Skriva sig fram till ett beslut

Det finns många val i livet. Vad ska jag äta till frukost? Ska jag ha tomat eller marmelad på smörgåsen? Kaffe eller te? Ska jag prenumerera på Dagens nyheter eller Svenska Dagbladet? Läsa en bok eller skriva? Umgås med vänner eller ha egentid? Röd katt eller svart katt? Det blev både en röd och en svart katt, som tur var. I flera fall kan man välja både och, men när det kommer till riksdagsvalet måste man välja en färg. 

När man inte vet kan man testa att skriva sig fram till ett beslut. Ge sig själv tid att tänka efter, känna efter. Några djupa andetag. Men när det kommer till partifrågan blir jag inte klokare hur mycket jag än skriver. Det är så många olika frågor man kan ställa mot varandra, väga för- och nackdelar. Plus- och minuslista brukar funka, men då är det ofta mellan två val man står. I riksdagsvalet är det flera partier. Uteslutningsmetoden då? Vad man inte vill rösta på. Det blir genast en mindre mängd, men fortfarande inget givet svar. Om jag själv skulle engagera mig politiskt, vilket parti skulle jag då vilja tillhöra? Vet inte. Vad röstar/röstade mina föräldrar på? Det vet jag inte och det skulle inte spela någon roll om jag visste. Känner mig lika osäker som för tolv år sedan då jag röstade för första gången. Erfarenheten av tidigare valrörelser hjälper mig inte, jag har faktiskt röstat olika varje gång. Jag har förändrats, partierna har förändrats. Det de sa för tio år sedan säger de inte i dag. Samhället ser annorlunda ut och man måste anpassa sig efter det. Men efter den här sommaren med extrem värme och torka känns vissa frågor mer relevanta än andra. Att jag bor på landsbygden spelar in, men jag har även bott i staden och jag jobbar i staden. Jag jobbar med människor, med studenter som är på väg ut i arbetslivet. Jag vet hur tufft det kan vara att vara ung i dag, men jag vet även vad tufft en del pensionärer har det. Vill inte utesluta något, vill bara bidra till ett samhälle där alla ska få möjlighet att leva sitt liv på bästa möjliga sätt. 

Sedan så undrar jag vad vi ska ha för bänkskivor till köket och om diskmaskinen ska vara integrerad eller inte? Ja, snart måste jag ta ett beslut. Jag fortsätter att skriva så får vi se vad det blir… 

Svart och röd katt

Huvudsaken är att man röstar, sa katten(erna).

 

Länge leve lokaljournalistiken

För en vecka sedan avslutade jag min text med att det är unikt att vi fortfarande har två dagstidningar i Värmland. Två dagar senare meddelades det att Nya Wermlands-Tidningen köper Värmlands Folkblad. Åsikterna staplades på varandra och oron spred sig. Vad händer nu? Medlidsamhet till de anställda som riskerar att förlora sina jobb. Som journalist vet man hur svårt det är att få jobb i dag. NWT har sagt att VF-redaktionen ska få vara kvar i det nya huset, men hur länge återstår att se.

Det är självklart bättre att NWT köper VF än att de går i graven, men VF har gått bättre än på länge och man undrar hur utvecklingen skulle ha fortsatt. Det är i många fall bättre att samarbeta och vara en stark aktör än två konkurrenter som ska slåss om samma stoff och publik. I det här fallet är det ju dock tvärtom. Inom journalistiken är det viktigt med konkurrens och olika perspektiv. Jag har själv jobbat på båda tidningarna och varvar prenumerationen mellan dem. Jag ställer mig varken till höger eller vänster i åsiktskorridoren utan uppfylls mest av att stå mittemellan. För mig är det redaktionella innehållet och kvalitén på texterna det viktigaste.

När nu det som hänt har hänt får vi verkligen hoppas att Ander-koncernen (NWT) tar väl hand om sin nya tidning och sin förre konkurrent, VF. Att de låter journalisterna få vara kvar och att värmlänningarna fortsättningsvis kan få olika perspektiv på vad som sker i länet. Helst av allt önskar man såklart att de istället för att skära ner, som de flesta mediehus gjort det senaste åren, nyanställer och satsar ännu mer på bra innehåll. Jag vill inte läsa samma TT-nyheter i båda tidningarna, vad är det då för vits med att prenumerera? Använd istället den lokala kompetens som finns och skapa jobb!

Och för att åter knyta an till slutet av min text förra veckan så är det en enorm glädje att en rikstidning som DN väljer att satsa på lokal journalistik. Det är faktiskt viktigare än någonsin, vilket man även märker hos politikerna som nu åker runt i Sverige för att vinna röster på landsbygden.

Mer skräp i staden är på landsbygden

Ingen lär ha missat storstadsekonomen Kjell A Nordströms uttalande om att landsbygden är skräpyta. När jag var i tonåren var jag nog beredd att hålla med, då jag bodde på vischan utanför Arvika och som så många andra längtade därifrån och ville till storstaden. Flyttade först till Arvika, sedan till Stockholm. Men efter några år i vår huvudstad, där jag bytte boende minst fem gånger på fem år, gjorde slut på det mesta av mina sparpengar och stressade ikapp med alla andra, flyttade jag hem igen. Hem till Värmland, hem till landet utanför Arvika.

Om jag inte hade haft möjligheten att flytta hem vet jag inte vad som hade hänt, men det var aningen enklare att få boende och jag fick till och med lån för att själv köpa en lägenhet. Lite extrajobb här och lite extrajobb där byggde upp en buffert igen och jag kunde fortsätta att leva. Det var även tack vare många långa promenader längs grusvägar, lugna stunder i solen på gården och naturens tystnad.

Nu bor jag i Karlstad, det är en bättre utgångspunkt för mig, men jag är noga med att få lediga helger hemma på landet. Och det är så långt ifrån skräpyta man kan komma. Det är mycket mer skräp i en storstad. Skräp som fåglarna har rivit ur skräpkorgar, skräp i form av oljud och stress. På landsbygden samlas man och hjälps åt, där plockar man bort skräpet efter sig och kämpar för sin överlevnad. En eloge till dem som håller igång bygden så att vi andra kan komma dit och andas ut emellanåt.

Samtidigt som allt mer centraliseras och flyttas till städerna blir landsbygden och dess lugn viktigare. Vi måste flytta dit jobben finns, men med dagens teknik och utbyggnad av fiber borde det inte vara några problem att bo och jobba på landsbygden.

Och vad glad jag blev jag när jag läste att DN ska göra en satsning på lokaljournalistik i landet. Så mycket som jag har tänkt på det sedan jag flyttade från Stockholm, där de flesta medieföretagens huvudkontor ligger. De senaste åren har lokalredaktionerna krympt och försvunnit, det är ett under att vi fortfarande har två länstidningar kvar i Värmland. Men kanske håller det på att vända? Samtidigt som det är viktigt att bevaka vad som händer i USA är det viktigt att bevaka vad som sker runt om i vårt land, för om inte de lokala rösterna får komma till tals kan det bli en skev bild av Sverige.