Författaren eller verket?

Vem kommer först, författaren eller verket?

Är det innehållet som är det viktiga eller vem som skrivit det? Och vem denne i så fall är?

Dessa frågor känns ganska aktuella just nu i och med lanseringen av den fjärde Millennium-boken. Det är inte längre en trilogi!

En del är förfärade över att David Lagercrantz har kunnat genomföra detta, andra tycker att det är helt okej. För en annars sargad bokbransch är det förstås succé, även för andra iblandade som tjänar på uppmärksamheten. För uppmärksamhet har det blivit, både nationellt och internationellt. Vad annat hade man förväntat?

Men han måste ha haft press på sig Lagercrantz, att våga anta en sådan utmaning!

Det har blivit väldigt populärt med fanfiction, att skriva alternativa fortsättningar utifrån befintliga berättelser. Till det har jag en kluven inställning. Föredrar öppna slut som lämnar resten åt fantasin, men som nödvändigtvis inte behöver skrivas ner. Nu har vi i alla fall fått en uppföljare till Stieg Larssons trilogi. Jag har inte läst den än.

Åsikterna går isär vad man anser om detta. Och en annan intressant aspekt är att det inte bara är verket som fått mycket publicering utan även författaren.

Kan man säga att Lagercrantz rider på en död mans succévåg? Är det okej?

Spelar det någon roll vem som suttit med pennan i handen eller är det innehållet vi ska bry oss om?

Tankarna leds osökt till Karl Ove Knausgård och den diskussion som varit om hans författarskap, om det är okej att skriva om vad som helst eller om det finns etiska och moraliska gränser? Är en författare fri att skriva om vad som helst?

Är det Hjalmar Söderbergs förhållande till sin hustru vi ska diskutera eller vad hans böcker handlar om? Jag är överförtjust i hans språk och vackra miljöskildringar, men jag tolererar självklart inte det sätt han ska ha behandlat sin fru på.

Det har blivit allt mer fokus kring författaren, hen ska vara med överallt, i medier, på mässor, för att marknadsföra sitt nya verk. Det behövs kanske i dag för att sticka ut i allt överflöd av information, men hur mycket vill vi veta om personen bakom? Och hur mycket påverkar det vårt förhållande till det verk vi sedan ska läsa? Om man jämför med konst i övrigt; ju mer utförlig en beskrivning är ju mindre tolkning lämnas åt betraktaren.

Öka lusten för att läsa och skriva

När jag var liten läste mamma högt för mig. När jag lärde mig läsa själv fortsatte hon ändå att läsa högt för mig. Delvis för att det var en mysig mor- och dotterstund, men även för att en diskussion skulle kunna uppstå kring obekanta ord och formuleringar. På så vis fick jag ett rikt ordförråd i tidig ålder samt att jag lärde mig förstå kontexten.

Flera undersökningar, bland annat PISA, har den senaste tiden visat på försämrade resultat när det gäller läsförståelse bland svenska ungdomar. Det är oroväckande. Om man inte kan förstå vad en text betyder kan det bli jobbigt i vuxenlivet. Det är inte så bra att skriva på ett avtal om man inte riktigt har förstått vad det innebär, inte heller att misstolka infoblad som dimper ner i brevinkastet. Att kunna skriva och uttrycka sig är också viktigt. Vi lever i ett land med demokrati och yttrandefrihet, det ska vi värna om.

Min lust för att både läsa och skriva är nog medfödd, men hade den inte blivit stimulerad hade den kanske inte varit så stark. Alla har inte förutsättningarna och intresset för att läsa och skriva, men grundkunskaperna är nödvändiga för att kunna medverka i ett samhälle. För att fler ska lära sig dessa grundkunskaper krävs anpassning och stimulans. Alla barn och ungdomar är olika och behöver undervisas utifrån det. Jag tror att melodin är att sammanföra lust och kunskap, att sänka krav och istället skapa nyfikenhet kring ord och text. Färre röda felmarkeringar och mer utrymme för fantasi och kreativitet. När lusten finns ökar även intaget av kunskap, som grammatik och stavning. Viktigt är även vuxna förebilder som läser för och introducerar barn och unga till litteraturens värld.

Jag har inga egna barn, men skulle jag ha det skulle jag läsa mycket för dem. Som tur är får jag träffa andra barn och unga när jag till exempel håller i skapar- och berättarverkstäder. Det är fantastiskt kul och inspirerande att se dem använda sin fantasi och utveckla sin kreativa förmåga.

Här näst håller jag i skapar- och berättarverkstad på Rackstadmuseet i Arvika, 8-17 december, för grundskoleelever. Jag ser även fram emot nya projekt!