer om skrivande får du gärna kontakta mig! Vill du på något sätt vara med i Värmland skriver?

I projektet kommer vi ge ut en bok med noveller av värmländska profiler och vi kommer utlysa en novelltävling där tre vinnande bidrag kommer att bli publicerade. Boken ska lanseras på bokmässan i Göteborg och utgivningen sker i samarbete med Votum förlag. Vi ser fram emot att läsa många härliga noveller med tema: någon koppling till Värmland.

Vässa din penna så hörs vi!

Vikten av det fria ordet

Jag har ännu inte läst något av Svetlana Aleksijevitj, men är också otroligt glad över att hon blev tilldelad årets Nobelpris i litteratur. För det fria ordet, för att hennes böcker bygger på sanna berättelser. Samtidigt som journalisttjänsterna skärs ner på många redaktioner blir de allt viktigare, vilket märks tydligt, till exempel genom att ge Nobelpriset till en författare med journalistbakgrund.

Allt fler journalister får se sig om efter alternativa arbetsuppgifter, som kommunikatörer, projektledare, lärare eller varför inte författare? Man har många goda egenskaper som journalist, kan skriva, är van att jobba hårt och framför allt tycker man om att berätta andra människors historier och att gestalta den inte alltid så smickrande verkligheten.

Det är en fenomenal genre som Svetlana Aleksijevitj skriver, där historia, utifrån levande människors berättelser, dokumenteras i romanform. En bok slänger man inte lika enkelt som en dagstidning. Och historien behöver bevaras. I tungt format.

Jag ser mig nog själv som en journalist fast jag inte jobbar som det just nu, men det är ju det jag är utbildad till. Om en utbildning nu spelar någon roll? Vad nu ett jobb betyder? Jag använder mig ju av de journalistiska verktygen hela tiden, i olika roller. Lyssnar på människor, återberättar gärna historier, skriver helst, fotar gärna, undervisar i källkritik och är ambassadör för det fria ordet.

Har även block fulltecknade med idéer.
Kanske blir det en bok någon gång?

Tack för orden!

Det är o:na i orden som gör det! Om bokstävernas betydelse lärde de oss och att fem myror är fler än fyra elefanter.

Vi är flera generationer som har växt upp med dem och det har varit en lärorik och lustfylld skola. Kanske att våra politiker skulle återse några avsnitt, producerade på 70-talet, och inspireras. Varför en massa reformer när det kan vara så enkelt? Och roligt!

Jag lärde mig att läsa, skriva och räkna innan jag började första klass, vilket till stor del var tack vare Magnus, Eva och Brasse.

Tack för allt! Jag ska minnas er och föra era lektioner vidare in i framtiden, vilket jag även tror och hoppas att fler kommer att göra!