När festen är över

Månader av förberedelser, planering och strukturering. Inläsning och påläsning. Sju intervjuer/samtal blev det på årets värmländska bokfestival. Första med bloggaren och skribenten Flora Wiström. Fredag vid lunchtid. Flera unga beundrare satt i publiken, sådana som följer hennes blogg och som läst hennes debutroman Stanna. Två blogginlägg per dag, berättade hon, det är hennes jobb, som hon försörjer sig på. Imponerande tycker jag, som inte lyckats hålla liv i en blogg mer än några dagar. Håller mig till den här formen istället, att skriva och dela med mig när jag känner för det, när jag verkligen har något att berätta. Det som sker var dag behåller jag för mig själv, på randigt papper, med penna, vid sängen.

Från den ena scenen till den andra. Där mötte jag konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström i ett samtal om hans bok Konst i Värmland. Från Fjaestad till Lerin. Om vad som är konst och vem som kan kalla sig konstnär. Jag frågade vem som är hans favoritkonstnär och fick till slut ett svar: För dagen Michelangelo. En annan dag kan det vara en annan, klargjorde han.

Övergången till nästa punkt var inte så svår, fick vara kvar på samma scen och det handlade om ett närliggande ämne: Fotografi. Om boken Temple of Dreams, bilder från Berlin 1985, av Staffan Jofjell. Följt av ett samtal med Elsa Hallbäck, som sammanställt och färdigställt en bok med texter som hennes avlidne man Dan-Axel Hallbäck skrivit. Om vitt skilda ämnen. 3 fjärilar runt Vänern och 33 andra berättelser lyder titeln.

 

På lördagen var det tillsammans med konsthantverkaren Helena Bengtsson jag äntrade scenen. Den stora scenen, som för övrigt direktsändes och som man kan se i efterhand om man vill. Helena har gjort en bok om väskor, vackra som smycken, för olika tillfällen, med fina beskrivningar och bilder/mallar så att man kan sy själv. Hennes väskor kom väl till pass redan på scenen, som hållare för batteriet till micken.

Från att sy till att skriva. Nästa punkt var min egen, som projektledare för Värmland skriver, tillsammans med två av vinnarna i den novelltävling vi anordnat i anslutning till den bok som getts ut. Låt oss Berätta : Noveller från Värmland. För andra året i rad, med andra ord den andra boken. Som pris fick vinnarna sina noveller publicerade i boken och årets pristagare heter Oskar Kardemark, Joakim Magnusson och Tina Wejrum. Vi pratade om skrivande, tips på hur man kommer igång och hur man kan inleda en novell. För dem som är sugna på att skriva en novell och ha chans att bli publicerad anordnas en ny tävling inför 2018 då vi kommer ge ut en tredje bok. Det är kul att få inspirera andra att skriva och det märks att projektet Värmland skriver har fått igång skrivarlustan i länet. Min egen skrivarlusta finns också där, varför jag skriver det här just nu och varför jag skriver andra texter. Men när man jobbar så mycket som jag har gjort det senaste, och dessutom studerar (om än om skrivande) så hinner man inte med att skriva så mycket som man egentligen önskar. Det där egna projektet ligger lite vid sidan av just nu, men jag hoppas kunna ta upp det snart, när bokfestivalen är över och det lugnar sig på andra fronter.

Min sista punkt, som även rundade av hela festivalen, var med Anna Blomquist. Vi inledde med att vara tysta.

Tystnad.

Men det är svårt, det blir inte helt tyst på en festival. Det pågår parallella aktiviteter och är mycket ljud och folk i rörelse. Anna har skrivit en bok som heter Att leva nära hjärtat. Om ansträngningslöshet, om att ifrågasätta sina mål, stanna upp och tänka efter. Vad är min längtan, vet jag vad jag vill? Inte helt nya frågor, men sådana som vi behöver bli påminda om. Intressant i hennes bok är upplägget, del för del, steg för steg. Man får tips och råd och det finns plats för reflektion. Även fakta i form av visste du att-rutor. Till exempel om andetag: Vi tar cirka 20 000-25 000 andetag per dygn, vilket är i genomsnitt fjorton andetag per minut. Det motsvarar mellan tio och tjugo kilo luft. Andningsfrekvensen har nästan dubblerats på hundra år. Det beror troligtvis på att vi lever i ett mycket högre tempo i dag. Sex till tolv andetag per minut i vila är en tillräcklig frekvens.

Det är alltid kul med fest, men det är lätt att man jobbar på för hårt och glömmer bort att njuta när det pågår. Vi är många i vårt samhället som jobbar för mycket, förmodligen för att vi tycker om det vi gör. En person som fick ställa in sin medverkan på bokfestivalen var författaren Fredrik Backman, på grund av stressrelaterad sjukdom. Han gick ut med det offentligt och fick även ställa in andra åtaganden han hade planerat.

Jag ber dig, och mig själv, att stanna upp en stund, innan det gått för långt, låt tankarna komma och gå. Känn efter, tänkt efter. Ett tips kan vara att skriva. Det gör jag. När jag skriver det här är det söndag, en ledig dag. Den första snön har fallit och det är tyst och lugnt. Festen är över och jag tar ett djupt andetag.

Mer om Värmlands bokfestival: http://varmlandsbokfestival.se

Hoppas vi ses nästa år igen!

I samtal med konstprofessorn
Här i samtal med konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström.

Höstlov blev skrivlov

Höstlovet har fått många olika namn, till exempel Läslov för att inspirera fler att läsa. I Karlstad har man valt att kalla det för Kulturlov, för att täcka in mer än läsning. För mig blev det inget lov, jag jobbade för fullt och hade skrivarworkshops. Tisdagen och onsdagen tillbringade jag på Våxnäs bibliotek och torsdagen och fredagen i Skaparverkstan i bibliotekshuset i stan. Det har kommit barn och ungdomar som har velat skriva och vi har fördjupat oss i konsten att berätta. Många har haft egna idéer men de har även kunnat få inspiration av lappar med ord, tankekartor och böcker. Jag har funnits med som stöd och väglett dem i skrivandet. En del gjorde små böcker där de både ritade och skrev och en del skrev flödade text på randigt papper. Det blev många skräckhistorier, med tanke på Halloween, men även andra historier. På Våxnäs hade vi tema död och kärlek för att även uppmärksamma Alla Helgons dag.

Man kan även skriva om sitt eget liv, som fotbollsspelaren Crespo (Alhassan Kamara) har gjort, tillsammans med Rickard Pauly. De besökte berättarafton på Kronoparkens bibliotek i onsdags. Crespo växte upp i Sierra Leone, där krig var ständigt närvarande. Hans högsta dröm var att få spela fotboll och komma till ”The Promised Land”, till Sverige, som har nu har gjort. Jag var redaktör för boken och lärde på så vis känna Crespo och hans resa väldigt väl. Den handlar förstås mycket om fotboll, men även mycket om kärlek, och om kulturkrockar.

Alla har en berättelse att berätta och har man inte lust eller möjlighet att skriva själv så kan man få hjälp med det. Det viktigaste är att berättelserna kommer fram. Man kan även skapa på andra sätt, det gäller att hitta sitt uttryckssätt. Personligen föredrar jag att skriva och tycker om att få inspirera andra till det. Tyvärr fick jag inte så mycket tid över för mitt eget skrivande under förra veckan, men hoppas kunna ge mig det (lov att skriva) från och med nu. Platsen är även viktig för att få ro till sitt skrivande och i dag är första dagen som jag sitter i vårt nya hus på landet.

Böcker och samtal om skrivande

Det har varit en intensiv helg med många intryck, nya möten och trevliga samtal. Jag har tillbringat mest tid i Värmlandsmontern, där jag gjort intervjuer och hållit i punkter med bok nummer två Låt oss berätta : Noveller från Värmland. Var även med på Café Skrivas scen, tillsammans med vinnarna i novelltävlingen, och berättade om Värmland skriver, om att bevara en berättartradition och hur man kan inspirera fler att börja skriva.

Hade gärna hunnit gå runt och titta mer, deltagit i något av alla intressanta seminarium, men när det fanns lite tid över var det skönt och välbehövligt att bara dra sig undan en stund, hitta en lugn plats, ta en fika, träffa vänner.

Man är rätt mör i kroppen efter att i fyra dagar ha stått och gått och pratat och tänkt. Att göra intervjuer på scen kräver koncentration, speciellt då det sker så mycket på andra scener i andra montrar runt omkring. De flesta intervjuer, eller samtal, som jag hade kom in på den skrivande processen, vilket jag tycker är intressant att få ta del av – hur andra författare och skribenter tänker och går till väga i sitt skapande. Självklart är själva ämnet och berättelsen också viktigt.

Det är alltid kul med bokmässa, men skönt att vara hemma igen. Nu ser jag fram emot att få lite tid över för att läsa, jag hann faktiskt köpa några böcker också!

Ett tips om man inte har så mycket tid är att läsa noveller, t.ex. Låt oss berätta : Noveller från Värmland

Samtal i Varmlandsmontern

Här i samtal med Christofer Bocker, en av skribenterna i årets novellsamling.
Foto: Magnus Lersten

Bilder och berättelser om liv och död

Visst kan vi leka med döden, så farlig är han inte. Vi ska alla möta honom till slut och då kan vi väl lika gärna ha roligt längs vägen. Det är inte enkelt att prata om döden, vare sig med barn eller vuxna, men barn är ärligare och har lättare för att ställa frågor om den. Som vuxna behöver vi då finnas där och svara så gott vi kan. Vi vet inte men vi kan ta hjälp av det barnen har, som vi kanske har glömt bort, fantasin. Och vi kan ta hjälp av litteraturen.

En som inte räds att prata om svåra ämnen är årets ALMA-pristagare Wolf Erlbruch. Han tycker att barn har tillräckligt med gulligull och att de behöver få världen presenterad ut ett annat (kanske mer verkligt?) perspektiv, men ändå lekfullt. Humor och allvar varvas i hans berättelser, som i den kanske mest kända: Anden, Döden och Tulpanen. Anden och Döden dansar med varandra, de upptäcker saker tillsammans och hjälper varandra till den sista sidan. Jag gillar verkligen hans enkla språk och fina illustrationer. Jag undrar var den boken fanns när jag var liten? Men då läste vi ju Astrid Lindgren, vars berättelser lever vidare i och med instiftandet av ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

För att bli nominerad och få priset ska man verka i Astrid Lindgrens anda och det gör Wolf Erlbruch. Det handlar inte bara om fina bilder utan även om större frågor, om frihet och demokrati. Genom litteratur och konst kan vi möta och diskutera de svåraste frågorna. Vi vuxna måste ta vårt ansvar och läsa för våra barn och det är kanske i mötet med dem som vi själva utvecklas som mest. ALMA-priset bidrar även till att böcker översätts och sprids över världen, vilket är viktigt för mångfald och för att få insikt i hur olika kulturer fungerar. Några av Wolf Erlbruch verk finns redan på svenska, men fler lär komma. Jag är glad över min första bok och när det blir svåra stunder kommer jag att ta fram den för att leka med Döden ett slag.

Anden, Doden och Tulpanen

Läs mer om ALMA: http://www.alma.se/

 

Skriva för en bättre hälsa

Om jag inte får skriva varje dag så mår jag inte bra. Jag känner det direkt; i hjärnan, i hjärtat, i händerna. Därför måste jag skriva, och det behöver inte vara långt. Det räcker med några rader.

Jag mår även bra när jag får inspirera andra att skriva och har under mars månad haft skrivarworkshops för personal från Karlstads kommun, Karlstads universitet och Region Värmland. Det i ett projekt med fokus på kultur och hälsa. Kultur kan lika mycket som idrott eller annan friskvård bidra till bättre välmående, skrivandet i allra högst grad. Det kreativa skrivandet. För personer som till vardags ägnar sig mest åt det formella skrivandet tror jag att det är extra viktigt att släppa taget och få skriva fritt, att ge sig den tiden och möjligheten, att liksom man kanske unnar sig ett yogapass unna sig ett skrivarpass. Skriva för att utveckla sina tankar och idéer, kanske lära känna sig själv lite bättre. Skriva om sådant som tynger en, skriva om sådant som gör en glad, eller bara skriva.

Inledningsvis kan det gå trögt för en del, men ganska snart flödar bokstäverna. Det är härligt att se den koncentration som uppstår och det enda man hör är pennor mot papper eller fingrar mot tangenter. Nästa steg kan vara att läsa upp sin text för andra, vilket för en del känns lättare och för en del svårare. Vill man inte så behöver man inte, det ska inte finnas några prestationskrav i det kreativa skrivandet, men det kan vara förlösande och skapa ett starkare självförtroende. Genom att höra hur andra skriver får man distans till sitt eget skrivande och framför allt så inser man att alla skriver olika.

Både att läsa och skriva är hälsofrämjande, något som även uppmärksammats i en artikelserie i Svenska Dagbladet den här veckan, om biblioterapi. Så istället för att gå till doktorn kanske man kan börja med att ge sig tid till att läsa en bok eller skriva. Det handlar främst om att kunna släppa den press och de krav som finns i vårt samhälle, vilket inte alltid är så enkelt, men om man intalar sig att skrivande och läsande kan vara alternativ medicin så kanske det går? Och för att förebygga skulle jag vilja rekommendera alla en liten dos varje dag. Själv har jag min skrivbok bredvid sängen så att jag blir påmind varje kväll om att jag måste skriva.

Skrivandet som konst

Vi har alla någon relation till skrivandet och vi skriver på olika sätt. En del skriver mest i jobbet, en del i sociala medier, medan en del drömmer om att få sin roman publicerad. Oavsett hur och vad man skriver så kan man utveckla sitt språk och sin stil. För det krävs olika forum där man kan mötas kring sitt skrivande och i sommar ges möjligheten att vara med på skrivarverkstad på Kristinehamns konstmuseum. Upplägget är en träff i juni och en i augusti, för att däremellan kunna jobba med sin text.

Som inspiration kommer vi utgå från sommarens utställning, med Charlotte Gyllenhammar. Hennes verk är både två- och tredimensionella, upp- och nedvända, betraktas ofta underifrån och är skapade utifrån minnen och drömmar. Att sammankoppla konsten och skrivandet känns självklart då även skrivandet är konst. Att betrakta, läsa och tolka. Liksom att måla en tavla eller formge en skulptur är skrivandet ett hantverk som kräver tid och tålamod. Det kreativa och fria kan hjälpa den mest ovana skribenten att komma igång, genom att släppa press och krav.

Våra mål kan se olika ut, även vägen dit, men vi har alla gott av att utbyta erfarenheter och dra lärdomar av varandra. Jag ser fram emot att möta er skrivande konstnärer i sommar!

Läs mer via denna länk eller på kristinehamnskonstmuseum.se

Datum: Onsdag 22 juni och onsdag 31 augusti. 18.00-21.00

Vill du veta mer kan du även kontakta mig.

Vikten av det fria ordet

Jag har ännu inte läst något av Svetlana Aleksijevitj, men är också otroligt glad över att hon blev tilldelad årets Nobelpris i litteratur. För det fria ordet, för att hennes böcker bygger på sanna berättelser. Samtidigt som journalisttjänsterna skärs ner på många redaktioner blir de allt viktigare, vilket märks tydligt, till exempel genom att ge Nobelpriset till en författare med journalistbakgrund.

Allt fler journalister får se sig om efter alternativa arbetsuppgifter, som kommunikatörer, projektledare, lärare eller varför inte författare? Man har många goda egenskaper som journalist, kan skriva, är van att jobba hårt och framför allt tycker man om att berätta andra människors historier och att gestalta den inte alltid så smickrande verkligheten.

Det är en fenomenal genre som Svetlana Aleksijevitj skriver, där historia, utifrån levande människors berättelser, dokumenteras i romanform. En bok slänger man inte lika enkelt som en dagstidning. Och historien behöver bevaras. I tungt format.

Jag ser mig nog själv som en journalist fast jag inte jobbar som det just nu, men det är ju det jag är utbildad till. Om en utbildning nu spelar någon roll? Vad nu ett jobb betyder? Jag använder mig ju av de journalistiska verktygen hela tiden, i olika roller. Lyssnar på människor, återberättar gärna historier, skriver helst, fotar gärna, undervisar i källkritik och är ambassadör för det fria ordet.

Har även block fulltecknade med idéer.
Kanske blir det en bok någon gång?

En mässa med något för alla

Bokmässan i Göteborg 2015

Efter att ha varit på bokmässan några år i rad känner man sig ganska nöjd efter ett varv på mässgolvet första dagen. Mycket är bekant och man vet vad man vill ha. Med vissa undantag förstås. Det finns alltid något nytt att upptäcka, nya förlag, nya, författare och nya böcker.

Jag tillbringade en del tid i Värmlandsmontern, där jag på torsdagen presenterade Värmland läser, den läsfrämjande kampanjen som jag är projektledare för. Passande nog var ett genomgående tema på mässan just läsfrämjande och jag var på ett flertal av de seminarier som behandlade detta – hur man på olika sätt kan jobba för att få fler att upptäcka litteraturen och öka läsförståelsen i samhället. Bland annat med Daniel Goldin, chef för det moderna Vasconcelos-biblioteket i Mexico City.

Ett annat intressant seminarium var med författarna Lena Andersson, Karolina Ramqvist och Gunilla Boëthius om oförnuft och känsla. De alla skriver om kvinnor som har problematiska relationer till sina män. En bra titel. Och frågan är hur förnuftig – eller oförnuftig – man egentligen är?

För att där övergå till hemmafrun Maj och mötet med Kristina Sandberg, vars trilogi redan benämns som klassiker. Jag sträckläste dem alla i somras och kunde, trots generationsskiften, känna igen mig i Maj och hennes lätt hysteriska jakt på ordning och reda. Det är klart att man vill ha det städat och rent i hemmet. Bakar dock inte lika mycket småkakor som Maj gjorde, men föredrar att laga all mat från grunden.

Om man gillar mat så finns det en speciell sektion för just det på mässan, där alla kändiskockarna uppträder med olika recept. Och trots mängden av kokböcker blev det ingen ny sådan i år, man ska ju hinna laga ur dem man redan har också. Däremot godsaker i form av noveller från Novelix, en prenumeration på Språktidningen och två böcker från ett av mina nya favoritförlag Weyler: Lila och Rosa Candida.

Att konstatera är att bokmässan utgår från böcker, men handlar om mycket runt omkring, vilket är just det som är intressant med litteratur – att man kan ta del av den på olika sätt. Läsa, lyssna, samtala, debattera, högt och lågt, ensam eller ihop. Så för den som ännu inte gett litteraturen en ärlig chans, som läst ett halvt kapitel och sen gett upp hoppet, det finns något för alla!

Författaren eller verket?

Vem kommer först, författaren eller verket?

Är det innehållet som är det viktiga eller vem som skrivit det? Och vem denne i så fall är?

Dessa frågor känns ganska aktuella just nu i och med lanseringen av den fjärde Millennium-boken. Det är inte längre en trilogi!

En del är förfärade över att David Lagercrantz har kunnat genomföra detta, andra tycker att det är helt okej. För en annars sargad bokbransch är det förstås succé, även för andra iblandade som tjänar på uppmärksamheten. För uppmärksamhet har det blivit, både nationellt och internationellt. Vad annat hade man förväntat?

Men han måste ha haft press på sig Lagercrantz, att våga anta en sådan utmaning!

Det har blivit väldigt populärt med fanfiction, att skriva alternativa fortsättningar utifrån befintliga berättelser. Till det har jag en kluven inställning. Föredrar öppna slut som lämnar resten åt fantasin, men som nödvändigtvis inte behöver skrivas ner. Nu har vi i alla fall fått en uppföljare till Stieg Larssons trilogi. Jag har inte läst den än.

Åsikterna går isär vad man anser om detta. Och en annan intressant aspekt är att det inte bara är verket som fått mycket publicering utan även författaren.

Kan man säga att Lagercrantz rider på en död mans succévåg? Är det okej?

Spelar det någon roll vem som suttit med pennan i handen eller är det innehållet vi ska bry oss om?

Tankarna leds osökt till Karl Ove Knausgård och den diskussion som varit om hans författarskap, om det är okej att skriva om vad som helst eller om det finns etiska och moraliska gränser? Är en författare fri att skriva om vad som helst?

Är det Hjalmar Söderbergs förhållande till sin hustru vi ska diskutera eller vad hans böcker handlar om? Jag är överförtjust i hans språk och vackra miljöskildringar, men jag tolererar självklart inte det sätt han ska ha behandlat sin fru på.

Det har blivit allt mer fokus kring författaren, hen ska vara med överallt, i medier, på mässor, för att marknadsföra sitt nya verk. Det behövs kanske i dag för att sticka ut i allt överflöd av information, men hur mycket vill vi veta om personen bakom? Och hur mycket påverkar det vårt förhållande till det verk vi sedan ska läsa? Om man jämför med konst i övrigt; ju mer utförlig en beskrivning är ju mindre tolkning lämnas åt betraktaren.

Bevara den anrika bokhandeln

Gick in i en bokhandel för att fråga efter en inbunden bok, del två i ordningen, eftersom jag läst den första av samma författare. Tyvärr hade de inte den kvar i sortimentet, men den fanns i pocket. Butiksägaren beklagade sig och sa att det tyvärr inte är många som köper inbundna böcker längre. De vill bara ha pocket. Och förresten så beställer de flesta på nätet.

Visst är det enkelt och bekvämt att beställa över nätet, men det är nyttigt att komma ut och röra lite på sig också. Och framför allt trevligt att få komma in en butik med stämningsfull atmosfär och personal som kan ge goda tips och råd, man får känna och bläddra. Det är på så vis man kan upptäcka en bok man aldrig annars skulle få upp ögonen för.

Bokhandeln Hedengrens i Stockholm meddelade för ett tag sedan att de kanske skulle bli tvungna att stänga igen på grund av försämrad försäljning. Det fick rejäl uppmärksamhet i media och nu verkar det som att butiken får leva vidare.

En av de äldsta bokhandlarna i Sverige ligger faktiskt här i Karlstad, Lars Hjalmars, grundad 1878. Förhoppningsvis får även den överleva och förhoppningsvis kommer man kunna fortsätta köpa inbundna böcker. Personligen så tycker jag att det är mycket trevligare med ”riktiga” bokryggar i bokhyllan.

Finns inte den boken man önskar så kan man fråga om den går att beställa. Det gjorde jag och två dagar senare fanns den att hämta i butiken. Det gick lika fort som om jag hade beställt själv på nätet och så bidrar jag till att bevara en anrik bokhandel.