När festen är över

Månader av förberedelser, planering och strukturering. Inläsning och påläsning. Sju intervjuer/samtal blev det på årets värmländska bokfestival. Första med bloggaren och skribenten Flora Wiström. Fredag vid lunchtid. Flera unga beundrare satt i publiken, sådana som följer hennes blogg och som läst hennes debutroman Stanna. Två blogginlägg per dag, berättade hon, det är hennes jobb, som hon försörjer sig på. Imponerande tycker jag, som inte lyckats hålla liv i en blogg mer än några dagar. Håller mig till den här formen istället, att skriva och dela med mig när jag känner för det, när jag verkligen har något att berätta. Det som sker var dag behåller jag för mig själv, på randigt papper, med penna, vid sängen.

Från den ena scenen till den andra. Där mötte jag konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström i ett samtal om hans bok Konst i Värmland. Från Fjaestad till Lerin. Om vad som är konst och vem som kan kalla sig konstnär. Jag frågade vem som är hans favoritkonstnär och fick till slut ett svar: För dagen Michelangelo. En annan dag kan det vara en annan, klargjorde han.

Övergången till nästa punkt var inte så svår, fick vara kvar på samma scen och det handlade om ett närliggande ämne: Fotografi. Om boken Temple of Dreams, bilder från Berlin 1985, av Staffan Jofjell. Följt av ett samtal med Elsa Hallbäck, som sammanställt och färdigställt en bok med texter som hennes avlidne man Dan-Axel Hallbäck skrivit. Om vitt skilda ämnen. 3 fjärilar runt Vänern och 33 andra berättelser lyder titeln.

 

På lördagen var det tillsammans med konsthantverkaren Helena Bengtsson jag äntrade scenen. Den stora scenen, som för övrigt direktsändes och som man kan se i efterhand om man vill. Helena har gjort en bok om väskor, vackra som smycken, för olika tillfällen, med fina beskrivningar och bilder/mallar så att man kan sy själv. Hennes väskor kom väl till pass redan på scenen, som hållare för batteriet till micken.

Från att sy till att skriva. Nästa punkt var min egen, som projektledare för Värmland skriver, tillsammans med två av vinnarna i den novelltävling vi anordnat i anslutning till den bok som getts ut. Låt oss Berätta : Noveller från Värmland. För andra året i rad, med andra ord den andra boken. Som pris fick vinnarna sina noveller publicerade i boken och årets pristagare heter Oskar Kardemark, Joakim Magnusson och Tina Wejrum. Vi pratade om skrivande, tips på hur man kommer igång och hur man kan inleda en novell. För dem som är sugna på att skriva en novell och ha chans att bli publicerad anordnas en ny tävling inför 2018 då vi kommer ge ut en tredje bok. Det är kul att få inspirera andra att skriva och det märks att projektet Värmland skriver har fått igång skrivarlustan i länet. Min egen skrivarlusta finns också där, varför jag skriver det här just nu och varför jag skriver andra texter. Men när man jobbar så mycket som jag har gjort det senaste, och dessutom studerar (om än om skrivande) så hinner man inte med att skriva så mycket som man egentligen önskar. Det där egna projektet ligger lite vid sidan av just nu, men jag hoppas kunna ta upp det snart, när bokfestivalen är över och det lugnar sig på andra fronter.

Min sista punkt, som även rundade av hela festivalen, var med Anna Blomquist. Vi inledde med att vara tysta.

Tystnad.

Men det är svårt, det blir inte helt tyst på en festival. Det pågår parallella aktiviteter och är mycket ljud och folk i rörelse. Anna har skrivit en bok som heter Att leva nära hjärtat. Om ansträngningslöshet, om att ifrågasätta sina mål, stanna upp och tänka efter. Vad är min längtan, vet jag vad jag vill? Inte helt nya frågor, men sådana som vi behöver bli påminda om. Intressant i hennes bok är upplägget, del för del, steg för steg. Man får tips och råd och det finns plats för reflektion. Även fakta i form av visste du att-rutor. Till exempel om andetag: Vi tar cirka 20 000-25 000 andetag per dygn, vilket är i genomsnitt fjorton andetag per minut. Det motsvarar mellan tio och tjugo kilo luft. Andningsfrekvensen har nästan dubblerats på hundra år. Det beror troligtvis på att vi lever i ett mycket högre tempo i dag. Sex till tolv andetag per minut i vila är en tillräcklig frekvens.

Det är alltid kul med fest, men det är lätt att man jobbar på för hårt och glömmer bort att njuta när det pågår. Vi är många i vårt samhället som jobbar för mycket, förmodligen för att vi tycker om det vi gör. En person som fick ställa in sin medverkan på bokfestivalen var författaren Fredrik Backman, på grund av stressrelaterad sjukdom. Han gick ut med det offentligt och fick även ställa in andra åtaganden han hade planerat.

Jag ber dig, och mig själv, att stanna upp en stund, innan det gått för långt, låt tankarna komma och gå. Känn efter, tänkt efter. Ett tips kan vara att skriva. Det gör jag. När jag skriver det här är det söndag, en ledig dag. Den första snön har fallit och det är tyst och lugnt. Festen är över och jag tar ett djupt andetag.

Mer om Värmlands bokfestival: http://varmlandsbokfestival.se

Hoppas vi ses nästa år igen!

I samtal med konstprofessorn
Här i samtal med konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström.

Bilder och berättelser om liv och död

Visst kan vi leka med döden, så farlig är han inte. Vi ska alla möta honom till slut och då kan vi väl lika gärna ha roligt längs vägen. Det är inte enkelt att prata om döden, vare sig med barn eller vuxna, men barn är ärligare och har lättare för att ställa frågor om den. Som vuxna behöver vi då finnas där och svara så gott vi kan. Vi vet inte men vi kan ta hjälp av det barnen har, som vi kanske har glömt bort, fantasin. Och vi kan ta hjälp av litteraturen.

En som inte räds att prata om svåra ämnen är årets ALMA-pristagare Wolf Erlbruch. Han tycker att barn har tillräckligt med gulligull och att de behöver få världen presenterad ut ett annat (kanske mer verkligt?) perspektiv, men ändå lekfullt. Humor och allvar varvas i hans berättelser, som i den kanske mest kända: Anden, Döden och Tulpanen. Anden och Döden dansar med varandra, de upptäcker saker tillsammans och hjälper varandra till den sista sidan. Jag gillar verkligen hans enkla språk och fina illustrationer. Jag undrar var den boken fanns när jag var liten? Men då läste vi ju Astrid Lindgren, vars berättelser lever vidare i och med instiftandet av ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

För att bli nominerad och få priset ska man verka i Astrid Lindgrens anda och det gör Wolf Erlbruch. Det handlar inte bara om fina bilder utan även om större frågor, om frihet och demokrati. Genom litteratur och konst kan vi möta och diskutera de svåraste frågorna. Vi vuxna måste ta vårt ansvar och läsa för våra barn och det är kanske i mötet med dem som vi själva utvecklas som mest. ALMA-priset bidrar även till att böcker översätts och sprids över världen, vilket är viktigt för mångfald och för att få insikt i hur olika kulturer fungerar. Några av Wolf Erlbruch verk finns redan på svenska, men fler lär komma. Jag är glad över min första bok och när det blir svåra stunder kommer jag att ta fram den för att leka med Döden ett slag.

Anden, Doden och Tulpanen

Läs mer om ALMA: http://www.alma.se/

 

Hellre en kopp kaffe än ett kapat konto

För några veckor sedan vaknade jag upp och insåg att någon hade kapat mitt mejlkonto och genom det även mitt Instagram. Mina bilder fanns kvar fast användaren var en annan. Sedan försvann även bilderna och mitt flöde var som bortblåst. Första reaktionen var förtvivlan, men min sambo lugnade ner mig och vi hjälptes åt att kolla upp hur man kunde anmäla händelsen. Jag skrev ett inlägg på Facebook och fick oväntat mycket medlidsamhet; alla kan förstå sorgen i att förlora ett rikt bildbibliotek, som en dagbok. En del bilder har jag kvar i telefonen, men inte med de kommentarer jag så omsorgsfullt formulerat för varje tillfälle, inte heller mina vänners hjärtan (som är symbolen för att gilla på Instagram). Enda sättet att komma i kontakt med Instagram är att fylla i en blankett. Jag har fortfarande inte fått något svar. Fick tips om att göra en polisanmälan, men den blev avslagen. Vad kan polisen göra för ett stulet Instagramkonto? Finns inte direkt några fingeravtryck att spåra. Och nu finns inte ens den användare som tog över mitt konto kvar.

SVT lanserade strax därefter sidan ”Dold”, där man kan söka efter sin mejladress och se om den blivit hackad och var det i så fall skett. Man är inte säker på nätet och det krävs att man byter lösenord med jämna mellanrum. Men när man har x antal konton blir det många lösenord att minnas och de ska vara olika. Det som ska vara lättsamt och roligt med sociala medier blir plötsligt betungande. Jag hoppas och antar att vi har sunt förnuft och förstår vad som skett när vi får ett spam-meddelande från en vän, men gränsen är nådd när någon tar över ens konto helt och hållet, stänger ute och raderar. Varför?

Jag har övervägt att skapa ett nytt Instagramkonto, men känner samtidigt en lättnad över att ha ett konto mindre att sköta. Jag kommer fortsätta att fota, men för att framkalla och sätta in i fysiska album. Alla vänner är välkomna hem till mig för att titta i det och inget lösenord behövs. Ps. Jag lovar att bjuda på kaffe.