Bilder och berättelser om liv och död

Visst kan vi leka med döden, så farlig är han inte. Vi ska alla möta honom till slut och då kan vi väl lika gärna ha roligt längs vägen. Det är inte enkelt att prata om döden, vare sig med barn eller vuxna, men barn är ärligare och har lättare för att ställa frågor om den. Som vuxna behöver vi då finnas där och svara så gott vi kan. Vi vet inte men vi kan ta hjälp av det barnen har, som vi kanske har glömt bort, fantasin. Och vi kan ta hjälp av litteraturen.

En som inte räds att prata om svåra ämnen är årets ALMA-pristagare Wolf Erlbruch. Han tycker att barn har tillräckligt med gulligull och att de behöver få världen presenterad ut ett annat (kanske mer verkligt?) perspektiv, men ändå lekfullt. Humor och allvar varvas i hans berättelser, som i den kanske mest kända: Anden, Döden och Tulpanen. Anden och Döden dansar med varandra, de upptäcker saker tillsammans och hjälper varandra till den sista sidan. Jag gillar verkligen hans enkla språk och fina illustrationer. Jag undrar var den boken fanns när jag var liten? Men då läste vi ju Astrid Lindgren, vars berättelser lever vidare i och med instiftandet av ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

För att bli nominerad och få priset ska man verka i Astrid Lindgrens anda och det gör Wolf Erlbruch. Det handlar inte bara om fina bilder utan även om större frågor, om frihet och demokrati. Genom litteratur och konst kan vi möta och diskutera de svåraste frågorna. Vi vuxna måste ta vårt ansvar och läsa för våra barn och det är kanske i mötet med dem som vi själva utvecklas som mest. ALMA-priset bidrar även till att böcker översätts och sprids över världen, vilket är viktigt för mångfald och för att få insikt i hur olika kulturer fungerar. Några av Wolf Erlbruch verk finns redan på svenska, men fler lär komma. Jag är glad över min första bok och när det blir svåra stunder kommer jag att ta fram den för att leka med Döden ett slag.

Anden, Doden och Tulpanen

Läs mer om ALMA: http://www.alma.se/

 

Glädjen i att berätta

När jag var liten var min morfar närmsta granne, han var pensionär och hade all tid i världen att lyssna på mig. Jag berättade sagor för honom och han berättade för mig; om skogrået och om tomtar. Vi bodde på landet, med skogen runt knuten, och i brist på lekkamrater gick jag runt och fantiserade för mig själv. Så fort jag lärde mig skriva började jag skriva ner mina tankar och idéer. Det blev många sagor.

Att kunna skriva och bevara sina berättelser är värdefullt, men alla har inte alltid kunnat skriva och än i dag finns det människor som är analfabeter. Förhoppningen är såklart att alla ska få möjlighet att lära sig läsa och skriva, det är en demokratisk rättighet, men det de har, som vi skrivande människor kan glömma bort, är det muntliga berättandet. Det har även med samhällets utveckling i stort att göra. Vi tillbringar mycket tid framför våra skärmar, kanske mer än fysiskt med varandra. Ny teknik behöver inte vara fel men det stimulerar inte vårt minne på samma sätt som när vi satt runt lägerelden och förde familjehistorier vidare.

Jag har länge haft en idé om att starta upp någon form av berättarverksamhet, just för att hålla liv i berättartraditionen men även för att främja läs- och skrivkunskapen. Jag har nu fått projektmedel från Karlstads kommun för att utveckla min idé, vilket är fantastiskt kul. Barn och unga är den primära målgruppen men det är även viktigt att nå vuxna. Det kreativa skrivandet kommer stå i fokus, men även ihop med andra konstformer. Vi har alla olika sätt att uttrycka oss på.

Jag utgår från mig själv och vad viktigt det alltid har varit för mig att få berätta. Alla kanske inte har eller har haft en pensionerad morfar som granne. På olika sätt kommer den här verksamheten att växa fram, bland annat i Skaparverkstaden i bibliotekshuset i Karlstad i sommar.

Man får gärna kontakta mig om man är intresserad av att samarbeta kring berättarverksamhet och/eller skrivarworkshops.

Hur kritisk är du?

Först tänkte jag skriva ”Källkritik” som rubrik, men så kände jag att det var för enkelt. Och kanske nästan ett uttjatat ord. Källkritik hit och källkritik dit. På allas läppar, pekpinnar om vad viktigt det är, men det får inte bli ett ord som man bara slänger sig med. Många ögnar igenom sina flöden på nätet och läser enbart rubrikerna, en del börjar läsa innehållet men tröttnar efter en stund, några få läser igenom allt. Hur många med kritiska ögon?

Medierna spelar här en viktig roll, som förmedlare av nyheter. Vi måste våga tro på dem som har ansvariga utgivare och på journalister som förhoppningsvis hinner göra god research. Strunta i vad han på andra sidan Atlanten säger. Lyssna på Bamse istället! Det måste börja i unga år, med det räcker inte om inte föräldrar tar sitt ansvar och läser för sina barn, förklarar och diskuterar. Skolan spelar såklart också en viktig roll, men lärarna hinner knappt med de ämnen de redan undervisar i.

På nätet finns oändligt mycket information, vilket är en fantastisk källa för kunskap, men hur håller man koll på vad som är sant och inte? Genom att till exempel kolla flera sidor och se om de säger samma, genom att kolla när i tid det är publicerat, genom att granska undertecknad och ta reda på mer bakgrundsinformation. Och såklart gör alla detta när de läser en artikel. Eller?

Vi vill tro att detta är en självklarhet, men det är det ju tyvärr inte. Jag har undervisat i källkritik och mött studenter som fått aha-upplevelser. De vet om att allt inte är sant, men de vet inte hur man tar reda på vad som är det och vad som inte är det. Ett exempel är första april-nyheter. En del är så finurligt påhittade att vi tror på dem. Nyheter från USA är det ingen idé att tro på över huvud taget längre.

Källkritik hänger ihop med läsförståelse. Utan att förstå vad ett ord verkligen betyder spelar det ingen roll. Så våga vara kritisk och ifrågasätta, läs för barnen och förklara, och använd gärna ordet ”källkritik”!

Länge leve lokaljournalistiken

För en vecka sedan avslutade jag min text med att det är unikt att vi fortfarande har två dagstidningar i Värmland. Två dagar senare meddelades det att Nya Wermlands-Tidningen köper Värmlands Folkblad. Åsikterna staplades på varandra och oron spred sig. Vad händer nu? Medlidsamhet till de anställda som riskerar att förlora sina jobb. Som journalist vet man hur svårt det är att få jobb i dag. NWT har sagt att VF-redaktionen ska få vara kvar i det nya huset, men hur länge återstår att se.

Det är självklart bättre att NWT köper VF än att de går i graven, men VF har gått bättre än på länge och man undrar hur utvecklingen skulle ha fortsatt. Det är i många fall bättre att samarbeta och vara en stark aktör än två konkurrenter som ska slåss om samma stoff och publik. I det här fallet är det ju dock tvärtom. Inom journalistiken är det viktigt med konkurrens och olika perspektiv. Jag har själv jobbat på båda tidningarna och varvar prenumerationen mellan dem. Jag ställer mig varken till höger eller vänster i åsiktskorridoren utan uppfylls mest av att stå mittemellan. För mig är det redaktionella innehållet och kvalitén på texterna det viktigaste.

När nu det som hänt har hänt får vi verkligen hoppas att Ander-koncernen (NWT) tar väl hand om sin nya tidning och sin förre konkurrent, VF. Att de låter journalisterna få vara kvar och att värmlänningarna fortsättningsvis kan få olika perspektiv på vad som sker i länet. Helst av allt önskar man såklart att de istället för att skära ner, som de flesta mediehus gjort det senaste åren, nyanställer och satsar ännu mer på bra innehåll. Jag vill inte läsa samma TT-nyheter i båda tidningarna, vad är det då för vits med att prenumerera? Använd istället den lokala kompetens som finns och skapa jobb!

Och för att åter knyta an till slutet av min text förra veckan så är det en enorm glädje att en rikstidning som DN väljer att satsa på lokal journalistik. Det är faktiskt viktigare än någonsin, vilket man även märker hos politikerna som nu åker runt i Sverige för att vinna röster på landsbygden.

Mer skräp i staden är på landsbygden

Ingen lär ha missat storstadsekonomen Kjell A Nordströms uttalande om att landsbygden är skräpyta. När jag var i tonåren var jag nog beredd att hålla med, då jag bodde på vischan utanför Arvika och som så många andra längtade därifrån och ville till storstaden. Flyttade först till Arvika, sedan till Stockholm. Men efter några år i vår huvudstad, där jag bytte boende minst fem gånger på fem år, gjorde slut på det mesta av mina sparpengar och stressade ikapp med alla andra, flyttade jag hem igen. Hem till Värmland, hem till landet utanför Arvika.

Om jag inte hade haft möjligheten att flytta hem vet jag inte vad som hade hänt, men det var aningen enklare att få boende och jag fick till och med lån för att själv köpa en lägenhet. Lite extrajobb här och lite extrajobb där byggde upp en buffert igen och jag kunde fortsätta att leva. Det var även tack vare många långa promenader längs grusvägar, lugna stunder i solen på gården och naturens tystnad.

Nu bor jag i Karlstad, det är en bättre utgångspunkt för mig, men jag är noga med att få lediga helger hemma på landet. Och det är så långt ifrån skräpyta man kan komma. Det är mycket mer skräp i en storstad. Skräp som fåglarna har rivit ur skräpkorgar, skräp i form av oljud och stress. På landsbygden samlas man och hjälps åt, där plockar man bort skräpet efter sig och kämpar för sin överlevnad. En eloge till dem som håller igång bygden så att vi andra kan komma dit och andas ut emellanåt.

Samtidigt som allt mer centraliseras och flyttas till städerna blir landsbygden och dess lugn viktigare. Vi måste flytta dit jobben finns, men med dagens teknik och utbyggnad av fiber borde det inte vara några problem att bo och jobba på landsbygden.

Och vad glad jag blev jag när jag läste att DN ska göra en satsning på lokaljournalistik i landet. Så mycket som jag har tänkt på det sedan jag flyttade från Stockholm, där de flesta medieföretagens huvudkontor ligger. De senaste åren har lokalredaktionerna krympt och försvunnit, det är ett under att vi fortfarande har två länstidningar kvar i Värmland. Men kanske håller det på att vända? Samtidigt som det är viktigt att bevaka vad som händer i USA är det viktigt att bevaka vad som sker runt om i vårt land, för om inte de lokala rösterna får komma till tals kan det bli en skev bild av Sverige.

Lov att läsa

Den här veckan har förhoppningsvis de flesta barn och ungdomar fått möjlighet att läsa, antingen på fritids eller hemma. Regeringen har döpt om höstlovet till läslov och det är väl helt okej med tanke på att vi på vårens lov ska sporta. Tror i och för sig att det bästa är en kombination av att läsa och sporta. När jag var yngre höll jag på med många idrotter, kanske lite väl många, och hade inte så mycket tid över för att läsa. Men jag läste. Och under många år var det mest kurslitteratur, då orkade inte hjärnan med så mycket annat. Tidningen har alltid varit viktig för mig, som ger allt från kortare nyheter till längre reportage. Oavsett vad så är det viktigaste att man läser. Att man läser. Läser någonting. Varför regeringen valt att kalla vecka 44 för läslov är för att vi behöver höja läsförståelsen i vårt land. Alltför många barn och unga (även vuxna) förstår inte vad de läser, vad orden betyder.

Att sporta och röra på sig är nödvändigt för att hålla sig i form, för att rensa hjärnan och kunna ta in ny information. Man kan inte sitta och läsa åtta timmar i sträck sju dagar i rad. Men visst är det härligt när man efter en lång promenad får komma in i värmen och sjunka ner i en skön fåtölj och öppna en bok med en massa bokstäver och ord. Jag har som vana att alltid ha Svenska Akademiens ordlista intill mig när jag läser, för att kunna slå upp ord som jag inte förstår. Jag lär mig något nytt nästan varje dag.

Jag försöker att hinna med att läsa så mycket som möjligt, allt från poesi till biografier. Men den här hösten har det varit stora skördar med bra böcker och jag känner mig nästan stressad över att inte hinna läsa dem alla. Ser högen som ligger där borta på soffans divan, där jag knappt får plats att sitta längre. Jag önskar att jag hade mer tid och kunde få lov att läsa mer. Varför inte läslov även för vuxna? För läsförståelsen, men även för bildning. Som fortbildning. Det ska jag skriva en motion om. Och sedan ska jag ge mig ut och motionera.

Kritik, ja tack!

När jag läser en artikel kan jag inte låta bli att vända och vrida på meningarna. Vad händer om man skriver si, vad händer om man skriver så? Ändras innehållet, ändras budskapet? Ett litet syftningsfel kan vara ödesdigert. Vi läser och tolkar texter på olika sätt och många gillar att ge sig in i debatter, ibland dock utan särskilt grundläggande anledningar. Möjligheten att ge svar på tal är en rättighet i vårt demokratiska samhälle, men var gränsen går för att yttra sig om vissa saker kan diskuteras vidare. Debatter är viktiga för att lyfta olika perspektiv och för att låta olika röster komma till tals.

Ju mer internet och sociala medier har utvecklats ju mer alternativa plattformar för debatt och kritik har skapats. Det är enklare att slänga i väg en kommentar på nätet än att få den publicerad i en tidning. Det medför både positiva och negativa effekter. En negativ effekt är om redaktionerna slappnar av och överlåter allt ansvar till folket. Det är på redaktionerna som professionen finns, eller i alla fall borde finnas, där personer med kunskap inom olika områden kan uttala sig och ge kritik. Att kasta sig in i en debatt utan befogenheter kan ställa till det.

Det är skillnad på kritik och kritik. Att kritisera som att trakassera är en ond sak, men att ge konstruktiv kritik är en god sak. Det är den sistnämnda varianten vi ska fokusera på och som behövs för att vi ska utvecklas. Vårt svenska samhälle är starkt präglat av jante, att inte sticka ut för mycket. Det gäller dock inte i varje fall, som till exempel på nätet där folk tar för sig allt mer. Men över lag har vi svårt för att vara helt ärliga och säga vad vi tycker. Återigen så handlar inte kritik om att häva ur sig ondska och hat, utan att på ett ärligt och konstruktivt sätt framföra sina åsikter. Vända och vrida på innehållet, eventuellt ge förslag på förbättringar. Goda argument.

Det gäller även att man är öppen för att ta emot kritik. Ofta får man ingen respons alls på saker man gjort, ibland bara bra. Men jag vågar inte tro att det jag gör är bara bra, jag tror att mycket kan göras ännu bättre.

Låt orden flöda fritt

Tala är silver, tiga är guld.
Ska det så vara?
Nej, men ibland är flödet för snabbt.

Vem har rätt att yttra sig?
Alla i Sverige. Vi lever i en demokrati och har yttrandefrihet.
Men efter alla turer som varit den senaste tiden med bokmässans bokningar och avbokningar och andra liknande händelser börjar man fundera. Den ena sidan säger si, den andra sidan säger så. Det finns alltid olika åsikter. Men vem avgör vad som är rätt? Vad som är fel?

Att medier plötsligt får en massa tid och plats över till spekulationer förvånar mig. Ibland utan att höra med båda parter. Grundreglerna i journalistik är i alla fall vad jag har lärt mig att lyssna till båda.

Att flödet på nätet, i sociala medier, går så snabbt, förvärrar skeendet. Fantasier skapas och lögner sprids. Sanningen hinner inte i kapp.

I år fyller tryckfrihetsförordningen 250 år och det fria ordet hyllas. Men till vilket pris? När personer med sunda värderingar får ta emot hot är gränsen passerad tycker jag. Att tala borde vara guld, att tänka efter innan, silver. Och att kunna stå för det man sagt, inte låta sig dras med i flödet av hat och onda kommentarer.

Det är så mycket enklare att kasta sig ut i nätets strider. Men tänk efter om du uppriktigt skulle kunna säga samma sak öga mot öga.

Låt orden flöda fritt.

Första maj och andra papperslösa dagar

I dag är det första maj, röd dag, helgdag, vilket innebär att man inte får tidningen hem på morgonen. Den går visserligen att läsa i digital form, men det är inte samma sak.

Jag accepterar självklart att tryckarna och tidningsbuden behöver få vara lediga, men vill samtidigt uppmärksamma vilka betydelsefulla jobb de har, jobb som behövs. För några veckor sedan läste jag om ett stort medieföretag som hade sagt upp sina tidningsprenumerationer. Inga tidningar för medarbetarna att läsa vid lunchbordet, hur tänker man då? Har även hört om distributionen på landsbygden, som blir allt sämre. Är själv uppväxt på landet och minns att man ofta hann äta frukost innan tidningen kom. Men nu händer det att man även hinner äta lunch. I värsta fall får man åka och hämta den själv.

Nu finns väl internet på de flesta ställen, men där det ännu inte är så bra täckning är på landsbygden, dit man heller inte får tidningen levererad i tid. Hur ska man då hålla sig uppdaterad? Radio och tv, ja visst, men läsförståelsen då?

Jag kan drömma mig tillbaka till en tid då tekniken inte var så dominerande, då man först via tidningsbudet fick reda på vad som hade hänt i världen. I dag kan en nyhet i en tidning vara gammal när man läser den – och därför är det en utmaning för tidningarna att ha bra redaktionellt innehåll som lockar till läsning. Artiklar behöver vara mer fördjupande, analyserande, fler krönikor och intressanta personporträtt.

Allt det korta, snabba får vi via webben. Även om jag personligen föredrar att inte kolla mobilen det första jag gör när jag vaknar. Jag vill läsa tidningen. I pappersformat. Och en röd dag som i dag inser man verkligen hur mycket man saknar den. Extra värdefull är den vanligtvis tjocka söndagstidningen en ledig dag när man har tid att läsa och äta frukost i lugn och ro.

Värmland skriver

Alla ska ha rätt att lära sig läsa och skriva. När man har lärt sig det borde man inse vilken fantastisk gåva det är. Genom litteraturen kan man resa långt och drömma sig bort. I november 2015 genomfördes kampanjen Värmland läser, på uppdrag av Region Värmland, för att uppmärksamma läsfrämjande initiativ i länet. Under 2016 kommer vi från Karlstads universitets sida att fokusera på skrivandet, med projektet Värmland skriver. Det är ISLI (Institutionen för språk, litteratur och interkultur) som är initiativtagare. Jag är projektledare och ser verkligen fram emot alla skrivande aktiviteter som vi kommer att genomföra. Bland annat ska vi starta upp en kurs i kreativt skrivande, i början av sommaren – så för alla som är sugna på att utveckla sitt skrivande kan det vara en bra start! På vår institution (ISLI) bedrivs forskning och utbildning inom svenska språket, litteraturvetenskap och närliggande ämnen. På uppdrag bedriver vi även skrivhandledning, där studenter kan få hjälp med att utveckla sitt akademiska skrivande.

Det handlar även om att utveckla den redan starka berättartradition som finns i Värmland och det finns garanterat många där ute som gillar att skriva och berätta. Det kan vara allt från några rader poesi till en omfattande roman. Det kan handla om hur man skriver i arbetet eller skönlitterärt. Alla skriver vi i något sammanhang. Själv skriver jag allt möjligt, från dagboksanteckningar till akademiska texter. Och så gillar jag att ha tankar och åsikter om vad som sker i samhället, det är det jag skriver om på den här sidan. Har du tankar och idéer om skrivande får du gärna kontakta mig! Vill du på något sätt vara med i Värmland skriver?

I projektet kommer vi ge ut en bok med noveller av värmländska profiler och vi kommer utlysa en novelltävling där tre vinnande bidrag kommer att bli publicerade. Boken ska lanseras på bokmässan i Göteborg och utgivningen sker i samarbete med Votum förlag. Vi ser fram emot att läsa många härliga noveller med tema: någon koppling till Värmland.

Vässa din penna så hörs vi!