När festen är över

Månader av förberedelser, planering och strukturering. Inläsning och påläsning. Sju intervjuer/samtal blev det på årets värmländska bokfestival. Första med bloggaren och skribenten Flora Wiström. Fredag vid lunchtid. Flera unga beundrare satt i publiken, sådana som följer hennes blogg och som läst hennes debutroman Stanna. Två blogginlägg per dag, berättade hon, det är hennes jobb, som hon försörjer sig på. Imponerande tycker jag, som inte lyckats hålla liv i en blogg mer än några dagar. Håller mig till den här formen istället, att skriva och dela med mig när jag känner för det, när jag verkligen har något att berätta. Det som sker var dag behåller jag för mig själv, på randigt papper, med penna, vid sängen.

Från den ena scenen till den andra. Där mötte jag konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström i ett samtal om hans bok Konst i Värmland. Från Fjaestad till Lerin. Om vad som är konst och vem som kan kalla sig konstnär. Jag frågade vem som är hans favoritkonstnär och fick till slut ett svar: För dagen Michelangelo. En annan dag kan det vara en annan, klargjorde han.

Övergången till nästa punkt var inte så svår, fick vara kvar på samma scen och det handlade om ett närliggande ämne: Fotografi. Om boken Temple of Dreams, bilder från Berlin 1985, av Staffan Jofjell. Följt av ett samtal med Elsa Hallbäck, som sammanställt och färdigställt en bok med texter som hennes avlidne man Dan-Axel Hallbäck skrivit. Om vitt skilda ämnen. 3 fjärilar runt Vänern och 33 andra berättelser lyder titeln.

 

På lördagen var det tillsammans med konsthantverkaren Helena Bengtsson jag äntrade scenen. Den stora scenen, som för övrigt direktsändes och som man kan se i efterhand om man vill. Helena har gjort en bok om väskor, vackra som smycken, för olika tillfällen, med fina beskrivningar och bilder/mallar så att man kan sy själv. Hennes väskor kom väl till pass redan på scenen, som hållare för batteriet till micken.

Från att sy till att skriva. Nästa punkt var min egen, som projektledare för Värmland skriver, tillsammans med två av vinnarna i den novelltävling vi anordnat i anslutning till den bok som getts ut. Låt oss Berätta : Noveller från Värmland. För andra året i rad, med andra ord den andra boken. Som pris fick vinnarna sina noveller publicerade i boken och årets pristagare heter Oskar Kardemark, Joakim Magnusson och Tina Wejrum. Vi pratade om skrivande, tips på hur man kommer igång och hur man kan inleda en novell. För dem som är sugna på att skriva en novell och ha chans att bli publicerad anordnas en ny tävling inför 2018 då vi kommer ge ut en tredje bok. Det är kul att få inspirera andra att skriva och det märks att projektet Värmland skriver har fått igång skrivarlustan i länet. Min egen skrivarlusta finns också där, varför jag skriver det här just nu och varför jag skriver andra texter. Men när man jobbar så mycket som jag har gjort det senaste, och dessutom studerar (om än om skrivande) så hinner man inte med att skriva så mycket som man egentligen önskar. Det där egna projektet ligger lite vid sidan av just nu, men jag hoppas kunna ta upp det snart, när bokfestivalen är över och det lugnar sig på andra fronter.

Min sista punkt, som även rundade av hela festivalen, var med Anna Blomquist. Vi inledde med att vara tysta.

Tystnad.

Men det är svårt, det blir inte helt tyst på en festival. Det pågår parallella aktiviteter och är mycket ljud och folk i rörelse. Anna har skrivit en bok som heter Att leva nära hjärtat. Om ansträngningslöshet, om att ifrågasätta sina mål, stanna upp och tänka efter. Vad är min längtan, vet jag vad jag vill? Inte helt nya frågor, men sådana som vi behöver bli påminda om. Intressant i hennes bok är upplägget, del för del, steg för steg. Man får tips och råd och det finns plats för reflektion. Även fakta i form av visste du att-rutor. Till exempel om andetag: Vi tar cirka 20 000-25 000 andetag per dygn, vilket är i genomsnitt fjorton andetag per minut. Det motsvarar mellan tio och tjugo kilo luft. Andningsfrekvensen har nästan dubblerats på hundra år. Det beror troligtvis på att vi lever i ett mycket högre tempo i dag. Sex till tolv andetag per minut i vila är en tillräcklig frekvens.

Det är alltid kul med fest, men det är lätt att man jobbar på för hårt och glömmer bort att njuta när det pågår. Vi är många i vårt samhället som jobbar för mycket, förmodligen för att vi tycker om det vi gör. En person som fick ställa in sin medverkan på bokfestivalen var författaren Fredrik Backman, på grund av stressrelaterad sjukdom. Han gick ut med det offentligt och fick även ställa in andra åtaganden han hade planerat.

Jag ber dig, och mig själv, att stanna upp en stund, innan det gått för långt, låt tankarna komma och gå. Känn efter, tänkt efter. Ett tips kan vara att skriva. Det gör jag. När jag skriver det här är det söndag, en ledig dag. Den första snön har fallit och det är tyst och lugnt. Festen är över och jag tar ett djupt andetag.

Mer om Värmlands bokfestival: http://varmlandsbokfestival.se

Hoppas vi ses nästa år igen!

I samtal med konstprofessorn
Här i samtal med konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström.

Höstlov blev skrivlov

Höstlovet har fått många olika namn, till exempel Läslov för att inspirera fler att läsa. I Karlstad har man valt att kalla det för Kulturlov, för att täcka in mer än läsning. För mig blev det inget lov, jag jobbade för fullt och hade skrivarworkshops. Tisdagen och onsdagen tillbringade jag på Våxnäs bibliotek och torsdagen och fredagen i Skaparverkstan i bibliotekshuset i stan. Det har kommit barn och ungdomar som har velat skriva och vi har fördjupat oss i konsten att berätta. Många har haft egna idéer men de har även kunnat få inspiration av lappar med ord, tankekartor och böcker. Jag har funnits med som stöd och väglett dem i skrivandet. En del gjorde små böcker där de både ritade och skrev och en del skrev flödade text på randigt papper. Det blev många skräckhistorier, med tanke på Halloween, men även andra historier. På Våxnäs hade vi tema död och kärlek för att även uppmärksamma Alla Helgons dag.

Man kan även skriva om sitt eget liv, som fotbollsspelaren Crespo (Alhassan Kamara) har gjort, tillsammans med Rickard Pauly. De besökte berättarafton på Kronoparkens bibliotek i onsdags. Crespo växte upp i Sierra Leone, där krig var ständigt närvarande. Hans högsta dröm var att få spela fotboll och komma till ”The Promised Land”, till Sverige, som har nu har gjort. Jag var redaktör för boken och lärde på så vis känna Crespo och hans resa väldigt väl. Den handlar förstås mycket om fotboll, men även mycket om kärlek, och om kulturkrockar.

Alla har en berättelse att berätta och har man inte lust eller möjlighet att skriva själv så kan man få hjälp med det. Det viktigaste är att berättelserna kommer fram. Man kan även skapa på andra sätt, det gäller att hitta sitt uttryckssätt. Personligen föredrar jag att skriva och tycker om att få inspirera andra till det. Tyvärr fick jag inte så mycket tid över för mitt eget skrivande under förra veckan, men hoppas kunna ge mig det (lov att skriva) från och med nu. Platsen är även viktig för att få ro till sitt skrivande och i dag är första dagen som jag sitter i vårt nya hus på landet.

Böcker och samtal om skrivande

Det har varit en intensiv helg med många intryck, nya möten och trevliga samtal. Jag har tillbringat mest tid i Värmlandsmontern, där jag gjort intervjuer och hållit i punkter med bok nummer två Låt oss berätta : Noveller från Värmland. Var även med på Café Skrivas scen, tillsammans med vinnarna i novelltävlingen, och berättade om Värmland skriver, om att bevara en berättartradition och hur man kan inspirera fler att börja skriva.

Hade gärna hunnit gå runt och titta mer, deltagit i något av alla intressanta seminarium, men när det fanns lite tid över var det skönt och välbehövligt att bara dra sig undan en stund, hitta en lugn plats, ta en fika, träffa vänner.

Man är rätt mör i kroppen efter att i fyra dagar ha stått och gått och pratat och tänkt. Att göra intervjuer på scen kräver koncentration, speciellt då det sker så mycket på andra scener i andra montrar runt omkring. De flesta intervjuer, eller samtal, som jag hade kom in på den skrivande processen, vilket jag tycker är intressant att få ta del av – hur andra författare och skribenter tänker och går till väga i sitt skapande. Självklart är själva ämnet och berättelsen också viktigt.

Det är alltid kul med bokmässa, men skönt att vara hemma igen. Nu ser jag fram emot att få lite tid över för att läsa, jag hann faktiskt köpa några böcker också!

Ett tips om man inte har så mycket tid är att läsa noveller, t.ex. Låt oss berätta : Noveller från Värmland

Samtal i Varmlandsmontern

Här i samtal med Christofer Bocker, en av skribenterna i årets novellsamling.
Foto: Magnus Lersten

En höst full av skrivande

Luften har blivit svalare och det börjar bli mörkare på kvällarna. Jobbigt tycker några, en lättnad tycker andra. Att gå in och sätta sig utan att få dåligt samvete är en fördel med hösten tycker jag. Och så är det trivsamt att tända levande ljus. Just den här hösten ser jag extra mycket fram emot, av flera anledningar, men framför allt för att jag ska få ägna mig åt skrivande. Eget skrivande och andras skrivande.

Som projektledare för Värmland skriver kommer jag att vara med på bokmässan i Göteborg och på bokfestivalen i Värmland och är även redaktör för den andra novellsamlingen som ges ut i höst. Jag kommer att vara kvar i Skaparverkstan i bibliotekshuset i Karlstad, med fokus på berättande, för barn och unga. Jag kommer att hålla skrivarkurser på Folkuniversitetet och fortsätter att undervisa på Karlstads universitet. Jag kommer att vara med och starta upp en ny berättarverksamhet på Kronoparkens bibliotek och anordna skrivarworkshops med olika inriktningar. Parallellt med detta ska jag utbilda mig till skrivpedagog på distans från Skurup, där jag nyligen var på uppstartsträff och fick många goda intryck. Det känns kul och väldigt givande att få träffa andra med samma intressen och ambitioner. Förutom att lära oss mer, och utbyta erfarenheter, om skrivpedagogik, kommer vi att få jobba med egna skrivprojekt. Det blir en utmaning, men nödvändigt, att hitta och ge sig själv tid att skriva. Det är lätt att prioritera bort sin egen tid när man ska undervisa andra, men ack så viktigt att underhålla sitt eget också.

För att få extra motivation till att skriva, framför allt för att få lugn och ro, kommer vi (jag och min sambo) att flytta till landet. Ett beslut som känns helt rätt i en tid då allt mer fokus läggs på storstäderna, där det ständigt är liv och rörelse. Inspiration kan finnas i staden och jag vistas gärna där några dagar, men sedan behöver jag kontrasterna. Lugnet och tystnaden. Och att det blir mörkt på kvällarna gör mig som sagt ingenting.

Skriv och skapa i sommar

Solen skiner och det är början av sommarlovet för alla barn och ungdomar. En del kanske är kvar på fritids, en del vill bara vara hemma och en del har fullt upp med aktiviteter. Vi är olika. Och som tur är finns det olika sommarlovsaktiviteter, bland annat i Skaparverkstan i bibliotekshuset i Karlstad, där jag från och med nästa vecka kommer att vara med och jobba med skrivande. Förutom mig finns där även Frida med färg och form och Evelyn som jobbar med film. Alla mellan 8-13 år är välkomna och det är drop in. Meningen är att man ska kunna komma och testa på i någon timme om man så vill eller vara kvar hela veckan ut, kanske ännu längre. Syftet är att uppmuntra till kreativt skrivande och skapande, utifrån sin fantasi. Det ska vara lustfyllt och inga måsten, inga krav, ingen prestation. Det är sommarlov.

Med fokus på skrivandet. Man ska få prova sig fram, skriva olika typer av texter, allt från enstaka ord, kanske poesi, eller flera sidor som kan bli en bok. Med bilder eller utan bilder. Man kan även skapa i annat material, kanske göra en film av sin berättelse. Genom att få testa olika konstformer upptäcker man nya uttryck och nya sidor hos sig själv. Vi ledare finns där för att stötta barnen i deras kreativa process och det finns olika material och verktyg att tillgå.

Är ni inte mellan 8-13 år vill jag ändå uppmuntra er att skriva och skapa i sommar. Passa på att ta några dagar av ditt lov eller semester och var kreativ. Kanske kommer i alla fall tid att finnas för att börja lite smått, kanske skriva en liten sommarvisa. Själv kommer jag efter mina fyra veckor i Skaparverkstan åka ut på landet och ägna mig åt mitt eget, förhoppningsvis fylld av inspiration från alla barn och deras fantasi.

Här kan man läsa mer om Skaparverkstan: Skaparverkstan.

Bilder och berättelser om liv och död

Visst kan vi leka med döden, så farlig är han inte. Vi ska alla möta honom till slut och då kan vi väl lika gärna ha roligt längs vägen. Det är inte enkelt att prata om döden, vare sig med barn eller vuxna, men barn är ärligare och har lättare för att ställa frågor om den. Som vuxna behöver vi då finnas där och svara så gott vi kan. Vi vet inte men vi kan ta hjälp av det barnen har, som vi kanske har glömt bort, fantasin. Och vi kan ta hjälp av litteraturen.

En som inte räds att prata om svåra ämnen är årets ALMA-pristagare Wolf Erlbruch. Han tycker att barn har tillräckligt med gulligull och att de behöver få världen presenterad ut ett annat (kanske mer verkligt?) perspektiv, men ändå lekfullt. Humor och allvar varvas i hans berättelser, som i den kanske mest kända: Anden, Döden och Tulpanen. Anden och Döden dansar med varandra, de upptäcker saker tillsammans och hjälper varandra till den sista sidan. Jag gillar verkligen hans enkla språk och fina illustrationer. Jag undrar var den boken fanns när jag var liten? Men då läste vi ju Astrid Lindgren, vars berättelser lever vidare i och med instiftandet av ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

För att bli nominerad och få priset ska man verka i Astrid Lindgrens anda och det gör Wolf Erlbruch. Det handlar inte bara om fina bilder utan även om större frågor, om frihet och demokrati. Genom litteratur och konst kan vi möta och diskutera de svåraste frågorna. Vi vuxna måste ta vårt ansvar och läsa för våra barn och det är kanske i mötet med dem som vi själva utvecklas som mest. ALMA-priset bidrar även till att böcker översätts och sprids över världen, vilket är viktigt för mångfald och för att få insikt i hur olika kulturer fungerar. Några av Wolf Erlbruch verk finns redan på svenska, men fler lär komma. Jag är glad över min första bok och när det blir svåra stunder kommer jag att ta fram den för att leka med Döden ett slag.

Anden, Doden och Tulpanen

Läs mer om ALMA: http://www.alma.se/

 

Glädjen i att berätta

När jag var liten var min morfar närmsta granne, han var pensionär och hade all tid i världen att lyssna på mig. Jag berättade sagor för honom och han berättade för mig; om skogrået och om tomtar. Vi bodde på landet, med skogen runt knuten, och i brist på lekkamrater gick jag runt och fantiserade för mig själv. Så fort jag lärde mig skriva började jag skriva ner mina tankar och idéer. Det blev många sagor.

Att kunna skriva och bevara sina berättelser är värdefullt, men alla har inte alltid kunnat skriva och än i dag finns det människor som är analfabeter. Förhoppningen är såklart att alla ska få möjlighet att lära sig läsa och skriva, det är en demokratisk rättighet, men det de har, som vi skrivande människor kan glömma bort, är det muntliga berättandet. Det har även med samhällets utveckling i stort att göra. Vi tillbringar mycket tid framför våra skärmar, kanske mer än fysiskt med varandra. Ny teknik behöver inte vara fel men det stimulerar inte vårt minne på samma sätt som när vi satt runt lägerelden och förde familjehistorier vidare.

Jag har länge haft en idé om att starta upp någon form av berättarverksamhet, just för att hålla liv i berättartraditionen men även för att främja läs- och skrivkunskapen. Jag har nu fått projektmedel från Karlstads kommun för att utveckla min idé, vilket är fantastiskt kul. Barn och unga är den primära målgruppen men det är även viktigt att nå vuxna. Det kreativa skrivandet kommer stå i fokus, men även ihop med andra konstformer. Vi har alla olika sätt att uttrycka oss på.

Jag utgår från mig själv och vad viktigt det alltid har varit för mig att få berätta. Alla kanske inte har eller har haft en pensionerad morfar som granne. På olika sätt kommer den här verksamheten att växa fram, bland annat i Skaparverkstaden i bibliotekshuset i Karlstad i sommar.

Man får gärna kontakta mig om man är intresserad av att samarbeta kring berättarverksamhet och/eller skrivarworkshops.

Skriva för en bättre hälsa

Om jag inte får skriva varje dag så mår jag inte bra. Jag känner det direkt; i hjärnan, i hjärtat, i händerna. Därför måste jag skriva, och det behöver inte vara långt. Det räcker med några rader.

Jag mår även bra när jag får inspirera andra att skriva och har under mars månad haft skrivarworkshops för personal från Karlstads kommun, Karlstads universitet och Region Värmland. Det i ett projekt med fokus på kultur och hälsa. Kultur kan lika mycket som idrott eller annan friskvård bidra till bättre välmående, skrivandet i allra högst grad. Det kreativa skrivandet. För personer som till vardags ägnar sig mest åt det formella skrivandet tror jag att det är extra viktigt att släppa taget och få skriva fritt, att ge sig den tiden och möjligheten, att liksom man kanske unnar sig ett yogapass unna sig ett skrivarpass. Skriva för att utveckla sina tankar och idéer, kanske lära känna sig själv lite bättre. Skriva om sådant som tynger en, skriva om sådant som gör en glad, eller bara skriva.

Inledningsvis kan det gå trögt för en del, men ganska snart flödar bokstäverna. Det är härligt att se den koncentration som uppstår och det enda man hör är pennor mot papper eller fingrar mot tangenter. Nästa steg kan vara att läsa upp sin text för andra, vilket för en del känns lättare och för en del svårare. Vill man inte så behöver man inte, det ska inte finnas några prestationskrav i det kreativa skrivandet, men det kan vara förlösande och skapa ett starkare självförtroende. Genom att höra hur andra skriver får man distans till sitt eget skrivande och framför allt så inser man att alla skriver olika.

Både att läsa och skriva är hälsofrämjande, något som även uppmärksammats i en artikelserie i Svenska Dagbladet den här veckan, om biblioterapi. Så istället för att gå till doktorn kanske man kan börja med att ge sig tid till att läsa en bok eller skriva. Det handlar främst om att kunna släppa den press och de krav som finns i vårt samhälle, vilket inte alltid är så enkelt, men om man intalar sig att skrivande och läsande kan vara alternativ medicin så kanske det går? Och för att förebygga skulle jag vilja rekommendera alla en liten dos varje dag. Själv har jag min skrivbok bredvid sängen så att jag blir påmind varje kväll om att jag måste skriva.

Hur kritisk är du?

Först tänkte jag skriva ”Källkritik” som rubrik, men så kände jag att det var för enkelt. Och kanske nästan ett uttjatat ord. Källkritik hit och källkritik dit. På allas läppar, pekpinnar om vad viktigt det är, men det får inte bli ett ord som man bara slänger sig med. Många ögnar igenom sina flöden på nätet och läser enbart rubrikerna, en del börjar läsa innehållet men tröttnar efter en stund, några få läser igenom allt. Hur många med kritiska ögon?

Medierna spelar här en viktig roll, som förmedlare av nyheter. Vi måste våga tro på dem som har ansvariga utgivare och på journalister som förhoppningsvis hinner göra god research. Strunta i vad han på andra sidan Atlanten säger. Lyssna på Bamse istället! Det måste börja i unga år, med det räcker inte om inte föräldrar tar sitt ansvar och läser för sina barn, förklarar och diskuterar. Skolan spelar såklart också en viktig roll, men lärarna hinner knappt med de ämnen de redan undervisar i.

På nätet finns oändligt mycket information, vilket är en fantastisk källa för kunskap, men hur håller man koll på vad som är sant och inte? Genom att till exempel kolla flera sidor och se om de säger samma, genom att kolla när i tid det är publicerat, genom att granska undertecknad och ta reda på mer bakgrundsinformation. Och såklart gör alla detta när de läser en artikel. Eller?

Vi vill tro att detta är en självklarhet, men det är det ju tyvärr inte. Jag har undervisat i källkritik och mött studenter som fått aha-upplevelser. De vet om att allt inte är sant, men de vet inte hur man tar reda på vad som är det och vad som inte är det. Ett exempel är första april-nyheter. En del är så finurligt påhittade att vi tror på dem. Nyheter från USA är det ingen idé att tro på över huvud taget längre.

Källkritik hänger ihop med läsförståelse. Utan att förstå vad ett ord verkligen betyder spelar det ingen roll. Så våga vara kritisk och ifrågasätta, läs för barnen och förklara, och använd gärna ordet ”källkritik”!

Länge leve lokaljournalistiken

För en vecka sedan avslutade jag min text med att det är unikt att vi fortfarande har två dagstidningar i Värmland. Två dagar senare meddelades det att Nya Wermlands-Tidningen köper Värmlands Folkblad. Åsikterna staplades på varandra och oron spred sig. Vad händer nu? Medlidsamhet till de anställda som riskerar att förlora sina jobb. Som journalist vet man hur svårt det är att få jobb i dag. NWT har sagt att VF-redaktionen ska få vara kvar i det nya huset, men hur länge återstår att se.

Det är självklart bättre att NWT köper VF än att de går i graven, men VF har gått bättre än på länge och man undrar hur utvecklingen skulle ha fortsatt. Det är i många fall bättre att samarbeta och vara en stark aktör än två konkurrenter som ska slåss om samma stoff och publik. I det här fallet är det ju dock tvärtom. Inom journalistiken är det viktigt med konkurrens och olika perspektiv. Jag har själv jobbat på båda tidningarna och varvar prenumerationen mellan dem. Jag ställer mig varken till höger eller vänster i åsiktskorridoren utan uppfylls mest av att stå mittemellan. För mig är det redaktionella innehållet och kvalitén på texterna det viktigaste.

När nu det som hänt har hänt får vi verkligen hoppas att Ander-koncernen (NWT) tar väl hand om sin nya tidning och sin förre konkurrent, VF. Att de låter journalisterna få vara kvar och att värmlänningarna fortsättningsvis kan få olika perspektiv på vad som sker i länet. Helst av allt önskar man såklart att de istället för att skära ner, som de flesta mediehus gjort det senaste åren, nyanställer och satsar ännu mer på bra innehåll. Jag vill inte läsa samma TT-nyheter i båda tidningarna, vad är det då för vits med att prenumerera? Använd istället den lokala kompetens som finns och skapa jobb!

Och för att åter knyta an till slutet av min text förra veckan så är det en enorm glädje att en rikstidning som DN väljer att satsa på lokal journalistik. Det är faktiskt viktigare än någonsin, vilket man även märker hos politikerna som nu åker runt i Sverige för att vinna röster på landsbygden.

1 2 3 6