Jämn fördelning

För någon vecka sedan presenterade DN sin granskning om att det är få kvinnor jämfört med män i historieböckerna. Många medier hakade på och lyfte upp detta problem. Det är ett problem att inte fler kvinnor uppmärksammas i historieböckerna, det handlar om urval. Man kan även undra hur många av historiens framgångsrika män som haft en kvinna bakom sig?

I dagens Sverige skulle vi inte behöva stöta på ett sådant här problem eftersom vi är ett av de mest jämställda länderna i världen. Det är en självklarhet för oss att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar och rättigheter. Men som kvinna och företagare kan jag ibland känna mig särbehandlad på så vis att jag har kunnat söka stöd som inte mina manliga kollegor har kunnat. Misstänker även att jag har blivit utvald att delta i vissa projekt av samma anledning. Jag önskar att jag blev vald för att jag är den personen jag är och för de idéer jag har – inte för att jag är kvinna och för att något projekt ska tjäna pengar på det.

Att kvotera in män eller kvinnor, beroende på vart de ska kvoteras in, kan vara en god tanke om syftet är att skapa en mer dynamisk grupp. Det bästa laget består av en mix av båda könen, helst i olika åldrar, med olika erfarenheter och intressen. Det ger olika perspektiv och infallsvinklar som skapar bra diskussioner kring hur man kan lösa problem och skapa nya innovationer. Men att kvotera för kvoteringens skull kanske inte är nödvändigt.

Historien är svår att skriva om, men visst har det funnits kvinnor som borde ha fått mer uppmärksamhet! Både kvinnor som stod bakom sina män och som stod på egna ben.

Driva Eget publicerade en artikel om 31 kvinnliga entreprenörer som borde vara med i historieböckerna. Många kände jag till, men inte alla. Värt att läsa och kanske något för kommande historieförfattare!

Diskutera mera, gärna med flera

Att sitta för sig själv i sina egna tankar kan vara rogivande ett tag. Men efter att ha bollat sina idéer med sig själv några omgångar fram och tillbaka vill man gärna få respons från omvärlden. Ibland kan det räcka med en person, men för att komma fram till något riktigt bra krävs det fler hjärnor med olika åsikter.

Att diskutera med någon som tycker likadant är inte lika givande som att utbyta tankar med någon eller några som tycker olika. Att öppna sig själv och tillåta andra syna ens idéer är en förutsättning för att utvecklas.

Som privatperson eller företag, det spelar ingen roll. Människan behöver bli lyssnad på. Hon, han, hen behöver få yttra sig, vilket är en fantastisk rättighet vi har i vårt land. Men det krävs att vi lyssnar på varandra och försöker förstå. En del vill inte förstå. Men de vet inte vad de går miste om.

Som egen företagare kan det vara extra viktigt att ha ett nätverk med fler företagare där man kan diskutera och få nya infallsvinklar. Som privatperson är det också viktigt att ha det nätverket. Jag tror dessutom att man lär känna sig själv bättre genom att umgås med andra. Och så är det ju allmänt trevligt!

 

Fler i sysselsättning för ett bättre samhälle

Efter att regeringen hade presenterat sin budget förra veckan tog diskussionerna fart. Vissa tyckte si och vissa tyckte så. Det spelar ingen roll vem som regerar, det finns alltid olika åsikter och det viktigaste är att vi har ett väl fungerande samhälle. Men något av det viktigaste för att få ett samhälle att må bra måste vara att få fler människor i sysselsättning.

När man hör ungdomar som nyligen tagit studenten (och vuxna som varit yrkesverksamma i många år också för den delen) söka jobb efter jobb utan att få ett positivt svar blir man ledsen och fundersam. Borde det inte vara lättare att få ett jobb?

Arbetssökande uppmanas att sitta på en stol framför en dator och söka allt de ser, även om de inte har rätt kompetenser. De kan också få en coach. Min erfarenhet av det är inte så bra. Jag var på arbetsförmedlingen en gång och vände. Jag startade eget företag istället. Men alla kanske inte är lämpade för att starta eget och många vill inte studera vidare. De vill bara få ett jobb.

Jag tror i alla fall att alla vill och mår bra av att komma i sysselsättning. Det finns kanske några få som trivs med att gå hemma och inte göra någonting alls, men det borde bli väldigt tråkigt i längden. Och som Pippi Långstrump säger, hon vill gå i skolan för att få lov. Har man inget arbete får man ingen semester. Man måste jobba för att försörja sig och det handlar även om att känna sig behövd och värdefull. Det får inte vara för enkelt att inte jobba. Det kan leda till mer depression i samhället och det märks redan att många unga (även vuxna) mår psykiskt dåligt, vilket delvis beror på detta.

Att uppmuntra till sysselsättning innebär inte att man ska jobba sig in i väggen. Alldeles för många blir sjukskrivna på grund av det. Det finns även de som blir sjukskrivna på grund av andra sjukdomar och de ska självklart få den tid de behöver för återhämtning. Men det kanske är viktigare än någonsin att man efter en sjukskrivning kommer ut i sysselsättning för att återfå det sociala och känna tillhörighet.

Varför gå i skolan?

Valtider och skoltider.

Vem minns inte första dagen i skolan, ny ryggsäck, nya pennor, nya block. Jag brukade även få nya kläder, det hörde liksom till. Men det spelade väl egentligen ingen roll vad man hade för kläder eller vad man hade för ryggsäck. Eller så gjorde det det. Men det absolut mest spännande var ju att få träffa alla nya klasskompisar. Vilka skulle man tillbringa de kommande x antal åren med? Vilka skulle bli de bästa kompisarna? De första dagarna i skolan är väldigt viktiga för framtiden. Att man bemöts på rätt sätt och får den bästa upplevelsen av vad skola innebär.

Alla barn kanske inte ser fram emot att börja skolan för att få lära sig räkna och läsa, men de flesta gör nog det till en början. Därför är det extremt viktigt att underhålla och stimulera de barn som vill lära sig samtidigt som det gäller att få de ej lika intresserade barnen att förstå värdet i det skolan erbjuder. Men alla är vi olika, vi tycker och tänker på olika sätt och behöver även olika inlärningsätt.

Varför ska vi gå i skolan? är en öppen fråga som kräver ett öppet svar. De vanligaste svaren innehåller förmodligen ord som: ”kunskap”, ”betyg”, ”utveckling”, ”samhörighet”, ”vidareutbildning” och ”jobb”. Men när ett barn börjar första klass kanske hon eller han inte tänker så många år framåt, kanske inte vill tänka alls. Vill bara ha kul där och då, må bra och känna glädje. Och det är glädjen i att börja skolan som måste bevaras, inte tyngas ner av krav och måsten.

Själv minns jag första året som en lek, vi lärde oss förmodligen mycket i leken, omedvetet. Skola handlar om att lära sig och så ska det så klart vara, men man får inte skrämma iväg barnen, utan ta emot dem och hälsa dem välkomna, låta dem känna sig trygga och sedan steg för steg, år efter år (för det är ganska många år man ska gå till skolan) utveckla, föra in mer allvar, krav och betyg.

Personligen tror jag dock att ordning och reda är viktigt från första stund. Man ska lära sig att skolan inte är ett fritidshem. Men man ska tycka att det är kul att lära sig och det är viktigt att barnen får känna sig uppmärksammade, att de får komma till tals och säga vad de tycker. Att lyssna på barnens tankar och idéer kan även ge en vuxen, fullärd (fast ingen blir väl någonsin fullärd) nya perspektiv.

Jag började förra veckan en ny kurs i specialpedagogik på Karlstads universitet. Jättespännande tyckte jag att det var, både att träffa nya studiekamrater, men även vad jag skulle få lära mig. Efter två heldagar, en snabb genomgång av litteraturen och diskussioner med studiekamraterna så känns det riktigt bra. Ser fram emot att få lära mig mer och sedan kunna använda mig av den nya kunskapen i det jag gör i dag.

Slå ett slag för tryckta medier!

Många tryckta medier jobbar redan i motvind. Dagstidningarnas pappersupplagor minskar då allt fler läsare väljer att uppdatera sig med snabba nyheter på webben. Intressebloggare utmanar den traditionella journalistiken och folk verkar inte uppskatta papperskvalité.

Det kostar att berätta en historia, det kostar att trycka den och dessutom har många förlag/företag åkt på momsåterbetalning. Detta efter en lagändring i EU, där momsen ändrades från 25 procent till 6 procent för vissa trycksaker.

Att producera en tidning eller ett magasin kräver planering. Innehållet ska ritas in, medarbetare ska underrättas, texter ska skrivas, fotan ska tas, formgivning ska göras och eventuella annonser ska säljas. Tryckeriet kräver i sin tur planering.

Ska man hädanefter även behöva planera in en eventuell momsändring och spara pengar på ett utifall att-konto? Räcker det inte med de kostnader det redan innebär att producera en tidning/magasin? Som du sedan får tryckt i din hand och kan spara för framtiden, fyllt med olika berättelser som bidrar till demokrati.

Dessutom om alla förlag/företag som drabbats av återbetalningskrav tvingas gå i konkurs för att de inte har haft några pengar sparade på ett utifall att-konto, vad händer då? Jobb försvinner, tidningar/magasin försvinner, berättelser försvinner. Det kommer bli tomt och tråkigt och fler arbetslösa.

 

Att vara eller inte vara journalist

Det är inte en lätt bransch ni ger er in i ska ni veta, sa en av våra lärare på kurs- introduktionen när vi skulle börja journalistlinjen för x antal år sedan.

Några blev avskräckta och hoppade av, men många antog utmaningen. Dock vet jag inte hur många som är verksamma journalister i dag. Antagligen inte så många eftersom mediehusen inte gör något annat än skär ner.

Något som förundrade mig under utbildningens gång och även så här i efterhand är att det inte var mer fokus på eget företagande. Då som nu är det svårt att få en fast tjänst som journalist. Det är inte helt enkelt att frilansa heller, men som egen företagare har man fler möjligheter.

Jag såg chansen och startade eget under studietiden, vilket jag efter examen varit tacksam för. Jag badar långt ifrån i guld, men sysselsätter mig varje dag och har ett bra liv, även om jag ibland undrar varför man inte kan underlätta för egenföretagare att vara verksamma.

Men jag kämpar hellre för mina egna idéer än för att söka de ynka jobb som i dagsläget finns inom journalistbranschen. Dock vill jag hylla de tappra journalister som fortfarande har sitt jobb kvar, och som trots sin förmodligen stressiga och högbelastade arbetstillvaro rapporterar om viktiga frågor i samhället.

Vad vore världen utan journalister som bevakade den? Vad händer om den kvalitativa och trovärdiga journalistiken försvinner? Det kan vara värt att fundera över och de stora mediehusen, som nu skär ner, borde snarare våga tänka tvärtom och satsa på sina kompetenta medarbetare ute i landet och världen.

Helst av allt önskar jag så klart att det fanns fler som trodde på, ville satsa på och betala för kvalitativ text och journalistik. Så länge man inte kan leva på det man är utbildad till får man hitta alternativa uppdrag. Viktigt för mig personligen är allltid kvalitet och trovärdighet.

Undrar vad de får höra som påbörjar journalistutbildningen nu?

Det är en omöjlig bransch ni ger er in i. Sluta helst innan ni har börjat. Satsa på något annat.

När ska det återigen vara värt att utbilda journalister, som lär sig vad källkritik, yttrandefrihet och pressetik är? När ska vi få höra att det är helt rätt yrke att satsa på?