Länge leve lokaljournalistiken

För en vecka sedan avslutade jag min text med att det är unikt att vi fortfarande har två dagstidningar i Värmland. Två dagar senare meddelades det att Nya Wermlands-Tidningen köper Värmlands Folkblad. Åsikterna staplades på varandra och oron spred sig. Vad händer nu? Medlidsamhet till de anställda som riskerar att förlora sina jobb. Som journalist vet man hur svårt det är att få jobb i dag. NWT har sagt att VF-redaktionen ska få vara kvar i det nya huset, men hur länge återstår att se.

Det är självklart bättre att NWT köper VF än att de går i graven, men VF har gått bättre än på länge och man undrar hur utvecklingen skulle ha fortsatt. Det är i många fall bättre att samarbeta och vara en stark aktör än två konkurrenter som ska slåss om samma stoff och publik. I det här fallet är det ju dock tvärtom. Inom journalistiken är det viktigt med konkurrens och olika perspektiv. Jag har själv jobbat på båda tidningarna och varvar prenumerationen mellan dem. Jag ställer mig varken till höger eller vänster i åsiktskorridoren utan uppfylls mest av att stå mittemellan. För mig är det redaktionella innehållet och kvalitén på texterna det viktigaste.

När nu det som hänt har hänt får vi verkligen hoppas att Ander-koncernen (NWT) tar väl hand om sin nya tidning och sin förre konkurrent, VF. Att de låter journalisterna få vara kvar och att värmlänningarna fortsättningsvis kan få olika perspektiv på vad som sker i länet. Helst av allt önskar man såklart att de istället för att skära ner, som de flesta mediehus gjort det senaste åren, nyanställer och satsar ännu mer på bra innehåll. Jag vill inte läsa samma TT-nyheter i båda tidningarna, vad är det då för vits med att prenumerera? Använd istället den lokala kompetens som finns och skapa jobb!

Och för att åter knyta an till slutet av min text förra veckan så är det en enorm glädje att en rikstidning som DN väljer att satsa på lokal journalistik. Det är faktiskt viktigare än någonsin, vilket man även märker hos politikerna som nu åker runt i Sverige för att vinna röster på landsbygden.

Mer skräp i staden är på landsbygden

Ingen lär ha missat storstadsekonomen Kjell A Nordströms uttalande om att landsbygden är skräpyta. När jag var i tonåren var jag nog beredd att hålla med, då jag bodde på vischan utanför Arvika och som så många andra längtade därifrån och ville till storstaden. Flyttade först till Arvika, sedan till Stockholm. Men efter några år i vår huvudstad, där jag bytte boende minst fem gånger på fem år, gjorde slut på det mesta av mina sparpengar och stressade ikapp med alla andra, flyttade jag hem igen. Hem till Värmland, hem till landet utanför Arvika.

Om jag inte hade haft möjligheten att flytta hem vet jag inte vad som hade hänt, men det var aningen enklare att få boende och jag fick till och med lån för att själv köpa en lägenhet. Lite extrajobb här och lite extrajobb där byggde upp en buffert igen och jag kunde fortsätta att leva. Det var även tack vare många långa promenader längs grusvägar, lugna stunder i solen på gården och naturens tystnad.

Nu bor jag i Karlstad, det är en bättre utgångspunkt för mig, men jag är noga med att få lediga helger hemma på landet. Och det är så långt ifrån skräpyta man kan komma. Det är mycket mer skräp i en storstad. Skräp som fåglarna har rivit ur skräpkorgar, skräp i form av oljud och stress. På landsbygden samlas man och hjälps åt, där plockar man bort skräpet efter sig och kämpar för sin överlevnad. En eloge till dem som håller igång bygden så att vi andra kan komma dit och andas ut emellanåt.

Samtidigt som allt mer centraliseras och flyttas till städerna blir landsbygden och dess lugn viktigare. Vi måste flytta dit jobben finns, men med dagens teknik och utbyggnad av fiber borde det inte vara några problem att bo och jobba på landsbygden.

Och vad glad jag blev jag när jag läste att DN ska göra en satsning på lokaljournalistik i landet. Så mycket som jag har tänkt på det sedan jag flyttade från Stockholm, där de flesta medieföretagens huvudkontor ligger. De senaste åren har lokalredaktionerna krympt och försvunnit, det är ett under att vi fortfarande har två länstidningar kvar i Värmland. Men kanske håller det på att vända? Samtidigt som det är viktigt att bevaka vad som händer i USA är det viktigt att bevaka vad som sker runt om i vårt land, för om inte de lokala rösterna får komma till tals kan det bli en skev bild av Sverige.

Första maj och andra papperslösa dagar

I dag är det första maj, röd dag, helgdag, vilket innebär att man inte får tidningen hem på morgonen. Den går visserligen att läsa i digital form, men det är inte samma sak.

Jag accepterar självklart att tryckarna och tidningsbuden behöver få vara lediga, men vill samtidigt uppmärksamma vilka betydelsefulla jobb de har, jobb som behövs. För några veckor sedan läste jag om ett stort medieföretag som hade sagt upp sina tidningsprenumerationer. Inga tidningar för medarbetarna att läsa vid lunchbordet, hur tänker man då? Har även hört om distributionen på landsbygden, som blir allt sämre. Är själv uppväxt på landet och minns att man ofta hann äta frukost innan tidningen kom. Men nu händer det att man även hinner äta lunch. I värsta fall får man åka och hämta den själv.

Nu finns väl internet på de flesta ställen, men där det ännu inte är så bra täckning är på landsbygden, dit man heller inte får tidningen levererad i tid. Hur ska man då hålla sig uppdaterad? Radio och tv, ja visst, men läsförståelsen då?

Jag kan drömma mig tillbaka till en tid då tekniken inte var så dominerande, då man först via tidningsbudet fick reda på vad som hade hänt i världen. I dag kan en nyhet i en tidning vara gammal när man läser den – och därför är det en utmaning för tidningarna att ha bra redaktionellt innehåll som lockar till läsning. Artiklar behöver vara mer fördjupande, analyserande, fler krönikor och intressanta personporträtt.

Allt det korta, snabba får vi via webben. Även om jag personligen föredrar att inte kolla mobilen det första jag gör när jag vaknar. Jag vill läsa tidningen. I pappersformat. Och en röd dag som i dag inser man verkligen hur mycket man saknar den. Extra värdefull är den vanligtvis tjocka söndagstidningen en ledig dag när man har tid att läsa och äta frukost i lugn och ro.

Våga höja rösten om högre utbildning

Den högre utbildningen i Sverige har havererat skrev Dick Harrisson i Svenska Dagbladet tidigare i veckan. Och att ingen törs höja rösten om det. Jag har själv inte jobbat särskilt länge på universitetet, men känner ändå igen vissa resonemang. Att ekonomin är viktigare än kvaliteten på utbildningen är oroväckande. Att godkänna så många studenter som möjligt för god genomströmningen likaså. Många studenter är pålästa och har stenkoll på sina rättigheter, då gäller det att även som lärare ha koll på det. Men studenterna ska aldrig ha rätt att hota en lärare. Det är viktigt med en bra relation lärare och studenter emellan och det kan jag själv intyga från de åren jag var student.

En del lärare tror jag kan tappa lusten av den anledningen att kvaliteten sjunker i högre utbildning. De vill lära ut om sina specialområden till motiverade studenter, inte behöva förklara hur man skriver en akademiskt text och tjata om närvaro. När studenter kommer till högre utbildning förväntar man sig att de kan läsa och skriva och att de förhoppningsvis valt att gå en viss utbildning för att de är intresserade. Men visst möter man studenter som undrar vad de gör där. Är det verkligen meningen att alla ska gå på universitet eller högskola då?

Självklart är tanken god från regeringens håll att alla ska ha möjlighet. Men det måste finnas valmöjlighet också. Högre utbildning kanske inte är den rätta vägen för alla. När jag själv var student minns jag att min ambition sänktes av att jag hade personer runt omkring mig som bagatelliserade utbildningen. Så även för de mest studiemotiverade studenterna kan betygen sänkas på grund av omgivningen. Som lärare tycker jag nu att det är viktigt att se de studenter som verkligen vill läsa och lära, men även hjälpa och stötta de som har det svårt. Så länge viljan finns. De som undrar vad de gör där försöker jag inte bli påverkad av. Det är inte min sak att övertyga dem.

För att återgå till Dick Harrissons punkter så håller jag med om det grundläggande, men inte att man bör lägga skulden på studentkåren. Det finns lärare och professorer som har brister också. Men vi måste våga höja rösten om bättre villkor för bättre utbildning. Det är inte bra om man känner sig tvungen att godkänna en student efter tredje omtentan för att man inte får betalt för mer tid och för att genomströmningen ska bli så hög som möjligt. Inte heller för att man känner sig hotat.

Mer pengar till kvalitativ utbildning och en bättre relation och kommunikation mellan lärare och studenter, det tror jag på!

För övrigt så trivs jag jättebra på min arbetsplats, Karlstads universitet, där jag är adjunkt i svenska språket. Och denna text handlar inte om ett specifikt lärosäte, utan om den generella uppfattningen av högre utbildning i Sverige.

Fler i sysselsättning för ett bättre samhälle

Efter att regeringen hade presenterat sin budget förra veckan tog diskussionerna fart. Vissa tyckte si och vissa tyckte så. Det spelar ingen roll vem som regerar, det finns alltid olika åsikter och det viktigaste är att vi har ett väl fungerande samhälle. Men något av det viktigaste för att få ett samhälle att må bra måste vara att få fler människor i sysselsättning.

När man hör ungdomar som nyligen tagit studenten (och vuxna som varit yrkesverksamma i många år också för den delen) söka jobb efter jobb utan att få ett positivt svar blir man ledsen och fundersam. Borde det inte vara lättare att få ett jobb?

Arbetssökande uppmanas att sitta på en stol framför en dator och söka allt de ser, även om de inte har rätt kompetenser. De kan också få en coach. Min erfarenhet av det är inte så bra. Jag var på arbetsförmedlingen en gång och vände. Jag startade eget företag istället. Men alla kanske inte är lämpade för att starta eget och många vill inte studera vidare. De vill bara få ett jobb.

Jag tror i alla fall att alla vill och mår bra av att komma i sysselsättning. Det finns kanske några få som trivs med att gå hemma och inte göra någonting alls, men det borde bli väldigt tråkigt i längden. Och som Pippi Långstrump säger, hon vill gå i skolan för att få lov. Har man inget arbete får man ingen semester. Man måste jobba för att försörja sig och det handlar även om att känna sig behövd och värdefull. Det får inte vara för enkelt att inte jobba. Det kan leda till mer depression i samhället och det märks redan att många unga (även vuxna) mår psykiskt dåligt, vilket delvis beror på detta.

Att uppmuntra till sysselsättning innebär inte att man ska jobba sig in i väggen. Alldeles för många blir sjukskrivna på grund av det. Det finns även de som blir sjukskrivna på grund av andra sjukdomar och de ska självklart få den tid de behöver för återhämtning. Men det kanske är viktigare än någonsin att man efter en sjukskrivning kommer ut i sysselsättning för att återfå det sociala och känna tillhörighet.