Skriv och skapa i sommar

Solen skiner och det är början av sommarlovet för alla barn och ungdomar. En del kanske är kvar på fritids, en del vill bara vara hemma och en del har fullt upp med aktiviteter. Vi är olika. Och som tur är finns det olika sommarlovsaktiviteter, bland annat i Skaparverkstan i bibliotekshuset i Karlstad, där jag från och med nästa vecka kommer att vara med och jobba med skrivande. Förutom mig finns där även Frida med färg och form och Evelyn som jobbar med film. Alla mellan 8-13 år är välkomna och det är drop in. Meningen är att man ska kunna komma och testa på i någon timme om man så vill eller vara kvar hela veckan ut, kanske ännu längre. Syftet är att uppmuntra till kreativt skrivande och skapande, utifrån sin fantasi. Det ska vara lustfyllt och inga måsten, inga krav, ingen prestation. Det är sommarlov.

Med fokus på skrivandet. Man ska få prova sig fram, skriva olika typer av texter, allt från enstaka ord, kanske poesi, eller flera sidor som kan bli en bok. Med bilder eller utan bilder. Man kan även skapa i annat material, kanske göra en film av sin berättelse. Genom att få testa olika konstformer upptäcker man nya uttryck och nya sidor hos sig själv. Vi ledare finns där för att stötta barnen i deras kreativa process och det finns olika material och verktyg att tillgå.

Är ni inte mellan 8-13 år vill jag ändå uppmuntra er att skriva och skapa i sommar. Passa på att ta några dagar av ditt lov eller semester och var kreativ. Kanske kommer i alla fall tid att finnas för att börja lite smått, kanske skriva en liten sommarvisa. Själv kommer jag efter mina fyra veckor i Skaparverkstan åka ut på landet och ägna mig åt mitt eget, förhoppningsvis fylld av inspiration från alla barn och deras fantasi.

Här kan man läsa mer om Skaparverkstan: Skaparverkstan.

Bilder och berättelser om liv och död

Visst kan vi leka med döden, så farlig är han inte. Vi ska alla möta honom till slut och då kan vi väl lika gärna ha roligt längs vägen. Det är inte enkelt att prata om döden, vare sig med barn eller vuxna, men barn är ärligare och har lättare för att ställa frågor om den. Som vuxna behöver vi då finnas där och svara så gott vi kan. Vi vet inte men vi kan ta hjälp av det barnen har, som vi kanske har glömt bort, fantasin. Och vi kan ta hjälp av litteraturen.

En som inte räds att prata om svåra ämnen är årets ALMA-pristagare Wolf Erlbruch. Han tycker att barn har tillräckligt med gulligull och att de behöver få världen presenterad ut ett annat (kanske mer verkligt?) perspektiv, men ändå lekfullt. Humor och allvar varvas i hans berättelser, som i den kanske mest kända: Anden, Döden och Tulpanen. Anden och Döden dansar med varandra, de upptäcker saker tillsammans och hjälper varandra till den sista sidan. Jag gillar verkligen hans enkla språk och fina illustrationer. Jag undrar var den boken fanns när jag var liten? Men då läste vi ju Astrid Lindgren, vars berättelser lever vidare i och med instiftandet av ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

För att bli nominerad och få priset ska man verka i Astrid Lindgrens anda och det gör Wolf Erlbruch. Det handlar inte bara om fina bilder utan även om större frågor, om frihet och demokrati. Genom litteratur och konst kan vi möta och diskutera de svåraste frågorna. Vi vuxna måste ta vårt ansvar och läsa för våra barn och det är kanske i mötet med dem som vi själva utvecklas som mest. ALMA-priset bidrar även till att böcker översätts och sprids över världen, vilket är viktigt för mångfald och för att få insikt i hur olika kulturer fungerar. Några av Wolf Erlbruch verk finns redan på svenska, men fler lär komma. Jag är glad över min första bok och när det blir svåra stunder kommer jag att ta fram den för att leka med Döden ett slag.

Anden, Doden och Tulpanen

Läs mer om ALMA: http://www.alma.se/

 

Glädjen i att berätta

När jag var liten var min morfar närmsta granne, han var pensionär och hade all tid i världen att lyssna på mig. Jag berättade sagor för honom och han berättade för mig; om skogrået och om tomtar. Vi bodde på landet, med skogen runt knuten, och i brist på lekkamrater gick jag runt och fantiserade för mig själv. Så fort jag lärde mig skriva började jag skriva ner mina tankar och idéer. Det blev många sagor.

Att kunna skriva och bevara sina berättelser är värdefullt, men alla har inte alltid kunnat skriva och än i dag finns det människor som är analfabeter. Förhoppningen är såklart att alla ska få möjlighet att lära sig läsa och skriva, det är en demokratisk rättighet, men det de har, som vi skrivande människor kan glömma bort, är det muntliga berättandet. Det har även med samhällets utveckling i stort att göra. Vi tillbringar mycket tid framför våra skärmar, kanske mer än fysiskt med varandra. Ny teknik behöver inte vara fel men det stimulerar inte vårt minne på samma sätt som när vi satt runt lägerelden och förde familjehistorier vidare.

Jag har länge haft en idé om att starta upp någon form av berättarverksamhet, just för att hålla liv i berättartraditionen men även för att främja läs- och skrivkunskapen. Jag har nu fått projektmedel från Karlstads kommun för att utveckla min idé, vilket är fantastiskt kul. Barn och unga är den primära målgruppen men det är även viktigt att nå vuxna. Det kreativa skrivandet kommer stå i fokus, men även ihop med andra konstformer. Vi har alla olika sätt att uttrycka oss på.

Jag utgår från mig själv och vad viktigt det alltid har varit för mig att få berätta. Alla kanske inte har eller har haft en pensionerad morfar som granne. På olika sätt kommer den här verksamheten att växa fram, bland annat i Skaparverkstaden i bibliotekshuset i Karlstad i sommar.

Man får gärna kontakta mig om man är intresserad av att samarbeta kring berättarverksamhet och/eller skrivarworkshops.

Skriva för en bättre hälsa

Om jag inte får skriva varje dag så mår jag inte bra. Jag känner det direkt; i hjärnan, i hjärtat, i händerna. Därför måste jag skriva, och det behöver inte vara långt. Det räcker med några rader.

Jag mår även bra när jag får inspirera andra att skriva och har under mars månad haft skrivarworkshops för personal från Karlstads kommun, Karlstads universitet och Region Värmland. Det i ett projekt med fokus på kultur och hälsa. Kultur kan lika mycket som idrott eller annan friskvård bidra till bättre välmående, skrivandet i allra högst grad. Det kreativa skrivandet. För personer som till vardags ägnar sig mest åt det formella skrivandet tror jag att det är extra viktigt att släppa taget och få skriva fritt, att ge sig den tiden och möjligheten, att liksom man kanske unnar sig ett yogapass unna sig ett skrivarpass. Skriva för att utveckla sina tankar och idéer, kanske lära känna sig själv lite bättre. Skriva om sådant som tynger en, skriva om sådant som gör en glad, eller bara skriva.

Inledningsvis kan det gå trögt för en del, men ganska snart flödar bokstäverna. Det är härligt att se den koncentration som uppstår och det enda man hör är pennor mot papper eller fingrar mot tangenter. Nästa steg kan vara att läsa upp sin text för andra, vilket för en del känns lättare och för en del svårare. Vill man inte så behöver man inte, det ska inte finnas några prestationskrav i det kreativa skrivandet, men det kan vara förlösande och skapa ett starkare självförtroende. Genom att höra hur andra skriver får man distans till sitt eget skrivande och framför allt så inser man att alla skriver olika.

Både att läsa och skriva är hälsofrämjande, något som även uppmärksammats i en artikelserie i Svenska Dagbladet den här veckan, om biblioterapi. Så istället för att gå till doktorn kanske man kan börja med att ge sig tid till att läsa en bok eller skriva. Det handlar främst om att kunna släppa den press och de krav som finns i vårt samhälle, vilket inte alltid är så enkelt, men om man intalar sig att skrivande och läsande kan vara alternativ medicin så kanske det går? Och för att förebygga skulle jag vilja rekommendera alla en liten dos varje dag. Själv har jag min skrivbok bredvid sängen så att jag blir påmind varje kväll om att jag måste skriva.

Hur kritisk är du?

Först tänkte jag skriva ”Källkritik” som rubrik, men så kände jag att det var för enkelt. Och kanske nästan ett uttjatat ord. Källkritik hit och källkritik dit. På allas läppar, pekpinnar om vad viktigt det är, men det får inte bli ett ord som man bara slänger sig med. Många ögnar igenom sina flöden på nätet och läser enbart rubrikerna, en del börjar läsa innehållet men tröttnar efter en stund, några få läser igenom allt. Hur många med kritiska ögon?

Medierna spelar här en viktig roll, som förmedlare av nyheter. Vi måste våga tro på dem som har ansvariga utgivare och på journalister som förhoppningsvis hinner göra god research. Strunta i vad han på andra sidan Atlanten säger. Lyssna på Bamse istället! Det måste börja i unga år, med det räcker inte om inte föräldrar tar sitt ansvar och läser för sina barn, förklarar och diskuterar. Skolan spelar såklart också en viktig roll, men lärarna hinner knappt med de ämnen de redan undervisar i.

På nätet finns oändligt mycket information, vilket är en fantastisk källa för kunskap, men hur håller man koll på vad som är sant och inte? Genom att till exempel kolla flera sidor och se om de säger samma, genom att kolla när i tid det är publicerat, genom att granska undertecknad och ta reda på mer bakgrundsinformation. Och såklart gör alla detta när de läser en artikel. Eller?

Vi vill tro att detta är en självklarhet, men det är det ju tyvärr inte. Jag har undervisat i källkritik och mött studenter som fått aha-upplevelser. De vet om att allt inte är sant, men de vet inte hur man tar reda på vad som är det och vad som inte är det. Ett exempel är första april-nyheter. En del är så finurligt påhittade att vi tror på dem. Nyheter från USA är det ingen idé att tro på över huvud taget längre.

Källkritik hänger ihop med läsförståelse. Utan att förstå vad ett ord verkligen betyder spelar det ingen roll. Så våga vara kritisk och ifrågasätta, läs för barnen och förklara, och använd gärna ordet ”källkritik”!

Länge leve lokaljournalistiken

För en vecka sedan avslutade jag min text med att det är unikt att vi fortfarande har två dagstidningar i Värmland. Två dagar senare meddelades det att Nya Wermlands-Tidningen köper Värmlands Folkblad. Åsikterna staplades på varandra och oron spred sig. Vad händer nu? Medlidsamhet till de anställda som riskerar att förlora sina jobb. Som journalist vet man hur svårt det är att få jobb i dag. NWT har sagt att VF-redaktionen ska få vara kvar i det nya huset, men hur länge återstår att se.

Det är självklart bättre att NWT köper VF än att de går i graven, men VF har gått bättre än på länge och man undrar hur utvecklingen skulle ha fortsatt. Det är i många fall bättre att samarbeta och vara en stark aktör än två konkurrenter som ska slåss om samma stoff och publik. I det här fallet är det ju dock tvärtom. Inom journalistiken är det viktigt med konkurrens och olika perspektiv. Jag har själv jobbat på båda tidningarna och varvar prenumerationen mellan dem. Jag ställer mig varken till höger eller vänster i åsiktskorridoren utan uppfylls mest av att stå mittemellan. För mig är det redaktionella innehållet och kvalitén på texterna det viktigaste.

När nu det som hänt har hänt får vi verkligen hoppas att Ander-koncernen (NWT) tar väl hand om sin nya tidning och sin förre konkurrent, VF. Att de låter journalisterna få vara kvar och att värmlänningarna fortsättningsvis kan få olika perspektiv på vad som sker i länet. Helst av allt önskar man såklart att de istället för att skära ner, som de flesta mediehus gjort det senaste åren, nyanställer och satsar ännu mer på bra innehåll. Jag vill inte läsa samma TT-nyheter i båda tidningarna, vad är det då för vits med att prenumerera? Använd istället den lokala kompetens som finns och skapa jobb!

Och för att åter knyta an till slutet av min text förra veckan så är det en enorm glädje att en rikstidning som DN väljer att satsa på lokal journalistik. Det är faktiskt viktigare än någonsin, vilket man även märker hos politikerna som nu åker runt i Sverige för att vinna röster på landsbygden.

Mer skräp i staden är på landsbygden

Ingen lär ha missat storstadsekonomen Kjell A Nordströms uttalande om att landsbygden är skräpyta. När jag var i tonåren var jag nog beredd att hålla med, då jag bodde på vischan utanför Arvika och som så många andra längtade därifrån och ville till storstaden. Flyttade först till Arvika, sedan till Stockholm. Men efter några år i vår huvudstad, där jag bytte boende minst fem gånger på fem år, gjorde slut på det mesta av mina sparpengar och stressade ikapp med alla andra, flyttade jag hem igen. Hem till Värmland, hem till landet utanför Arvika.

Om jag inte hade haft möjligheten att flytta hem vet jag inte vad som hade hänt, men det var aningen enklare att få boende och jag fick till och med lån för att själv köpa en lägenhet. Lite extrajobb här och lite extrajobb där byggde upp en buffert igen och jag kunde fortsätta att leva. Det var även tack vare många långa promenader längs grusvägar, lugna stunder i solen på gården och naturens tystnad.

Nu bor jag i Karlstad, det är en bättre utgångspunkt för mig, men jag är noga med att få lediga helger hemma på landet. Och det är så långt ifrån skräpyta man kan komma. Det är mycket mer skräp i en storstad. Skräp som fåglarna har rivit ur skräpkorgar, skräp i form av oljud och stress. På landsbygden samlas man och hjälps åt, där plockar man bort skräpet efter sig och kämpar för sin överlevnad. En eloge till dem som håller igång bygden så att vi andra kan komma dit och andas ut emellanåt.

Samtidigt som allt mer centraliseras och flyttas till städerna blir landsbygden och dess lugn viktigare. Vi måste flytta dit jobben finns, men med dagens teknik och utbyggnad av fiber borde det inte vara några problem att bo och jobba på landsbygden.

Och vad glad jag blev jag när jag läste att DN ska göra en satsning på lokaljournalistik i landet. Så mycket som jag har tänkt på det sedan jag flyttade från Stockholm, där de flesta medieföretagens huvudkontor ligger. De senaste åren har lokalredaktionerna krympt och försvunnit, det är ett under att vi fortfarande har två länstidningar kvar i Värmland. Men kanske håller det på att vända? Samtidigt som det är viktigt att bevaka vad som händer i USA är det viktigt att bevaka vad som sker runt om i vårt land, för om inte de lokala rösterna får komma till tals kan det bli en skev bild av Sverige.

Inspiration i juletid

Minns när man var barn och väntan inför julen, hur man räknade ner och önskade att dagarna kunde vara kortare. Man fördrev tiden med att pyssla, lyssna på julmusik och skriva önskelistor. När man blir äldre går tiden fortare och vissa år har man knappt hunnit tänka på julklappar förrän det är dags att dela ut dem. I år tycker jag dock att det har varit en lång advent, med en hel vecka kvar efter att vi tände det fjärde ljuset. Kanske beror det på att jag inte har haft så många julklappsinköp att göra och för att det inte är så många andra förberedelser, men framför allt tror jag att det beror på att jag längtar efter tid för att skriva. Längtar som när jag var barn, efter ledig tid och egen skrivtid. Under hösten har jag kunnat skriva små fragment här och där, men inte haft tid för att sätta dem samman. Det ser jag fram emot att få göra i jul.

Som barn hade jag höga förväntningar inför julen; glitter och dans runt granen, glada människor som skålade, önskningar som skulle uppfyllas. Kanske drömde jag om en Fanny och Alexander-jul, men efter att jag såg uppsättningen på Dramaten i fjol insåg jag att det inte är en sådan jul man önskar sig. Till barndomen hör fantasin, som man med åldern byter ut mot förnuft, risken finns att julen tappar sitt värde. Under några år har jag funderat på varför vi firar denna högtid? Varför vi hetsar upp oss inför allt som ska ordnas och fixas? Men i år har jag fått en uppenbarelse, jag såg en stjärna tändas på himlen. Trots att det inte är arbetarnas bästa år så ger julen tid för ledighet, tid för att varva ner, tid för eftertanke. Vi firar alla jul på olika sätt, men jag hoppas att alla får tid till något som de verkligen vill, något som man inte hinner med i den vanliga vardagen.

Överst på min önskelista i år står pennor och block, precis som när jag var barn, och jag hoppas även kunna hitta tillbaka till fantasin och få inspiration till att skriva!

God jul!

Hellre en kopp kaffe än ett kapat konto

För några veckor sedan vaknade jag upp och insåg att någon hade kapat mitt mejlkonto och genom det även mitt Instagram. Mina bilder fanns kvar fast användaren var en annan. Sedan försvann även bilderna och mitt flöde var som bortblåst. Första reaktionen var förtvivlan, men min sambo lugnade ner mig och vi hjälptes åt att kolla upp hur man kunde anmäla händelsen. Jag skrev ett inlägg på Facebook och fick oväntat mycket medlidsamhet; alla kan förstå sorgen i att förlora ett rikt bildbibliotek, som en dagbok. En del bilder har jag kvar i telefonen, men inte med de kommentarer jag så omsorgsfullt formulerat för varje tillfälle, inte heller mina vänners hjärtan (som är symbolen för att gilla på Instagram). Enda sättet att komma i kontakt med Instagram är att fylla i en blankett. Jag har fortfarande inte fått något svar. Fick tips om att göra en polisanmälan, men den blev avslagen. Vad kan polisen göra för ett stulet Instagramkonto? Finns inte direkt några fingeravtryck att spåra. Och nu finns inte ens den användare som tog över mitt konto kvar.

SVT lanserade strax därefter sidan ”Dold”, där man kan söka efter sin mejladress och se om den blivit hackad och var det i så fall skett. Man är inte säker på nätet och det krävs att man byter lösenord med jämna mellanrum. Men när man har x antal konton blir det många lösenord att minnas och de ska vara olika. Det som ska vara lättsamt och roligt med sociala medier blir plötsligt betungande. Jag hoppas och antar att vi har sunt förnuft och förstår vad som skett när vi får ett spam-meddelande från en vän, men gränsen är nådd när någon tar över ens konto helt och hållet, stänger ute och raderar. Varför?

Jag har övervägt att skapa ett nytt Instagramkonto, men känner samtidigt en lättnad över att ha ett konto mindre att sköta. Jag kommer fortsätta att fota, men för att framkalla och sätta in i fysiska album. Alla vänner är välkomna hem till mig för att titta i det och inget lösenord behövs. Ps. Jag lovar att bjuda på kaffe.

Lov att läsa

Den här veckan har förhoppningsvis de flesta barn och ungdomar fått möjlighet att läsa, antingen på fritids eller hemma. Regeringen har döpt om höstlovet till läslov och det är väl helt okej med tanke på att vi på vårens lov ska sporta. Tror i och för sig att det bästa är en kombination av att läsa och sporta. När jag var yngre höll jag på med många idrotter, kanske lite väl många, och hade inte så mycket tid över för att läsa. Men jag läste. Och under många år var det mest kurslitteratur, då orkade inte hjärnan med så mycket annat. Tidningen har alltid varit viktig för mig, som ger allt från kortare nyheter till längre reportage. Oavsett vad så är det viktigaste att man läser. Att man läser. Läser någonting. Varför regeringen valt att kalla vecka 44 för läslov är för att vi behöver höja läsförståelsen i vårt land. Alltför många barn och unga (även vuxna) förstår inte vad de läser, vad orden betyder.

Att sporta och röra på sig är nödvändigt för att hålla sig i form, för att rensa hjärnan och kunna ta in ny information. Man kan inte sitta och läsa åtta timmar i sträck sju dagar i rad. Men visst är det härligt när man efter en lång promenad får komma in i värmen och sjunka ner i en skön fåtölj och öppna en bok med en massa bokstäver och ord. Jag har som vana att alltid ha Svenska Akademiens ordlista intill mig när jag läser, för att kunna slå upp ord som jag inte förstår. Jag lär mig något nytt nästan varje dag.

Jag försöker att hinna med att läsa så mycket som möjligt, allt från poesi till biografier. Men den här hösten har det varit stora skördar med bra böcker och jag känner mig nästan stressad över att inte hinna läsa dem alla. Ser högen som ligger där borta på soffans divan, där jag knappt får plats att sitta längre. Jag önskar att jag hade mer tid och kunde få lov att läsa mer. Varför inte läslov även för vuxna? För läsförståelsen, men även för bildning. Som fortbildning. Det ska jag skriva en motion om. Och sedan ska jag ge mig ut och motionera.

1 2 3 5