Våga höja rösten om högre utbildning

Den högre utbildningen i Sverige har havererat skrev Dick Harrisson i Svenska Dagbladet tidigare i veckan. Och att ingen törs höja rösten om det. Jag har själv inte jobbat särskilt länge på universitetet, men känner ändå igen vissa resonemang. Att ekonomin är viktigare än kvaliteten på utbildningen är oroväckande. Att godkänna så många studenter som möjligt för god genomströmningen likaså. Många studenter är pålästa och har stenkoll på sina rättigheter, då gäller det att även som lärare ha koll på det. Men studenterna ska aldrig ha rätt att hota en lärare. Det är viktigt med en bra relation lärare och studenter emellan och det kan jag själv intyga från de åren jag var student.

En del lärare tror jag kan tappa lusten av den anledningen att kvaliteten sjunker i högre utbildning. De vill lära ut om sina specialområden till motiverade studenter, inte behöva förklara hur man skriver en akademiskt text och tjata om närvaro. När studenter kommer till högre utbildning förväntar man sig att de kan läsa och skriva och att de förhoppningsvis valt att gå en viss utbildning för att de är intresserade. Men visst möter man studenter som undrar vad de gör där. Är det verkligen meningen att alla ska gå på universitet eller högskola då?

Självklart är tanken god från regeringens håll att alla ska ha möjlighet. Men det måste finnas valmöjlighet också. Högre utbildning kanske inte är den rätta vägen för alla. När jag själv var student minns jag att min ambition sänktes av att jag hade personer runt omkring mig som bagatelliserade utbildningen. Så även för de mest studiemotiverade studenterna kan betygen sänkas på grund av omgivningen. Som lärare tycker jag nu att det är viktigt att se de studenter som verkligen vill läsa och lära, men även hjälpa och stötta de som har det svårt. Så länge viljan finns. De som undrar vad de gör där försöker jag inte bli påverkad av. Det är inte min sak att övertyga dem.

För att återgå till Dick Harrissons punkter så håller jag med om det grundläggande, men inte att man bör lägga skulden på studentkåren. Det finns lärare och professorer som har brister också. Men vi måste våga höja rösten om bättre villkor för bättre utbildning. Det är inte bra om man känner sig tvungen att godkänna en student efter tredje omtentan för att man inte får betalt för mer tid och för att genomströmningen ska bli så hög som möjligt. Inte heller för att man känner sig hotat.

Mer pengar till kvalitativ utbildning och en bättre relation och kommunikation mellan lärare och studenter, det tror jag på!

För övrigt så trivs jag jättebra på min arbetsplats, Karlstads universitet, där jag är adjunkt i svenska språket. Och denna text handlar inte om ett specifikt lärosäte, utan om den generella uppfattningen av högre utbildning i Sverige.

Kläder och mode – mer än yta

Det var länge sedan jag skrev om kläder, men jag har faktiskt läst modevetenskap en gång i tiden. Från början var jag mest intresserad av kläder konkret, vad jag hade på mig och hur det såg ut. Typ. Men insåg ganska snart vad mycket mer mode är, något abstrakt som inte går att ta på. Vi kan prata historia och idéhistoria, politik och sociologi. Det handlar så mycket mer om identitet, stil och attityd. Vem vill jag vara? Själv och ihop med andra.

Men kläder och mode kopplas också till miljö- och hållbarhetsfrågor. Etik och moral. Var tillverkas våra kläder och vad är det för material? Jag läste bland annat en bok som heter Bomull av Gunilla Ander, om hur en tröja kan kosta 69 kronor och om hennes resa till Uzbekistan och andra länder som är involverade i produktionen. Det gav mig en tankeställare och sedan dess har jag varit kanske lite för medveten om vad jag köper. Ibland har jag hindrats av mina tankar i vardagen så har fått släppa efter. Men varför ska vi behöva köpa en tröja för 69 kronor bara för att den är billig? Jag vet att det även finns dyrare kläder som inte tillverkas på sjystare villkor, men jag är ändå kritisk till varför vi ska ha garderoberna fulla av kläder vi knappt använder.

Har rensat mina garderober i omgångar. Fördelen med att flytta ofta. Problemet är bara det att jag ofta inte gjort mig av med så mycket, utan sparat ifall att. Ifall det blir sämre tider sa min mormor, säger min mamma, tänker jag? Sämre tider är det verkligen för de flyktingar som kommit till Sverige den senaste tiden. De behöver dessa kläder mycket mer än vad jag någonsin kommer att behöva. Och skulle vi få sämre tider i Sverige så har jag kläder så jag klarar mig ganska länge ändå. För att inte utesluta någon grupp så finns det så klart fler än flyktingarna som är i behov av nya kläder.

Har den senaste veckan läst reportage om arbetsförhållandena på textilfabriker i Indien bland annat (Svenska Dagbladet) och blir frustrerad över att det fortfarande kan vara så illa. Att en del människor knappt får lön till mat och hyra för att andra människor ska kunna shoppa loss. Ännu värre tycker jag då att det är att köpa många billiga plagg framför enstaka lite dyrare. Man skulle ju kunna hoppas att de dyrare plaggen ger de arbetande bättre lön, vilket säkert inte sker i alla fall. Men ett sätt att förbättra arbetsförhållandena är ju att höja priserna.

Jag håller mig ganska troget till ett visst klädmärke som även bedriver second hand, det tycker jag är en fantastisk idé. Med lite bättre samvete kan jag då köpa dessa kläder. Tröttnar jag på dem kan jag lämna in dem i second hand-butiken där jag även kan hitta nya favoriter. På så vis lagrar jag inte i min egen garderob längre. Jag håller mig till min stil och tänker noga igenom mina köp. Kanske för medveten. Jag vet inte? Men jag tycker att det funkar bra i alla fall.

Mode är så mycket mer än bara yta.

Gott nytt år med hopp om framtiden!

Det har varit ett händelserikt år, både på det personliga planet och globalt. Det har hänt mycket fruktansvärda saker i världen, terrorattentat och oväder har tvingat människor på flykt. Detta har även påverkat Sverige och våra politiker har haft fullt upp med att tänka om och anpassa sina argument utifrån rådande läge. Oavsett vilken regering som styr är det viktigaste demokrati och allas lika värde. För att alla nyanlända lätt ska kunna smälta in i samhället är det nödvändigt att de lär sig svenska språket.

Att kunna läsa och förstå vad man läser är viktigt för alla medborgare, något som Kulturrådet satsat extra på. Värmland läser var ett av projekten som fick stöd för att jobba med läsfrämjande insatser och en kampanj genomfördes i november 2015. Jag hade äran att få vara projektledare (Region Värmland var projektägare) och hoppas verkligen att det blir en fortsättning 2016.

Parallellt med Värmland läser har jag jobbat på Karlstads universitet, med svenska språket, som jag under nästa år kommer utveckla och jobba mer med. Jag hoppas även få mer tid till att läsa och skriva. Olika sorters texter. Facklitteratur. Skönlitteratur. Poesi.

Den journalistiska texten kommer alltid att betyda något speciellt för mig. Att skriva reportage och möta människor är fantastiskt kul, men att under stress och press slänga ihop notiser saknar jag inte. Där får robotarna gärna ta över. Även om jag inte är aktiv journalist själv längre, så konsumerar jag andra journalisters verk. Helst i pappersform. Men jag blir orolig när mediehusen inte kan prioritera kvalitativ journalistik och betala ut värdig lön.

Under 2015 har journalisterna haft en viktig roll att vara på plats och förmedla vad som händer runt om i världen. Att vara medveten om vad man läser och att kritiskt kunna granska det har också blivit allt viktigare då bilder och filmklipp delas och sprids i olika sorters nätverk, en del mer trovärdiga än andra. Oavsett var man väljer att läser sina nyheter, på papper eller webb, är huvudsaken att man inte är en nyhetsundvikare, ett av de nya orden utsedda av Språkrådet. Klickokrati är ett annat av nyorden.

Efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo för snart ett år sedan höjde vi alla våra pennor för yttrandefriheten. Efter ytterligare ett attentat i Paris spreds bilder på Eiffeltornet ihop med en fredssymbol. Det spelar ingen roll var i världen olyckor sker, men ju närmare oss de kommer ju mer påtagligt blir det. Klimatet är också något som påverkat och engagerat oss och sammanträffande nog hölls det stora klimatmötet i händelsernas centrum Paris. Jag önskade mig förra året en resa till Paris, som ännu inte blivit av. Förhoppningsvis blir det 2016.

Och som tur var blev det fint vinterväder till slut, minusgrader och snöfall. Så kanske kan vi ha hopp om framtiden trots allt?

Gott nytt år och en extra skål för tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen som fyller 250 år 2016!

Jämn fördelning

För någon vecka sedan presenterade DN sin granskning om att det är få kvinnor jämfört med män i historieböckerna. Många medier hakade på och lyfte upp detta problem. Det är ett problem att inte fler kvinnor uppmärksammas i historieböckerna, det handlar om urval. Man kan även undra hur många av historiens framgångsrika män som haft en kvinna bakom sig?

I dagens Sverige skulle vi inte behöva stöta på ett sådant här problem eftersom vi är ett av de mest jämställda länderna i världen. Det är en självklarhet för oss att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar och rättigheter. Men som kvinna och företagare kan jag ibland känna mig särbehandlad på så vis att jag har kunnat söka stöd som inte mina manliga kollegor har kunnat. Misstänker även att jag har blivit utvald att delta i vissa projekt av samma anledning. Jag önskar att jag blev vald för att jag är den personen jag är och för de idéer jag har – inte för att jag är kvinna och för att något projekt ska tjäna pengar på det.

Att kvotera in män eller kvinnor, beroende på vart de ska kvoteras in, kan vara en god tanke om syftet är att skapa en mer dynamisk grupp. Det bästa laget består av en mix av båda könen, helst i olika åldrar, med olika erfarenheter och intressen. Det ger olika perspektiv och infallsvinklar som skapar bra diskussioner kring hur man kan lösa problem och skapa nya innovationer. Men att kvotera för kvoteringens skull kanske inte är nödvändigt.

Historien är svår att skriva om, men visst har det funnits kvinnor som borde ha fått mer uppmärksamhet! Både kvinnor som stod bakom sina män och som stod på egna ben.

Driva Eget publicerade en artikel om 31 kvinnliga entreprenörer som borde vara med i historieböckerna. Många kände jag till, men inte alla. Värt att läsa och kanske något för kommande historieförfattare!