När festen är över

Månader av förberedelser, planering och strukturering. Inläsning och påläsning. Sju intervjuer/samtal blev det på årets värmländska bokfestival. Första med bloggaren och skribenten Flora Wiström. Fredag vid lunchtid. Flera unga beundrare satt i publiken, sådana som följer hennes blogg och som läst hennes debutroman Stanna. Två blogginlägg per dag, berättade hon, det är hennes jobb, som hon försörjer sig på. Imponerande tycker jag, som inte lyckats hålla liv i en blogg mer än några dagar. Håller mig till den här formen istället, att skriva och dela med mig när jag känner för det, när jag verkligen har något att berätta. Det som sker var dag behåller jag för mig själv, på randigt papper, med penna, vid sängen.

Från den ena scenen till den andra. Där mötte jag konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström i ett samtal om hans bok Konst i Värmland. Från Fjaestad till Lerin. Om vad som är konst och vem som kan kalla sig konstnär. Jag frågade vem som är hans favoritkonstnär och fick till slut ett svar: För dagen Michelangelo. En annan dag kan det vara en annan, klargjorde han.

Övergången till nästa punkt var inte så svår, fick vara kvar på samma scen och det handlade om ett närliggande ämne: Fotografi. Om boken Temple of Dreams, bilder från Berlin 1985, av Staffan Jofjell. Följt av ett samtal med Elsa Hallbäck, som sammanställt och färdigställt en bok med texter som hennes avlidne man Dan-Axel Hallbäck skrivit. Om vitt skilda ämnen. 3 fjärilar runt Vänern och 33 andra berättelser lyder titeln.

 

På lördagen var det tillsammans med konsthantverkaren Helena Bengtsson jag äntrade scenen. Den stora scenen, som för övrigt direktsändes och som man kan se i efterhand om man vill. Helena har gjort en bok om väskor, vackra som smycken, för olika tillfällen, med fina beskrivningar och bilder/mallar så att man kan sy själv. Hennes väskor kom väl till pass redan på scenen, som hållare för batteriet till micken.

Från att sy till att skriva. Nästa punkt var min egen, som projektledare för Värmland skriver, tillsammans med två av vinnarna i den novelltävling vi anordnat i anslutning till den bok som getts ut. Låt oss Berätta : Noveller från Värmland. För andra året i rad, med andra ord den andra boken. Som pris fick vinnarna sina noveller publicerade i boken och årets pristagare heter Oskar Kardemark, Joakim Magnusson och Tina Wejrum. Vi pratade om skrivande, tips på hur man kommer igång och hur man kan inleda en novell. För dem som är sugna på att skriva en novell och ha chans att bli publicerad anordnas en ny tävling inför 2018 då vi kommer ge ut en tredje bok. Det är kul att få inspirera andra att skriva och det märks att projektet Värmland skriver har fått igång skrivarlustan i länet. Min egen skrivarlusta finns också där, varför jag skriver det här just nu och varför jag skriver andra texter. Men när man jobbar så mycket som jag har gjort det senaste, och dessutom studerar (om än om skrivande) så hinner man inte med att skriva så mycket som man egentligen önskar. Det där egna projektet ligger lite vid sidan av just nu, men jag hoppas kunna ta upp det snart, när bokfestivalen är över och det lugnar sig på andra fronter.

Min sista punkt, som även rundade av hela festivalen, var med Anna Blomquist. Vi inledde med att vara tysta.

Tystnad.

Men det är svårt, det blir inte helt tyst på en festival. Det pågår parallella aktiviteter och är mycket ljud och folk i rörelse. Anna har skrivit en bok som heter Att leva nära hjärtat. Om ansträngningslöshet, om att ifrågasätta sina mål, stanna upp och tänka efter. Vad är min längtan, vet jag vad jag vill? Inte helt nya frågor, men sådana som vi behöver bli påminda om. Intressant i hennes bok är upplägget, del för del, steg för steg. Man får tips och råd och det finns plats för reflektion. Även fakta i form av visste du att-rutor. Till exempel om andetag: Vi tar cirka 20 000-25 000 andetag per dygn, vilket är i genomsnitt fjorton andetag per minut. Det motsvarar mellan tio och tjugo kilo luft. Andningsfrekvensen har nästan dubblerats på hundra år. Det beror troligtvis på att vi lever i ett mycket högre tempo i dag. Sex till tolv andetag per minut i vila är en tillräcklig frekvens.

Det är alltid kul med fest, men det är lätt att man jobbar på för hårt och glömmer bort att njuta när det pågår. Vi är många i vårt samhället som jobbar för mycket, förmodligen för att vi tycker om det vi gör. En person som fick ställa in sin medverkan på bokfestivalen var författaren Fredrik Backman, på grund av stressrelaterad sjukdom. Han gick ut med det offentligt och fick även ställa in andra åtaganden han hade planerat.

Jag ber dig, och mig själv, att stanna upp en stund, innan det gått för långt, låt tankarna komma och gå. Känn efter, tänkt efter. Ett tips kan vara att skriva. Det gör jag. När jag skriver det här är det söndag, en ledig dag. Den första snön har fallit och det är tyst och lugnt. Festen är över och jag tar ett djupt andetag.

Mer om Värmlands bokfestival: http://varmlandsbokfestival.se

Hoppas vi ses nästa år igen!

I samtal med konstprofessorn
Här i samtal med konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström.

Böcker och samtal om skrivande

Det har varit en intensiv helg med många intryck, nya möten och trevliga samtal. Jag har tillbringat mest tid i Värmlandsmontern, där jag gjort intervjuer och hållit i punkter med bok nummer två Låt oss berätta : Noveller från Värmland. Var även med på Café Skrivas scen, tillsammans med vinnarna i novelltävlingen, och berättade om Värmland skriver, om att bevara en berättartradition och hur man kan inspirera fler att börja skriva.

Hade gärna hunnit gå runt och titta mer, deltagit i något av alla intressanta seminarium, men när det fanns lite tid över var det skönt och välbehövligt att bara dra sig undan en stund, hitta en lugn plats, ta en fika, träffa vänner.

Man är rätt mör i kroppen efter att i fyra dagar ha stått och gått och pratat och tänkt. Att göra intervjuer på scen kräver koncentration, speciellt då det sker så mycket på andra scener i andra montrar runt omkring. De flesta intervjuer, eller samtal, som jag hade kom in på den skrivande processen, vilket jag tycker är intressant att få ta del av – hur andra författare och skribenter tänker och går till väga i sitt skapande. Självklart är själva ämnet och berättelsen också viktigt.

Det är alltid kul med bokmässa, men skönt att vara hemma igen. Nu ser jag fram emot att få lite tid över för att läsa, jag hann faktiskt köpa några böcker också!

Ett tips om man inte har så mycket tid är att läsa noveller, t.ex. Låt oss berätta : Noveller från Värmland

Samtal i Varmlandsmontern

Här i samtal med Christofer Bocker, en av skribenterna i årets novellsamling.
Foto: Magnus Lersten

Skrivandet som konst

Vi har alla någon relation till skrivandet och vi skriver på olika sätt. En del skriver mest i jobbet, en del i sociala medier, medan en del drömmer om att få sin roman publicerad. Oavsett hur och vad man skriver så kan man utveckla sitt språk och sin stil. För det krävs olika forum där man kan mötas kring sitt skrivande och i sommar ges möjligheten att vara med på skrivarverkstad på Kristinehamns konstmuseum. Upplägget är en träff i juni och en i augusti, för att däremellan kunna jobba med sin text.

Som inspiration kommer vi utgå från sommarens utställning, med Charlotte Gyllenhammar. Hennes verk är både två- och tredimensionella, upp- och nedvända, betraktas ofta underifrån och är skapade utifrån minnen och drömmar. Att sammankoppla konsten och skrivandet känns självklart då även skrivandet är konst. Att betrakta, läsa och tolka. Liksom att måla en tavla eller formge en skulptur är skrivandet ett hantverk som kräver tid och tålamod. Det kreativa och fria kan hjälpa den mest ovana skribenten att komma igång, genom att släppa press och krav.

Våra mål kan se olika ut, även vägen dit, men vi har alla gott av att utbyta erfarenheter och dra lärdomar av varandra. Jag ser fram emot att möta er skrivande konstnärer i sommar!

Läs mer via denna länk eller på kristinehamnskonstmuseum.se

Datum: Onsdag 22 juni och onsdag 31 augusti. 18.00-21.00

Vill du veta mer kan du även kontakta mig.

Vikten av det fria ordet

Jag har ännu inte läst något av Svetlana Aleksijevitj, men är också otroligt glad över att hon blev tilldelad årets Nobelpris i litteratur. För det fria ordet, för att hennes böcker bygger på sanna berättelser. Samtidigt som journalisttjänsterna skärs ner på många redaktioner blir de allt viktigare, vilket märks tydligt, till exempel genom att ge Nobelpriset till en författare med journalistbakgrund.

Allt fler journalister får se sig om efter alternativa arbetsuppgifter, som kommunikatörer, projektledare, lärare eller varför inte författare? Man har många goda egenskaper som journalist, kan skriva, är van att jobba hårt och framför allt tycker man om att berätta andra människors historier och att gestalta den inte alltid så smickrande verkligheten.

Det är en fenomenal genre som Svetlana Aleksijevitj skriver, där historia, utifrån levande människors berättelser, dokumenteras i romanform. En bok slänger man inte lika enkelt som en dagstidning. Och historien behöver bevaras. I tungt format.

Jag ser mig nog själv som en journalist fast jag inte jobbar som det just nu, men det är ju det jag är utbildad till. Om en utbildning nu spelar någon roll? Vad nu ett jobb betyder? Jag använder mig ju av de journalistiska verktygen hela tiden, i olika roller. Lyssnar på människor, återberättar gärna historier, skriver helst, fotar gärna, undervisar i källkritik och är ambassadör för det fria ordet.

Har även block fulltecknade med idéer.
Kanske blir det en bok någon gång?

Författaren eller verket?

Vem kommer först, författaren eller verket?

Är det innehållet som är det viktiga eller vem som skrivit det? Och vem denne i så fall är?

Dessa frågor känns ganska aktuella just nu i och med lanseringen av den fjärde Millennium-boken. Det är inte längre en trilogi!

En del är förfärade över att David Lagercrantz har kunnat genomföra detta, andra tycker att det är helt okej. För en annars sargad bokbransch är det förstås succé, även för andra iblandade som tjänar på uppmärksamheten. För uppmärksamhet har det blivit, både nationellt och internationellt. Vad annat hade man förväntat?

Men han måste ha haft press på sig Lagercrantz, att våga anta en sådan utmaning!

Det har blivit väldigt populärt med fanfiction, att skriva alternativa fortsättningar utifrån befintliga berättelser. Till det har jag en kluven inställning. Föredrar öppna slut som lämnar resten åt fantasin, men som nödvändigtvis inte behöver skrivas ner. Nu har vi i alla fall fått en uppföljare till Stieg Larssons trilogi. Jag har inte läst den än.

Åsikterna går isär vad man anser om detta. Och en annan intressant aspekt är att det inte bara är verket som fått mycket publicering utan även författaren.

Kan man säga att Lagercrantz rider på en död mans succévåg? Är det okej?

Spelar det någon roll vem som suttit med pennan i handen eller är det innehållet vi ska bry oss om?

Tankarna leds osökt till Karl Ove Knausgård och den diskussion som varit om hans författarskap, om det är okej att skriva om vad som helst eller om det finns etiska och moraliska gränser? Är en författare fri att skriva om vad som helst?

Är det Hjalmar Söderbergs förhållande till sin hustru vi ska diskutera eller vad hans böcker handlar om? Jag är överförtjust i hans språk och vackra miljöskildringar, men jag tolererar självklart inte det sätt han ska ha behandlat sin fru på.

Det har blivit allt mer fokus kring författaren, hen ska vara med överallt, i medier, på mässor, för att marknadsföra sitt nya verk. Det behövs kanske i dag för att sticka ut i allt överflöd av information, men hur mycket vill vi veta om personen bakom? Och hur mycket påverkar det vårt förhållande till det verk vi sedan ska läsa? Om man jämför med konst i övrigt; ju mer utförlig en beskrivning är ju mindre tolkning lämnas åt betraktaren.