Barns språkutveckling

I går var jag med på en föreläsning som anordnades av Region Värmland, om barns språkutveckling. Huvudmålgruppen för föreläsningen var personal från förskola, barnhälsovård och bibliotek, men som skrivpedagog och nybliven förälder kvalade jag in och fick vara med. Det var en intressant förmiddag via zoom, med Barbro Bruce, leg. logoped och docent i utbildningsvetenskap bland annat.

Här kommer ett citat från Barbro: ”Det är som luften vi andas – vi kan inte leva utan språket.”
Så sant. Jag höll med om i princip allt hon sa, även om en del var rätt självklart, som medveten närvaro, att möta barnen på deras nivå. Men några nya ord/begrepp tog jag med mig, bland annat att ”varmprata” som egentligen innebär medveten närvaro, att lyssna, bekräfta och utgå från det som barnet visar intresse för och vill berätta om.

Extra mycket fastnade jag för – och håller med om! – vikten av skrivandet. Det är aldrig för tidigt att lägga grunden för skriftspråket, menade Barbro. Redan med de minsta barnen kan man skapa ett intresse för det skrivna ordet, även om det inte behöver vara bokstäver. Det kan vara andra symboler, där hon hade ett exempel med ett barn som ritade streck för att förklara vem mamma och pappa var. Det längre strecket var pappa, det kortare var mamma, och så gjorde barnet ett ännu kortare streck som var hen själv.

Jag ska inte vara pedagog här hemma, men som förälder har man det största ansvaret, även om det ibland glöms bort. I samhället är det stort fokus på vad till exempel förskolan ska göra. Alla vuxna är viktiga för barnen – för att hjälpa barnen i deras språkutveckling och att vara läsande och skrivande förebilder.

Förutom att jag tar med mig tankar och idéer från föreläsningen i min roll som mamma kommer jag att ha användning av det som skrivpedagog i min egen verksamhet, där jag möter både äldre och yngre. Jag vill inspirera alla till att skriva, och genom att skriva utveckla sitt språk – skapa sitt eget språk. Språket är grunden för att kunna kommunicera och göra sig förstådd.

Min lilla här hemma har inga tydliga ord än, men nog är han duktig på att göra sig hörd och få det han vill. Nu när jag är föräldraledig tillbringar jag i princip all tid med honom och lär på så vis känna honom och hans sätt att kommunicera. Det här inlägget skrev jag i går kväll när han hade somnat och när det var föreläsning blev han passad av sin pappa och mormor. Han har flera vuxna personer – bra förebilder – runt sig. Jag önskar att alla barn hade det, men tyvärr finns det ju barn som inte har det. Då har en institution som förskolan en viktig roll. Även barnhälsovården och biblioteken.

Region Värmland har nyligen meddelat att de har fått en miljon från Kulturrådet för att arbeta vidare med och utveckla samarbetet mellan förskola, barnhälsovård och bibliotek. Det ser jag som mamma fram emot – att förhoppningsvis märka av under åren då min son växer upp. Projektet heter Förundran, ett ord taget ur förskolans läroplan.

Här nedan en bild på mig och lille V, som pratar för fullt.

Jag och lille V
Foto: Pappa Magnus Lersten