Hur kritisk är du?

Först tänkte jag skriva ”Källkritik” som rubrik, men så kände jag att det var för enkelt. Och kanske nästan ett uttjatat ord. Källkritik hit och källkritik dit. På allas läppar, pekpinnar om vad viktigt det är, men det får inte bli ett ord som man bara slänger sig med. Många ögnar igenom sina flöden på nätet och läser enbart rubrikerna, en del börjar läsa innehållet men tröttnar efter en stund, några få läser igenom allt. Hur många med kritiska ögon?

Medierna spelar här en viktig roll, som förmedlare av nyheter. Vi måste våga tro på dem som har ansvariga utgivare och på journalister som förhoppningsvis hinner göra god research. Strunta i vad han på andra sidan Atlanten säger. Lyssna på Bamse istället! Det måste börja i unga år, med det räcker inte om inte föräldrar tar sitt ansvar och läser för sina barn, förklarar och diskuterar. Skolan spelar såklart också en viktig roll, men lärarna hinner knappt med de ämnen de redan undervisar i.

På nätet finns oändligt mycket information, vilket är en fantastisk källa för kunskap, men hur håller man koll på vad som är sant och inte? Genom att till exempel kolla flera sidor och se om de säger samma, genom att kolla när i tid det är publicerat, genom att granska undertecknad och ta reda på mer bakgrundsinformation. Och såklart gör alla detta när de läser en artikel. Eller?

Vi vill tro att detta är en självklarhet, men det är det ju tyvärr inte. Jag har undervisat i källkritik och mött studenter som fått aha-upplevelser. De vet om att allt inte är sant, men de vet inte hur man tar reda på vad som är det och vad som inte är det. Ett exempel är första april-nyheter. En del är så finurligt påhittade att vi tror på dem. Nyheter från USA är det ingen idé att tro på över huvud taget längre.

Källkritik hänger ihop med läsförståelse. Utan att förstå vad ett ord verkligen betyder spelar det ingen roll. Så våga vara kritisk och ifrågasätta, läs för barnen och förklara, och använd gärna ordet ”källkritik”!

Länge leve lokaljournalistiken

För en vecka sedan avslutade jag min text med att det är unikt att vi fortfarande har två dagstidningar i Värmland. Två dagar senare meddelades det att Nya Wermlands-Tidningen köper Värmlands Folkblad. Åsikterna staplades på varandra och oron spred sig. Vad händer nu? Medlidsamhet till de anställda som riskerar att förlora sina jobb. Som journalist vet man hur svårt det är att få jobb i dag. NWT har sagt att VF-redaktionen ska få vara kvar i det nya huset, men hur länge återstår att se.

Det är självklart bättre att NWT köper VF än att de går i graven, men VF har gått bättre än på länge och man undrar hur utvecklingen skulle ha fortsatt. Det är i många fall bättre att samarbeta och vara en stark aktör än två konkurrenter som ska slåss om samma stoff och publik. I det här fallet är det ju dock tvärtom. Inom journalistiken är det viktigt med konkurrens och olika perspektiv. Jag har själv jobbat på båda tidningarna och varvar prenumerationen mellan dem. Jag ställer mig varken till höger eller vänster i åsiktskorridoren utan uppfylls mest av att stå mittemellan. För mig är det redaktionella innehållet och kvalitén på texterna det viktigaste.

När nu det som hänt har hänt får vi verkligen hoppas att Ander-koncernen (NWT) tar väl hand om sin nya tidning och sin förre konkurrent, VF. Att de låter journalisterna få vara kvar och att värmlänningarna fortsättningsvis kan få olika perspektiv på vad som sker i länet. Helst av allt önskar man såklart att de istället för att skära ner, som de flesta mediehus gjort det senaste åren, nyanställer och satsar ännu mer på bra innehåll. Jag vill inte läsa samma TT-nyheter i båda tidningarna, vad är det då för vits med att prenumerera? Använd istället den lokala kompetens som finns och skapa jobb!

Och för att åter knyta an till slutet av min text förra veckan så är det en enorm glädje att en rikstidning som DN väljer att satsa på lokal journalistik. Det är faktiskt viktigare än någonsin, vilket man även märker hos politikerna som nu åker runt i Sverige för att vinna röster på landsbygden.

Första maj och andra papperslösa dagar

I dag är det första maj, röd dag, helgdag, vilket innebär att man inte får tidningen hem på morgonen. Den går visserligen att läsa i digital form, men det är inte samma sak.

Jag accepterar självklart att tryckarna och tidningsbuden behöver få vara lediga, men vill samtidigt uppmärksamma vilka betydelsefulla jobb de har, jobb som behövs. För några veckor sedan läste jag om ett stort medieföretag som hade sagt upp sina tidningsprenumerationer. Inga tidningar för medarbetarna att läsa vid lunchbordet, hur tänker man då? Har även hört om distributionen på landsbygden, som blir allt sämre. Är själv uppväxt på landet och minns att man ofta hann äta frukost innan tidningen kom. Men nu händer det att man även hinner äta lunch. I värsta fall får man åka och hämta den själv.

Nu finns väl internet på de flesta ställen, men där det ännu inte är så bra täckning är på landsbygden, dit man heller inte får tidningen levererad i tid. Hur ska man då hålla sig uppdaterad? Radio och tv, ja visst, men läsförståelsen då?

Jag kan drömma mig tillbaka till en tid då tekniken inte var så dominerande, då man först via tidningsbudet fick reda på vad som hade hänt i världen. I dag kan en nyhet i en tidning vara gammal när man läser den – och därför är det en utmaning för tidningarna att ha bra redaktionellt innehåll som lockar till läsning. Artiklar behöver vara mer fördjupande, analyserande, fler krönikor och intressanta personporträtt.

Allt det korta, snabba får vi via webben. Även om jag personligen föredrar att inte kolla mobilen det första jag gör när jag vaknar. Jag vill läsa tidningen. I pappersformat. Och en röd dag som i dag inser man verkligen hur mycket man saknar den. Extra värdefull är den vanligtvis tjocka söndagstidningen en ledig dag när man har tid att läsa och äta frukost i lugn och ro.