Hellre en kopp kaffe än ett kapat konto

För några veckor sedan vaknade jag upp och insåg att någon hade kapat mitt mejlkonto och genom det även mitt Instagram. Mina bilder fanns kvar fast användaren var en annan. Sedan försvann även bilderna och mitt flöde var som bortblåst. Första reaktionen var förtvivlan, men min sambo lugnade ner mig och vi hjälptes åt att kolla upp hur man kunde anmäla händelsen. Jag skrev ett inlägg på Facebook och fick oväntat mycket medlidsamhet; alla kan förstå sorgen i att förlora ett rikt bildbibliotek, som en dagbok. En del bilder har jag kvar i telefonen, men inte med de kommentarer jag så omsorgsfullt formulerat för varje tillfälle, inte heller mina vänners hjärtan (som är symbolen för att gilla på Instagram). Enda sättet att komma i kontakt med Instagram är att fylla i en blankett. Jag har fortfarande inte fått något svar. Fick tips om att göra en polisanmälan, men den blev avslagen. Vad kan polisen göra för ett stulet Instagramkonto? Finns inte direkt några fingeravtryck att spåra. Och nu finns inte ens den användare som tog över mitt konto kvar.

SVT lanserade strax därefter sidan ”Dold”, där man kan söka efter sin mejladress och se om den blivit hackad och var det i så fall skett. Man är inte säker på nätet och det krävs att man byter lösenord med jämna mellanrum. Men när man har x antal konton blir det många lösenord att minnas och de ska vara olika. Det som ska vara lättsamt och roligt med sociala medier blir plötsligt betungande. Jag hoppas och antar att vi har sunt förnuft och förstår vad som skett när vi får ett spam-meddelande från en vän, men gränsen är nådd när någon tar över ens konto helt och hållet, stänger ute och raderar. Varför?

Jag har övervägt att skapa ett nytt Instagramkonto, men känner samtidigt en lättnad över att ha ett konto mindre att sköta. Jag kommer fortsätta att fota, men för att framkalla och sätta in i fysiska album. Alla vänner är välkomna hem till mig för att titta i det och inget lösenord behövs. Ps. Jag lovar att bjuda på kaffe.

Lov att läsa

Den här veckan har förhoppningsvis de flesta barn och ungdomar fått möjlighet att läsa, antingen på fritids eller hemma. Regeringen har döpt om höstlovet till läslov och det är väl helt okej med tanke på att vi på vårens lov ska sporta. Tror i och för sig att det bästa är en kombination av att läsa och sporta. När jag var yngre höll jag på med många idrotter, kanske lite väl många, och hade inte så mycket tid över för att läsa. Men jag läste. Och under många år var det mest kurslitteratur, då orkade inte hjärnan med så mycket annat. Tidningen har alltid varit viktig för mig, som ger allt från kortare nyheter till längre reportage. Oavsett vad så är det viktigaste att man läser. Att man läser. Läser någonting. Varför regeringen valt att kalla vecka 44 för läslov är för att vi behöver höja läsförståelsen i vårt land. Alltför många barn och unga (även vuxna) förstår inte vad de läser, vad orden betyder.

Att sporta och röra på sig är nödvändigt för att hålla sig i form, för att rensa hjärnan och kunna ta in ny information. Man kan inte sitta och läsa åtta timmar i sträck sju dagar i rad. Men visst är det härligt när man efter en lång promenad får komma in i värmen och sjunka ner i en skön fåtölj och öppna en bok med en massa bokstäver och ord. Jag har som vana att alltid ha Svenska Akademiens ordlista intill mig när jag läser, för att kunna slå upp ord som jag inte förstår. Jag lär mig något nytt nästan varje dag.

Jag försöker att hinna med att läsa så mycket som möjligt, allt från poesi till biografier. Men den här hösten har det varit stora skördar med bra böcker och jag känner mig nästan stressad över att inte hinna läsa dem alla. Ser högen som ligger där borta på soffans divan, där jag knappt får plats att sitta längre. Jag önskar att jag hade mer tid och kunde få lov att läsa mer. Varför inte läslov även för vuxna? För läsförståelsen, men även för bildning. Som fortbildning. Det ska jag skriva en motion om. Och sedan ska jag ge mig ut och motionera.

Kritik, ja tack!

När jag läser en artikel kan jag inte låta bli att vända och vrida på meningarna. Vad händer om man skriver si, vad händer om man skriver så? Ändras innehållet, ändras budskapet? Ett litet syftningsfel kan vara ödesdigert. Vi läser och tolkar texter på olika sätt och många gillar att ge sig in i debatter, ibland dock utan särskilt grundläggande anledningar. Möjligheten att ge svar på tal är en rättighet i vårt demokratiska samhälle, men var gränsen går för att yttra sig om vissa saker kan diskuteras vidare. Debatter är viktiga för att lyfta olika perspektiv och för att låta olika röster komma till tals.

Ju mer internet och sociala medier har utvecklats ju mer alternativa plattformar för debatt och kritik har skapats. Det är enklare att slänga i väg en kommentar på nätet än att få den publicerad i en tidning. Det medför både positiva och negativa effekter. En negativ effekt är om redaktionerna slappnar av och överlåter allt ansvar till folket. Det är på redaktionerna som professionen finns, eller i alla fall borde finnas, där personer med kunskap inom olika områden kan uttala sig och ge kritik. Att kasta sig in i en debatt utan befogenheter kan ställa till det.

Det är skillnad på kritik och kritik. Att kritisera som att trakassera är en ond sak, men att ge konstruktiv kritik är en god sak. Det är den sistnämnda varianten vi ska fokusera på och som behövs för att vi ska utvecklas. Vårt svenska samhälle är starkt präglat av jante, att inte sticka ut för mycket. Det gäller dock inte i varje fall, som till exempel på nätet där folk tar för sig allt mer. Men över lag har vi svårt för att vara helt ärliga och säga vad vi tycker. Återigen så handlar inte kritik om att häva ur sig ondska och hat, utan att på ett ärligt och konstruktivt sätt framföra sina åsikter. Vända och vrida på innehållet, eventuellt ge förslag på förbättringar. Goda argument.

Det gäller även att man är öppen för att ta emot kritik. Ofta får man ingen respons alls på saker man gjort, ibland bara bra. Men jag vågar inte tro att det jag gör är bara bra, jag tror att mycket kan göras ännu bättre.

Låt orden flöda fritt

Tala är silver, tiga är guld.
Ska det så vara?
Nej, men ibland är flödet för snabbt.

Vem har rätt att yttra sig?
Alla i Sverige. Vi lever i en demokrati och har yttrandefrihet.
Men efter alla turer som varit den senaste tiden med bokmässans bokningar och avbokningar och andra liknande händelser börjar man fundera. Den ena sidan säger si, den andra sidan säger så. Det finns alltid olika åsikter. Men vem avgör vad som är rätt? Vad som är fel?

Att medier plötsligt får en massa tid och plats över till spekulationer förvånar mig. Ibland utan att höra med båda parter. Grundreglerna i journalistik är i alla fall vad jag har lärt mig att lyssna till båda.

Att flödet på nätet, i sociala medier, går så snabbt, förvärrar skeendet. Fantasier skapas och lögner sprids. Sanningen hinner inte i kapp.

I år fyller tryckfrihetsförordningen 250 år och det fria ordet hyllas. Men till vilket pris? När personer med sunda värderingar får ta emot hot är gränsen passerad tycker jag. Att tala borde vara guld, att tänka efter innan, silver. Och att kunna stå för det man sagt, inte låta sig dras med i flödet av hat och onda kommentarer.

Det är så mycket enklare att kasta sig ut i nätets strider. Men tänk efter om du uppriktigt skulle kunna säga samma sak öga mot öga.

Låt orden flöda fritt.

Egen skrivtid

Hemma igen efter fantastiska dagar i Frankrike, i en by där tiden stannade. Där vi ägnade oss åt att skriva. Vi umgicks, fick smaka på lokala delikatesser, tog promenader längs smala vägar, njöt av utsikten. Berg och dalar. Vi var i princip helt frånkopplade omvärlden, hade tekniken avslagen och skrev för hand. Handen och hjärtat, som vår fröken Karin Thunberg upprepade. När man skriver för hand kommer orden direkt från hjärtat. Karin Thunberg var en inspirerande fröken som gav oss olika utmaningar. Både stora och små. Svåra och ännu svårare. Ibland skrattade vi, ibland blev det allvar.

Att få tid till sitt eget kreativa skrivande var värdefullt. Tid till att reflektera, men även inte tid till att tänka – bara skriva! Skrivandet är en stor del av mitt liv, något som jag alltid har gjort. Något jag inte kan vara utan. Att undervisa i skrivande är också kul, men man glömmer lätt bort sitt eget då. Och det spelar väl ingen roll vilket ämne det gäller så behöver man själv utveckling och stimulans för att lära ut bättre. Så något som jag kommer prioritera fram över är egentid, egen skrivtid. Något jag tror och vill rekommendera även andra. Om det så bara blir en kvart om dagen.

Här hemma gör sig verkligheten påmind. Bilarna, ljuden, stressen. Här står inte tiden stilla. Men då kan man minnas de ljuva sommarkvällarna och drömma sig bort. Kanske till Frankrike.

Lyssna för att få inspiration

Man brukar säga att läsa och skriva hör ihop – att man måste läsa för att utveckla sitt skrivande. Det är sant, men för att få inspiration kan man även lyssna. Det är sommar och varje dag tretton noll noll kan man lyssna till en ny person med en ny berättelse. Alla bär vi på olika erfarenheter och en del är bättre på att måla fram dem än andra, men det kan vara den vi minst anar som är mest intressant. Vad döljer sig bakom ytan?

Jag lutar mig bakåt, försöker att koncentrera mig på att bara lyssna. Det är inte alltid så enkelt. Fingrarna vill gärna trumma i bordet, fötterna vill ut och gå, tankarna flyger iväg i olika riktningar. Det är en bra övning – för även när man skriver behöver man hitta fokus. Men ibland hittar man varken fokus eller något att skriva om. Man vill skriva, men vet inte om vad – då är det perfekt att lyssna till andras berättelser. Man kan aldrig sno någon annans berättelse, alla är unika. Men man kan inspireras.

Jag har alltid block och penna i närheten, speciellt när jag läser och lyssnar. Så fort det dyker upp en idé skriver jag ner den – som till exempel det här som jag skriver om nu.

Missa inte Sommar i P1. Fördelen med radio är att man kan lyssna var man än är, vad man än gör. I fall man inte orkar sitta still. Och så behöver man ju inte lyssna i realtid.

Ha en skön sommar!

Skrivandet som konst

Vi har alla någon relation till skrivandet och vi skriver på olika sätt. En del skriver mest i jobbet, en del i sociala medier, medan en del drömmer om att få sin roman publicerad. Oavsett hur och vad man skriver så kan man utveckla sitt språk och sin stil. För det krävs olika forum där man kan mötas kring sitt skrivande och i sommar ges möjligheten att vara med på skrivarverkstad på Kristinehamns konstmuseum. Upplägget är en träff i juni och en i augusti, för att däremellan kunna jobba med sin text.

Som inspiration kommer vi utgå från sommarens utställning, med Charlotte Gyllenhammar. Hennes verk är både två- och tredimensionella, upp- och nedvända, betraktas ofta underifrån och är skapade utifrån minnen och drömmar. Att sammankoppla konsten och skrivandet känns självklart då även skrivandet är konst. Att betrakta, läsa och tolka. Liksom att måla en tavla eller formge en skulptur är skrivandet ett hantverk som kräver tid och tålamod. Det kreativa och fria kan hjälpa den mest ovana skribenten att komma igång, genom att släppa press och krav.

Våra mål kan se olika ut, även vägen dit, men vi har alla gott av att utbyta erfarenheter och dra lärdomar av varandra. Jag ser fram emot att möta er skrivande konstnärer i sommar!

Läs mer via denna länk eller på kristinehamnskonstmuseum.se

Datum: Onsdag 22 juni och onsdag 31 augusti. 18.00-21.00

Vill du veta mer kan du även kontakta mig.

Första maj och andra papperslösa dagar

I dag är det första maj, röd dag, helgdag, vilket innebär att man inte får tidningen hem på morgonen. Den går visserligen att läsa i digital form, men det är inte samma sak.

Jag accepterar självklart att tryckarna och tidningsbuden behöver få vara lediga, men vill samtidigt uppmärksamma vilka betydelsefulla jobb de har, jobb som behövs. För några veckor sedan läste jag om ett stort medieföretag som hade sagt upp sina tidningsprenumerationer. Inga tidningar för medarbetarna att läsa vid lunchbordet, hur tänker man då? Har även hört om distributionen på landsbygden, som blir allt sämre. Är själv uppväxt på landet och minns att man ofta hann äta frukost innan tidningen kom. Men nu händer det att man även hinner äta lunch. I värsta fall får man åka och hämta den själv.

Nu finns väl internet på de flesta ställen, men där det ännu inte är så bra täckning är på landsbygden, dit man heller inte får tidningen levererad i tid. Hur ska man då hålla sig uppdaterad? Radio och tv, ja visst, men läsförståelsen då?

Jag kan drömma mig tillbaka till en tid då tekniken inte var så dominerande, då man först via tidningsbudet fick reda på vad som hade hänt i världen. I dag kan en nyhet i en tidning vara gammal när man läser den – och därför är det en utmaning för tidningarna att ha bra redaktionellt innehåll som lockar till läsning. Artiklar behöver vara mer fördjupande, analyserande, fler krönikor och intressanta personporträtt.

Allt det korta, snabba får vi via webben. Även om jag personligen föredrar att inte kolla mobilen det första jag gör när jag vaknar. Jag vill läsa tidningen. I pappersformat. Och en röd dag som i dag inser man verkligen hur mycket man saknar den. Extra värdefull är den vanligtvis tjocka söndagstidningen en ledig dag när man har tid att läsa och äta frukost i lugn och ro.

Att skriva ligger helt rätt i tiden

Håller på att förbereda en sommarkurs i kreativt skrivande. Sista ansökningsdagen var den 15 mars och totalt 3 174 individer har sökt, varav 1 604 i första hand. Fantastiskt kul att så många vill utveckla sitt skrivande. En del kanske har sökt för att få fler högskolepoäng eller CSN. Men majoriteten har förhoppningsvis gjort det för att de verkligen vill och ser de första vekorna på sommaren som en fantastisk möjlighet. Dessutom ges kursen på distans så man väljer ju själv om man vill genomföra den liggandes i hängmattan eller sittandes vid skrivbordet. (Tilläggas ska att alla som sökt tyvärr inte kommer in på kursen.) Samtidigt som söktrycket på den här kursen var så högt är intresset för vårt projekt Värmland skriver stort. Många vill vara med och skriva på olika sätt och vi har redan fått in bidrag till novelltävlingen.

Att sänka kraven och pressen tror jag är ett sätt att få fler att skriva. Men utan försämrad kvalitet. Eftersom jag även jobbar med skrivhandledning på Karlstads universitet ser jag hur många som har problem och kämpar med sitt skrivande. En del har inte fått med sig grundreglerna i svenska språket från grund- och gymnasieskolan, en del har svårt att hitta motivationen. På olika sätt får man jobba med skrivutvecklingen – och alltid möta studenterna på deras nivå. För de som har svårigheter som dyslexi, finns speciellt stöd att få.

Jag tror att alla behöver skriva. Vi har alla ord inom oss som behöver komma ut, gärna på papper så att man kan läsa dem själv och betrakta sina egna tankar. Jag kallar det självterapi. Vi behöver även kunna skriva för att delta i samhället. Skrivhandledning kan vara ett sätt att utveckla sitt skrivande. Kurser i kreativt skrivande ett annat. Jag inleder nästan alltid mina föreläsningar med flödesskrivning, ett sätt för att släppa krav och press och för att komma i gång…

Oavsett vilka ambitioner man har så är det viktigt att kunna skriva och behöver man en utmaning så kan man vara med i vår novelltävling i Värmland skriver och ha chansen att få sitt verk publicerat i en bok tillsammans med andra värmlänningar som skriver.

Förresten så ligger det väl alltid rätt i tiden att skriva!

Värmland skriver

Alla ska ha rätt att lära sig läsa och skriva. När man har lärt sig det borde man inse vilken fantastisk gåva det är. Genom litteraturen kan man resa långt och drömma sig bort. I november 2015 genomfördes kampanjen Värmland läser, på uppdrag av Region Värmland, för att uppmärksamma läsfrämjande initiativ i länet. Under 2016 kommer vi från Karlstads universitets sida att fokusera på skrivandet, med projektet Värmland skriver. Det är ISLI (Institutionen för språk, litteratur och interkultur) som är initiativtagare. Jag är projektledare och ser verkligen fram emot alla skrivande aktiviteter som vi kommer att genomföra. Bland annat ska vi starta upp en kurs i kreativt skrivande, i början av sommaren – så för alla som är sugna på att utveckla sitt skrivande kan det vara en bra start! På vår institution (ISLI) bedrivs forskning och utbildning inom svenska språket, litteraturvetenskap och närliggande ämnen. På uppdrag bedriver vi även skrivhandledning, där studenter kan få hjälp med att utveckla sitt akademiska skrivande.

Det handlar även om att utveckla den redan starka berättartradition som finns i Värmland och det finns garanterat många där ute som gillar att skriva och berätta. Det kan vara allt från några rader poesi till en omfattande roman. Det kan handla om hur man skriver i arbetet eller skönlitterärt. Alla skriver vi i något sammanhang. Själv skriver jag allt möjligt, från dagboksanteckningar till akademiska texter. Och så gillar jag att ha tankar och åsikter om vad som sker i samhället, det är det jag skriver om på den här sidan. Har du tankar och idéer om skrivande får du gärna kontakta mig! Vill du på något sätt vara med i Värmland skriver?

I projektet kommer vi ge ut en bok med noveller av värmländska profiler och vi kommer utlysa en novelltävling där tre vinnande bidrag kommer att bli publicerade. Boken ska lanseras på bokmässan i Göteborg och utgivningen sker i samarbete med Votum förlag. Vi ser fram emot att läsa många härliga noveller med tema: någon koppling till Värmland.

Vässa din penna så hörs vi!

1 2 3 5